Du är ju så självständig! sa hennes föräldrar och gav i hemlighet en trea till hennes yngre syster.
Anna gick genom köpcentret med en kundvagn när hon hörde någon ropa:
Hej Anja!
Hon vände sig om och såg Marika, en vän till hennes syster. Marika log brett och sträckte fram armarna för en kram.
Hur är det? Hördu, jag tänkte fråga, vad ska jag ge Lina till inflyttningsfesten? Lägenheten är ju fantastisk, en trea mitt i stan!
Vilken inflyttningsfest?
Kundvagnen stannade av sig själv.
Ja, hon flyttar ju in i farmors lägenhet! Säger att föräldrarna gav den till henne. Tur som tusan, din lillasyster!
Anna kände hur allt inom henne drog ihop sig. Den lägenheten hade hennes föräldrar hyrt ut i tre år hon kände till och med hyresgästerna i ansiktet.
Och i hemlighet hoppades hon att de en dag skulle sälja den, dela pengarna, och att hon då kunde betala av sitt bolag tidigare.
Har hon redan flyttat in?
Nä, hon håller på att packa. Men nästa vecka blir det inflyttningsfest.
En timme senare stod Anna framför Linas etta i en förort. Dörrklockan fungerade inte, så hon knackade.
Anja? Lina öppnade i målarbilder, svettig i ansiktet, med en trasa i handen. Varför ringde du inte?
Ja, jag träffade Marika, och hon undrade vad hon skulle ge dig till inflyttningsfesten.
Trasan föll till golvet. Lina plockade snabbt upp den, torkade av händerna och backade in i lägenheten.
Vänta lite, jag måste bara gå på toa.
Dörren till badrummet stängdes, men ljudisoleringen i miljonprogrammet var inget vidare. Anna hörde tydligt:
Mamma? Anja vet allt Ja, om lägenheten Hon är här hos mig Vad ska jag göra?
Anna såg sig omkring. Överallt låg kartonger: “Porslin”, “Böcker”, “Saker”. På soffan låg en hög med papper.
Lina kom ut med spänt ansiktsuttryck.
Hördu, gör inte en grej av lägenheten. Du är ju vuxen, du har din egen bostad.
Lina, du fick nästan tre miljoner. Så enkelt!
Ja, och? De gav den till mig jag tog den. Skulle du ha sagt nej?
Kanske inte. Men jag skulle inte ljugit för min egen syster.
Jag ljög inte! Jag bara sa inget.
Är det någon skillnad?
Lina satte sig på soffan och gömde ansiktet i händerna.
Anja, vad vill du? Ska jag lämna tillbaka lägenheten? Jag har redan bokat renovering, anlitat en designer.
Jag vill inget. Jag förstår bara nu vem jag är i den här familjen.
Sluta nu! Du är ju stark, självständig. Men jag är gift, Markus har förlorat jobbet, vi behövde det mer.
Markus förlorade jobbet? När?
Förra året. Vi berättade för föräldrarna, och de ville hjälpa till.
Anna nickade långsamt. Så de ljög till och med för föräldrarna om anledningen.
Tänkte ni på mitt bolag som löper till jag är femtio när ni bestämde vem som behövde det mest?
Åh, Anja, lägg av nu! Lägenheten är min, punkt. Det är ingen idé att räkna andras pengar.
Anna vände sig om och gick mot dörren.
Tänker du bara gå? Ska du sura och sedan vara tyst?
Jag kommer inte sura, Lina. Jag kommer bara veta vem du egentligen är.
Hemma ringde Anna sin mamma.
Mamma, vi måste prata.
Lina har redan berättat allt. Varför gör du en stor sak av det här? De gav henne lägenheten, och det var det.
Minns du när du sa att ni skulle dela pengarna när ni sålde farmors lägenhet?
Jo men omständigheterna förändrades. Lina är gift, Markus har problem med jobbet.
Och jag har ett bolag är inte det ett problem?
Du klarar dig ju själv. Vilken stark tjej.
En halvtimme senare ringde hennes pappa.
Lilla du, oroa dig inte. Det blev lite obekvämt, förstås.
Obekvämt, pappa? Du tittade mig i ansiktet i tre år och gav mig hopp.
Vi trodde du skulle förstå. Du är ju så självständig.
Ja. Självständig. Så hon kan betala tjugotusen i månaden utan att klaga.
Söndagsmiddagen hos föräldrarna var en helig tradition. Anna kom som vanligt. Dottern Saga lekte med surfplattan, Linas man Markus berättade skämt, och mam
