“Jag förklarar er nu som man och hustru!” utropade kvinnan från Skatteverket högtidligt, men plötsligt började hon hosta och kväva sig hämningslöst mitt i ceremonin.
Jaha Det där bådar inte gott, sa min mamma och kommenterade hennes olämpliga hostanfall.
De inbjudna gästerna började viska och skruva på sig. Jag och Linnea, som just blivit vigda, tittade skrämt på varandra. Vi var båda 18 år egentligen bara barn. Det blev en hastig bröllop. Linnea gifte sig med ett “pråkigt paket”. Om två månader skulle vårt oväntade barn komma till världen. Klänningen hyrdes i all hast; skorna lånade Linnea av sin bästa vän Saga. Lustigt nog skulle jag, långt senare, ha en kort affär med just Saga.
Men där och då var vi unga och lyckliga.
En dag promenerade jag och Linnea på en allé i Vasaparken. Jag höll henne försiktigt om midjan. Plötsligt kom en okänd gubbe fram och viskade till mig:
Håll hårt om din flicka, annars blir hon stulen
Han sa sitt och gick vidare. Vi skrattade och glömde det där udda rådet direkt. Framför oss låg hela livet! Vem skulle kunna dela på oss? Försök bara
Min kompis, som varit mitt vittne på bröllopet, kom med en pik:
Erik, kunde du inte ha valt någon snyggare? Det finns ju så många fina tjejer!
Jag svängde undan:
De väntar säkert på dig
Och faktiskt, det gjorde de. Han gifte sig fyra gånger alla med vackra och smarta kvinnor.
Så kom vår lilla dotter Vera till världen.
Sen var det dags för mig att göra lumpen i Armén, långt från hemmet. Jag saknade Linnea och Vera. Linnea skickade en bild på sig själv. Jag gömde den under kudden i hopp om att hon skulle komma till mig i drömmen.
Men en dag när jag kom tillbaka till logementet, låg Linneas bild öppet på mitt nattduksbord, vandaliserat och nedsmetad med fula ord. Jag blev vansinnig, kastade mig på min sovande rumskamrat och gav honom en ordentlig omgång. Det blev några dagar på arresten. Den förstörda bilden fick jag slänga, men rumskamraten fick sitt straff också.
När jag kom hem från lumpen var jag råare. Jag var sur på Linnea av någon märklig anledning. Jag fick för mig att en ung tjej som hon måste ha haft någon annan under de två åren jag varit borta.
När jag mötte Linnea igen efter allt, möttes jag av en helt annan kvinna. Hon som vinkade av mig till Armén var en osäker liten mus, men nu stod hon, skimrande och full av liv och sexuell energi, framför mig.
Linnea, är det verkligen du? Du är som en ny människa! viskade jag i hennes öra.
Jag blev stolt över henne men ändå gnagde det inom mig: “Kanske har hon faktiskt haft någon annan?” Det finns ju alltid folk som vill ha sådant sött. Och för säkerhets skull skaffade jag själv en älskarinna så att det inte skulle kännas lika illa om nåt hände.
Linnea fick höra om mina “erövringar” efter tre månader. Det var nära att hon skilde sig, men jag lyckades övertala henne att vänta. Hon satte ner foten:
Jaha, Erik, nu får du skylla dig själv
Hon brände alla mina brev från lumpen hon hade sparat dem i en liten låda och brukade läsa dem ibland. Jag fick inte dela säng med henne på obestämd tid, och till middagsbordet blev jag inte längre bjuden. Vi pratade bara om vardagliga grejer.
Kort sagt, jag grät ett år för varje dag jag sårat henne. För att gottgöra henne tog jag med Linnea och Vera till Varberg på spa förutom den vanliga sommarsemestern. Vin, bär, hav, sol, frisk luft Där blev vi snabbt sams igen.
När vi kom hem avslutade jag förstås min illegal affär.
I sju år hade jag och Linnea ett stabilt och lugnt familjeliv nästan som en fridfull stuga. Men min fru verkade ändå sakna något. Kanske italiensk passion?
På mitt jobb fanns sköna Ulrik alltid glad och med en skruvad humor. Ulrik kunde prata med alla och var en lyssnare av rang. Våra killar kom ofta till honom för att klaga på livet, på sina fruar, på svärmödrar och världsläget. Ulrik hade alltid råd att ge. Jag tänkte: “Varför inte bjuda Ulrik till Linneas födelsedag? Han kan liva upp vilken fest som helst.” Hade jag bara vetat hur det skulle sluta
Ulrik tog med sig sin fru och kom på festen. Den kvällen överträffade han sig själv han var rolig, bjöd på skratt, hittade på fyndiga skålar. Linnea strålade hon log mot alla, fixade mer mat på tallrikarna, småpratade som en fågel. Allt blev en riktig succé. Men en månad senare började helvetet för både vår och Ulriks familj.
Ulriks fru ringde och sa chockande:
Erik, vet du inte att våra respektive träffas? Säg till din kära Linnea att jag kommer kämpa för Ulrik! Hon ska inte snåla med andras! Vi har två små barn.
Jag, dum som en gran, hade ingen aning! Kan det verkligen vara så att Linnea hämnas så galet för mina gamla snedsteg?
Jag ska inte återge skiten jag gick igenom Ulriks fru förföljde Linnea överallt, hotade med att svälja tabletter och gå till evigheten. Jag låste Linnea inne, slog av telefonen och hotade med skilsmässa men ingenting hjälpte. Som man brukar säga: kärlek, eld och hosta, det döljer man inte för någon. Då vände jag mig till Linneas bästa vän Saga.
Hon sa rakt ut: Erik, det är kärlek. Linnea kommer inte tillbaka. Du kan inte nå henne längre.
Och där blev Erik stående med sorg både bakifrån och från sidan. I min desperation stannade jag hos Saga ett halvår hon lyckades trösta mig ett tag.
Linnea och Ulrik gifte sig. De såg ingen och inget omkring sig. De fick sitt eget paradis på jorden. Det var som de hade ett och samma andetag. Jag hatade och förbannade då dessa galna två! Ville bara skrika, slita mig i håret. Hur kunde det ske? Någon tog min fru! Det måste vara så att lycka och olycka reser i samma kälke.
De säger att tiden läker allt. Jag tror inte det. Min öppna sår täcktes bara med ett tunt, sprött lager som första isen; det värkte ofta. Vänner valde noggrant ut min nya fru åt mig. Det blev en riktig skönhet. Vi gifte oss snabbt så jag inte skulle hinna ändra mig. Vi har varit gifta i sjutton år. Jag försöker se lycklig ut Hope against hope. Men om någon tog sig ner till min plågade själ där har Linnea bosatt sig för alltid! Om du bara kallar påMen ibland, när jag står i nattens blå, kanske på balkongen med ett glas i handen och tystnaden vevar sin sorgliga melodi, tänker jag att det trots allt finns en sorts tröst även för dem som förlorar. Varje människa har sitt hjärtas hemliga skrubb, och där lever min första kärlek odödlig, ilsket pulserande, men också vacker och mild.
Och Vera, vårt barn Hon fick i alla fall två familjer, två hem, två sorters kärlek. Jag såg henne växa, skratta, och bli fri från allt som varit trasigt mellan oss vuxna. När hon en dag ringde och sa: “Pappa, jag har hittat någon att älska,” kunde jag bara le, trots att det kändes som att tiden snurrat ihop ett ärr till, men också öppnat en dörr.
Så är det: livet går vidare, plågsamt ibland, men ändå oväntat vackert. Och själv, när jag ser Linnea och Ulrik på stan hand i hand, skrattande så märker jag att den där tunna isen ibland smälter till en liten, stilla flod. Jag kan välja att gå längs kanten, eller doppa handen och känna att någon gång blev jag älskad, någon gång var jag den lycklige.
Och kanske är det allt man kan begära.
