Du är inte ensam, dotter…
— Johansson, ska jag hämta barnet till dig för amning?
— Nej, jag sa ju det. Jag kommer att skriva under avsägelsen.
Sjuksköterskan skakade på huvudet och gick. Elsa vände sig mot väggen och började gråta. De ammande mammorna i rummet utbytte blickar och fortsatte att mata sina små.
Elsa kommit in på natten med värkar och fött snabbt. En pojke, 3,5 kilo. Frisk och söt. När hon såg honom började den nyblivna mamman gråta, men det var ingen glädjetår.
— Allt är bra, varför gråter du? Du har fått en fin pojke, en riktig krabat. Ville du ha en flicka kanske? Det gör inget, du kan komma tillbaka och hämta en flicka sen.
— Jag tänker lämna honom. Jag tar inte med honom hem…
— Men hördu… Vad är det för anledning? Tänk efter nu, det här är ditt barn, kan du verkligen inte tycka synd om honom?
Maja, Elsas rumskamrat, satt på en bänk i korridoren med sin man och berättade om hur deras dotter fnös med näsan på ett så roligt sätt. De skrattade glatt. En kvinna med en påse kom in och bad att få prata med Elsa.
Maja gick in i rummet och hämtade Elsa.
— Dotter, hur mår du? Hur är det med din lille pojke? Har du kommit på något namn än?
— Han har inget namn… De nya föräldrarna får välja sen, som de vill. Jag lämnar honom, mamma… Vi är ensamma i världen, ingen bryr sig om oss…
Elsa gömde ansiktet i händerna och skakade av gråt. Maja kände sig obekväm med att vara med om en sådan scen, hon sa snabbt adjö till sin man och gick.
— Du är inte ensam, dotter, du har mig. Och Viktor är en skurk, vad ska man säga. Det var hans älskarinna som påstod att barnet inte var hans, att du hade varit otrogen, och då exploderade han. Men han kommer att ångra sig och komma tillbaka. Här, jag har med mig lite godsaker, ät så att du får mjölk. Och döp pojken till Emil.
Elsa gick in i rummet och stoppade påsen i byrån. I korridoren hördes ett barns skrik, gällt och genomträngande. Elsa gick ut.
— Är det mitt barn som skriker så där?
— Ja…
— Jag kan amma honom…
Sjuksköterskan skyndade sig att hämta barnet. Han skrek hysteriskt, ansiktet var rött av ansträngning.
— Såja, skrik inte så. Nu ska mamma mata dig.
Elsa försökte klumpigt att få den skrikande pojken att ta bröstet. Maja kom fram och hjälpte henne. Barnet tystnade, och allt gick bra. Elsas ansikte sprack upp i ett leende, han var så rolig, den lille krabaten, puffade och ansträngde sig.
Nu hämtades Emil till sin mamma vid varje amning. Elsa tyckte om att titta på hans lilla knappnäsa och rynkade ögonbryn.
— Elsa, var det din mamma som kom och hälsade på? Hon verkade så snäll.
— Nej, det var min svärmor. Min mamma dog när jag var liten, pappa blev alkoholist, och min moster tog hand om mig. Sen gifte jag mig och flyttade in hos min man. Vi hade det bra, tills han fick en älskarinna.
Han lämnade mig för henne, och nu vill han inte veta av mig. Jag var helt förstörd av nyheten, och sen började värkarna…
— Vart ska du ta vägen med barnet nu?
— Min svärmor har erbjudit mig att bo hos henne, hon är ensam, hennes man är borta, och hennes enda son rymde… Hon är snäll och har alltid varit bra mot mig.
— Då går du väl till henne, hon kan hjälpa till med barnet. Och din man kommer att ångra sig och komma tillbaka…
Elsa gjorde som hon sa. Anna hjälpte till med allt och älskade sitt barnbarn över allt annat.
När Emil fyllde en månad dök fadern upp. Elsa var inte hemma, hon hade gått till affären.
— Mamma, jag och Katarina ska flytta norrut, jag har fått jobb där. Jag kom för att säga adjö och be om lite pengar, vad du kan undvara…
— Jag kan inte undvara något. Du lämnade din fru när hon var gravid, din skurk, hon var nära att lämna kvar barnet på sjukhuset av sorg. Åh, du… Om din far hade varit här skulle han ha gett dig en ordentlig omgång. Jag ger dig inga pengar. Jag har ett barnbarn som växer upp, han behöver dem mer, och du kan väl jobba och tjäna dina egna.
Då började Emil skrika, och Anna skyndade sig till hans säng.
— Tänker du inte ens titta på din son? Han är din kopia.
— Han är inte min son… Elsa har varit otrogen, varför skulle jag ta hand om någon annans barn?
— Du är en idiot, Viktor. Gå och lev ditt liv utan hjärna.
Anna gick i pension, och Elsa fick hennes jobb. Emil började på dagis, och de levde glatt och harmoniskt i tre.
— Anna, varför tänker inte din svärdotter flytta? Vem har hört talas om att en svärmor bor med sin svärdotter och kastar ut sin egen son?
— Elsa betyder mer för mig än min dumme son, och mitt barnbarn är mitt allt. Jag lever för dem, Vera. Och du borde hålla din fula mun stängd…
Grannen Vera skakade på huvudet och gick vidare. Hon förstod inte Annas beteende, för henne skulle sonen alltid komma först. En alkis, ja, men sådan var ödet.
Anna märkte att Elsa började fixa till sig och sprang ut på kvällarna.
— Elsa, vad heter han?
— Vem då, mamma?
— Jo, den du springer och träffar… Berätta, dotter, jag är nyfiken.
— Åh, vi bara går på promenad… Han är militär, han är här och hälsar på släkten, vi träffades av en slump.
— Men vet han om Emil?
— Självklart, han vet allt…
— Då får du ta med honom hit, inget att gömma. Om han är en bra människa så är det ju bara bra…
Anders, det var namnet på Elsas nya bekantskap, kom med en korg full av bär och en tårta som hans moster hade bakat. Han gav Emil en leksaksbil och en fotboll.
Kvällen blev trevlig, Anders berättade roliga historier, Elsa skrattade högt, och Anna fnissade tills tårarna rann.
När gästen hade gått frågade Elsa genast:
— Så, vad tyckte du? Är han en bra människa, tror du, mamma?
— Ja, dotter… Respektfull, intressant och väluppfostrad. Och viktigast av allt, han älskar dig. En värdig kavaljer, missa inte ditt lyckotal!
En månad senare kom Anders för att be om Elsas hand.
— Ni kan vara lugn, jag kommer aldrig att såra Elsa eller Emil. Vi ska bo i Göteborg, där har jag ett stort hus. Vi älskar varandra, och Emil är som en son för mig. Välsigna oss.
Anna följde Elsa, Anders och Emil till tåget. Så, nu åkte de till staden, de lovade att skriva och hälsa på… Hur skulle hon klara sig ensam här utan dem…
Ett år senare dök sonen upp, Viktor. Smutsig och ovårdad.
— Herregud, Viktor, vad ser du ut? Står inte Katarina och tvättar dina kläder?
— Åh… Katarina finns inte längre. Hon sprang iväg med en rik karl… Vi drack upp alla pengar, jag har inget kvar… Jag kom på att jag har en mamma och ett eget hem…
— Du kom på det i rätt tid, efter alla år då du inte brydde dig om om jag levde eller inte…
— Och hon sa att hon ljög för mig då, för att få mig att lämna familjen, och jag trodde på henne… Så jag ska träffa min son… Var är han förresten?
— Du förstörde ditt eget lycka. Elsa gifte sig med en fin man och är lycklig. Emil är registrerad som hans son, så du har ingen son. Jag packar mina saker och åker till dem. Elsa har fött en flicka, jag ska hjälpa till och passa barnbarnet. Du får bo här och se till huset, förstått?
Anna satt på tåget och tänkte på hur livet kunde bli så konstigt ibland. Och vilken lycka det var att vara behövd, att ha någon att hjälpa och stödja, precis som hon en gång stödjt Elsa. För om hon inte hade hjälpt till då, vem vet hur deras liv hade sett ut nu…
