“Du är ett monster, Mamma! Barn är inte för sådana som du!” fortsatte hon att studera. En dag gick hon ut med sina vänner till en dansklubb och där träffade hon Rickard. Stockholmsk, stilig, hans föräldrar hade åkt utomlands för arbete i ett år. Hon blev förälskad och flyttade snart in hos honom.
De levde stort, föräldrarna skickade pengar. Varje dag var det antingen fest ute eller hemma. Först tyckte Elin om livet. Innan hon visste ordet av var hon skuldsatt och hade missat tentor, och hon klarade inte vinterproven. Hon riskerade att bli avstängd.
Hon lovade att ändra sig och göra om proven. Det gjorde hon, begravd i böcker. När Rickards vänner kom gömde hon sig på toaletten. Hon klarade sig, men försökte övertala Rickard att lugna ner livet. Han var sista året, nära examen.
“Överdriv inte, Elin. Man lever bara en gång. Ungdomen går fort. När ska vi ha kul om inte nu?” svarade han likgiltigt.
Hon skämdes över att berätta för sin mor att hon bodde med honom ogift. När hon ringde hem ljög hon och sa att de hade gift sig och att festen skulle bli när hans föräldrar kom tillbaka.
En dag mådde Elin illa på lektionerna. Svimfärdig och illamående. Hon insåg, skräckslagen, att hon antagligen var gravid. Testet bekräftade hennes farhågor.
Eftersom det var tidigt insisterade Rickard på att hon skulle abortera. De grälade som aldrig förr, och han försvann i två dagar. Hon väntade, förtvivlad. När han kom tillbaka var han inte ensam. Med sig hade han en berusad blondin som knappt kunde stå. Elin, utmattad, skrek åt honom och försökte köra ut flickan.
“Hon går ingenstans. Om du inte gillar det kan du dra, hysteriska!” skrek han och slog henne hårt.
Hon tog jackan och flydde. Till fots kom hon till studenthemmet. Med uppsvullet ansikte, rinnande mascara och tårar bankade hon på dörren. Vaktmästarinnan tyckte synd om henne och släppte in henne.
Nästa dag dök Rickard upp, bad om förlåtelse, svor att aldrig mer slå henne, tiggde att hon skulle komma tillbaka. Hon trodde honom. För barnets skull.
Hon klarade knappt första året. Hon var rädd att åka hem. Vad skulle hon säga till sin mor? Men Stockholm skrämde henne också. Rickards föräldrar skulle snart komma tillbaka, och hon, gravid, såg ut som en främling.
När föräldrarna fick veta att Elin var från landsbygden och knappt klarat andra året, tog hans far ett allvarligt samtal. Han erbjöd henne pengar för att lämna sonen ifred.
“Tänk efter, vilken pappa skulle han bli? Han bryr sig bara om fest. Och vem säger att barnet är hans? Ta pengarna och åk hem. Tro mig, det är bäst.”
Elin kände sig förödmjukad. Rickard försvarade henne inte, han teg. Hon vägrade pengarna, men ångrade sig senare. Hon packade och åkte hem till sin mor.
Så fort modern såg hennes mage i dörren förstod hon allt.
“Så, du kom ensam? Ser ju ut som du inte gifte dig. Stockholmskillen hade kul och satte dig på gatan? Gav han dig några pengar?” frågade hon utan att släppa in henne.
“Mamma, hur kan du? Jag vill inte ha hans pengar.”
“Varför kom du hit då? Vi knappt fick plats här förut. Jag trodde du hade tur, gift med en stockholmare, levde lyxliv. Men du kommer tillbaka gravid. Var ska vi alla få plats? Och med ett barn?”
“Alla?” undrade Elin förvirrad.
“Medan du var i Stockholm träffade jag en man. Jag är ung än, jag förtjänar också lycka. Jag uppfostrade dig ensam, tänkte aldrig på mig. Nu vill jag leva. Han är yngre. Jag vill inte att han ska glo på dig.”
“Var ska jag ta vägen, mamma? Jag föder snart,” viskade hon och höll tillbaka tårarna.
“Åk tillbaka till barnets far. Han får försörja dig.”
Modern var obeveklig. Elin såg ingen medkänsla i hennes ögon. Förr var deras relation kall, nu talade hon som till en främling.
Hon tog väskan och gick. Satte sig på en bänk och grät. Vart skulle hon? Om inte ens hennes egen mor ville ha henne, vem skulle då ta emot henne? Hon tänkte till och med på att kasta sig framför en bil. Men barnet rörde sig, som om det kände faran. Hon vågade inte.
“Elin?” En röst avbröt henne. Det var Sofia, en gammal skolkamrat. När hon såg henne gravid och gråtande tog hon henne med hem.
“Stanna hos mig. Mina föräldrar är på landet till hösten. Sedan får vi se.”
Elin tackade ja. Hon hade inget val.
Sofia jobbade på ett sjukhus och studerade till sjuksköterska. Två dagar senare kom hon ivrig: En äldre dam på sjukhuset behövde en vårdare. Dottern vägrade ta hem henne.
“Jag sa inte att du är gravid. Kom, det är din chans.”
Elin tvekade. Hur skulle hon kunna ta hand om en sjuk gammal dam och ett barn? Men hon tackade ja, desperat efter ett tak över huvudet.
Dottren, en arrogant kvinna, gick med på det, men utan betalning. “Du får hennes pension för utgifter. Men huset är mitt, tro inte du får stanna.”
Så bodde Elin hos fru Agnes, vårdade henne och berättade sin historia. När lilla Matilda föddes hjälpte den gamla damen till och med att vagga henne.
Tiden gick. Matilda började gå, men fru Agnes blev sämre och dog. Dottern dök bara upp till begravningen och krävde att Elin skulle gå.
“Jag varnade dig, huset är inte ditt.”
När de gick igenom de gamla pappren hittade de ett testamente: Elin ärvde lägenheten. Dottern, rasande, hotade med rättegång, men grannarna vittnade om Elins omtanke.
Med ett stabilt hem jobbade Elin och uppfostrade Matilda. År senare dök modern upp igen, påstod att hon var sjuk och sålt huset för behandling. Elin, full av medlidande, tog in henne.
Tills hon en dag hörde henne i telefon: “Hon hör inte… Jag sparar hyran… Snart är jag där…”
Allt var lögn. Modern hade aldrig sålt lägenheten, bara hyrt ut den för att försörja en älskare.
“Mamma! Du är ett monster! Du ljög igen!”
“Vänta, det är inte som du tror”
“Jag vill inte veta. När du kommer tillbaka ska du vara borta.”
Sofia tröstade henne: “Föräldrar väljer man inte. Hon gjorde fel, men hon är din mor.”
Elin gav med sig, men modern var redan borta. År senare, när hon verkligen blev sjuk, vårdade Elin henne till slutet.
Hat föder bara mer hat. Om en mor inte älskar sin dotter, vilken kärlek kan
