“Du är ett monster, mamma! Sådana som du borde inte få ha barn!”
Efter gymnasiet flyttade Linn från en liten by i Värmland till Stockholm för att studera. En kväll gick hon ut med sina vänner på en klubb och träffade Markus. Han var stockholmare, snygg och välklädd, och hans föräldrar var utomlands på ett års arbete. Linn blev kär direkt och flyttade snart in hos honom.
De levde lyxigt; Markus föräldrar skickade pengar. Varje kväll var det antingen klubbar eller fester hemma. Först tyckte Linn om livsstilen. Men innan hon hann inse det hade hon skaffat skulder och missat lektioner, och under vintern fick hon underkänt på tentorna. Hon riskerade att bli utkastad från universitetet.
Linn lovade att ta sig i kragen och läsa om tentorna. Hon satte sig verkligen med böckerna. När Markus hade vänner över låste hon in sig i badrummet. Till slut klarade hon omtentorna men försökte övertala Markus att lugna ner sig. Det var hans sista år, snart skulle han ta examen.
“Åh, kom igen, Linn. Man lever bara en gång. Ungdom är inte evig. När ska man ha kul om inte nu?” svarade han likgiltigt.
Hon skämdes för att berätta för sin mamma att hon bodde med en kille utan att vara gift. När hon ringde hem ljög hon och sa att de var gifta och skulle ha bröllop när Markus föräldrar kom hem.
En dag mådde Linn illa på en föreläsning. Hon blev yr och illamående. När hon insåg att hon inte kunde minnas sin senaste mens blev hon skräckslagen. Ett graviditetstest bekräftade hennes misstankar.
Eftersom det var tidigt i graviditeten försökte Markus övertala henne att göra abort. För första gången bråkade de hemskt, så pass att Markus försvann i två dagar. Linn var utom sig av oro och grät hela tiden. Till slut kom han tillbaka – men med en berusad blondin som knappt kunde stå upp. Linn var trött på ovissheten och skrek åt honom och tjejen.
“Hon stannar. Gillar du det inte kan du dra!” vrålade han och slog henne över kinden.
Hon slet åt sig jackan och sprang ut. Hon gick hela vägen till studentbostaden, med svullnad i ansiktet och mascaran rinnande. Portvakten tog pity på henne och släppte in henne.
Nästa dag kom Markus och bad om ursäkt, lovade att aldrig slå henne igen och bad henne komma tillbaka. Linn trodde honom. För barnets skull.
Hon klarade sig igenom första året men vågade inte åka hem. Vad skulle hon säga till sin mamma? Men att stanna i Stockholm var också läskigt. Snart skulle Markus föräldrar komma hem, och hon var gravid och såg förfärlig ut.
När föräldrarna äntligen kom hem blev Linns far arg när han insåg att hon var från landet och bara på andra året. Han erbjöd henne pengar för att lämna deras son i fred.
“Kom igen, tänk efter. Är han någon god far? Han tänker bara på fest. Hur vet du ens att det är hans barn? Ta pengarna och åk hem till dina föräldrar. Det blir bäst för alla.”
Linn kände sig förnedrad. Markus försvarade henne inte, bara stod tyst. Hon vägrade ta emot pengarna, även om hon senare ångrade det, och åkte hem till sin mamma.
När modern såg dottern gravid i dörren förstod hon allt.
“Varför kommer du ensam? Du gifte dig aldrig, antar jag? Stockholmaren hade sin lek och kastade ut dig? Gav han dig pengar?” frågade hon, utan att släppa in Linn förbi hallen.
“Mamma, hur kan du? Jag vill inte ha hans pengar.”
“Varför kom du hem till mig då? Vi hade knappt plats förut. Jag trodde du hade vunnit livets lotteri, gift dig med en stockholmare och levt lyxliv. Istället kommer du tillbaka med en mage. Hur ska vi få plats med en bebis?”
“Varför sa du ’vi’?” frågade Linn förvirrat.
“För medan du festade i Stockholm träffade jag en man. Varför inte? Jag är inte gammal, jag förtjänar också lycka. Jag uppfostrade dig ensam och hade aldrig tid för mig själv. Nu vill jag leva lite. Han är yngre än jag. Jag vill inte att han stirrar på dig.”
“Men var ska jag ta vägen, mamma? Jag måste föda snart…” viskade Linn med tårar i ögonen.
“Åk tillbaka till din ’man’. Han gjorde dig med barn, han kan ta ansvar.”
Modern var kall. Inget medlidande syntes i hennes blick. Deras förhållande hade aldrig varit varmt, men nu kändes det som om hon pratade med en främling.
Linn tog sin väska och gick. Hon satte sig på en bänk och grät. Vart skulle hon ta vägen? Ingen brydde sig om henne, inte ens hennes egen mamma. Hon funderade på att gå ut på vägen och kasta sig framför en bil. Men barnet i magen rörde sig, som om det förstod. Hon klarade inte av att tänka på smärtan det skulle känna under hjulen.
“Linn?” En röst kom från ingenstans. Linn torkade tårarna och såg en tjej stå framför henne.
“Jag är Elin. Vi gick i samma klass. Varför gråter du?” Elin satte sig bredvid och lade märke till magen. “Är du gravid?”
Linn brast i gråt och berättade allt.
“Kom till mig”, sa Elin. “Mina föräldrar är i stugan till hösten. Du kan bo hos mig tills vi hittar en lösning.”
Linn hade inget val. Hon var utmattad och hungrig.
“Känn dig som hemma”, sa Elin när de kom in. Hon skyndade till köket. “Jag jobbar extra på ett sjukhus nu. Pluggar till sjuksköterska. Hörde du att du skulle till Stockholm?”
“Det var planen”, viskade Linn och blundade.
Två dagar senare kom Elin hem upprymd.
“Det är en gammal dam på avdelningen som inte kan gå efter en stroke, men hon är vid sinnet. Hennes dotter kom idag. De ringde för att hon skulle skrivas ut, men dottern vägrade ta hem henne. Hon bor i en annan stad, säger hon, och hennes man vill inte. De har tre barn i en liten lägenhet.”
“Hon är fet och klär sig i glitter, men kan inte ta hand om sin egen mamma. Hon bad oss hitta någon som kan vara hennes hjälpare. Jag tänkte på dig. Hon vill träffa oss efter fem.”
“Sa du att jag snart ska föda?” frågade Linn.
“Nej”, sa Elin. “Men vi går ändå. Ingen annan vill. Försök dölja magen lite. Hon kommer antagligen acceptera dig.”
“Skämtar du? Hur ska jag kunna ta hand om en gammal dam när jag är gravid? Hon måste vändas, tvättas, byta blöja…” sa Linn förskräckt.
“Jag lär dig. Du måste inte bada henne varje dag. Jag kommer och hjälper. Linn, det här är din chans. Du får tak över huvudet, och hon är snäll.”
“Men när jag fött barnet? Hur ska jag klara en bebis och henne?”
“Vi tar det då. Jag hjälper digOch så, med tårarna ännu färska på kinderna, tog Linn ett djupt andetag och nickade – för ibland är det enda man kan göra att ta första steget in i det okända.
