“Du är ett monster, mamma! Barn borde inte få såna som dig till föräldrar!” fortsatte hon att studera. En dag gick hon ut med vännerna på en klubb och träffade där Rickard. Stockholmskille, snygg, hans föräldrar hade åkt utomlands för jobbet i ett år. Hon blev helt förälskad och flyttade snart in hos honom.
De levde stort, föräldrarna skickade pengar. Varje dag var de antingen ute på fest eller hade fest hemma. Först tyckte Elin om livsstilen. Innan hon visste ordet av hade hon skulder och missade tentor, och klarade inte vårproven. Hon riskerade att bli utkastad från universitetet.
Hon lovade att ändra sig och göra om proven. Och det gjorde hon, nedgrävd i böcker. När Rickards vänner kom, låste hon in sig på toaletten. Hon klarade tentorna, men försökte övertala Rickard att lugna ner sig. Det var hennes sista år, snart klar med utbildningen.
“Överdriv inte, Elin. Man lever bara en gång. Ungdom går fort. När ska vi ha kul om inte nu?” svarade han nonchalant.
Hon skämdes för att berätta för sin mamma att hon bodde med honom utan att vara gift. När hon ringde hem ljög hon och sa att de hade gift sig och att de skulle ha fest när hans föräldrar kom tillbaka.
En dag mådde Elin dåligt på lektionerna. Svimfärdig och illamående. Hon förstod, skräckslagen, att hon troligen var gravid. Testet bekräftade hennes farhågor.
Eftersom det var tidigt insisterade Rickard på att hon skulle abortera. De grälade som aldrig förr, och han försvann i två dagar. Hon väntade, förtvivlad. När han kom tillbaka var han inte ensam. Han hade med sig en berusad blondin som knappt kunde stå. Elin, utmattad, skrek åt honom och försökte köra ut tjejen.
“Hon går ingenstans. Om du inte gillar det kan du dra, hysteriska!” vrålade han och slog henne hårt.
Hon tog jackan och sprang. Till fots kom hon till studentbostaden. Med svullnat ansikte, sminket randigt och gråtande knackade hon på dörren. Vaktmästaren tyckte synd om henne och släppte in henne.
Nästa dag kom Rickard och bad om förlåtelse, svor att aldrig mer slå henne, bad henne komma tillbaka. Hon trodde honom. För barnets skull.
Hon lyckades precis klara första året. Hon var rädd för att åka hem. Vad skulle hon säga till sin mamma? Men att stanna i Stockholm skrämde henne också. Rickards föräldrar skulle snart komma tillbaka, och hon, gravid, såg ut som en skugga av sig själv.
När föräldrarna kom och fick veta att Elin var från landet och knappt klarat andra året, tog hans pappa ett allvarligt samtal med henne. Han erbjöd henne pengar för att hon skulle gå och lämna hans son i fred.
“Tänk efter, vilken pappa skulle han bli? Han vill bara festa. Och vem säger att barnet är hans? Ta pengarna och åk hem. Tro mig, det är bäst.”
Elin kände sig förnedrad. Rickard försvarade henne inte, han satt tyst. Hon tackade nej till pengarna, fast hon ångrade sig efteråt. Hon packade och åkte hem till sin mamma.
Så fort hon såg henne med magen i dörren förstod mamman allt.
“Så, du kom ensam? Ser ut som du inte är gift. Stockholmskillen hade sitt nöje och kastade ut dig? Gav han dig några pengar?” frågade hon utan att släppa in henne.
“Mamma, hur kan du? Jag vill inte ha hans pengar.”
“Varför kom du hit då? Vi fick knappt plats här förut. Jag trodde du hade tur, gift med en Stockholmare och levde lyxliv. Men du kommer tillbaka gravid. Var ska vi alla få plats? Och med ett barn?”
“Alla?” undrade Elin förvirrad.
“Medan du var i Stockholm träffade jag en man. Jag är fortfarande ung, jag förtjänar också lycka. Jag uppfostrade dig ensam, tänkte aldrig på mig. Nu vill jag leva. Han är yngre. Jag vill inte att han ska glo på dig.”
“Vart ska jag ta vägen, mamma? Jag ska snart föda,” viskade hon och höll tillbaka tårarna.
“Åk tillbaka till barnets pappa. Han får försörja dig.”
Mamman var obeveklig. Elin såg ingen medkänsla i hennes ögon. Tidigare hade förhållandet varit kallt, nu pratade hon med en främling.
Hon tog väskan och gick. Satte sig på en bänk och grät. Vart skulle hon ta vägen? Om inte ens hennes egen mamma ville ha henne, vem skulle då ta emot henne? Hon funderade till och med på att kasta sig framför en bil. Men barnet rörde sig, som om det kände faran. Hon vågade inte.
“Elin?” En välbekant röst avbröt henne. Det var Sofia, en gammal skolkamrat. När hon såg henne gravid och gråtande tog hon med henne hem.
“Stanna hos mig. Mina föräldrar är i byn till hösten. Sedan får vi se.”
Elin tackade ja. Hon hade inget val.
Sofia jobbade på ett sjukhus och studerade till sjuksköterska. Två dagar senare kom hon ivrig: en äldre dam på sjukhuset behövde en vårdare. Hennes dotter vägrade ta henne hem.
“Jag sa inte att du är gravid. Kom, det är din chans.”
Elin tvekade. Hur skulle hon ta hand om en gammal dam och ett barn? Men hon accepterade, desperat efter ett tak över huvudet.
Dottren, en arrogant kvinna, gick med på det, men utan lön. “Du får hennes pension för att betala utgifterna. Men huset är mitt, tro inte du får stanna.”
Så flyttade Elin in hos fru Lundgren, vårdade henne och berättade sin historia. När lilla Matilda föddes hjälpte den gamla damen till och med att vagga henne.
Tiden gick. Matilda började gå, men fru Lundgren blev sämre och avled. Dottren dök bara upp på begravningen och krävde att Elin skulle lämna huset.
“Jag varnade dig att huset inte var ditt.”
När hon packade den avlidnas papper hittade de ett testamente: Elin ärvde lägenheten. Dottren, rasande, hotade med rätten, men grannarna vittnade om Elins omtanke.
Med ett stabilt hem jobbade Elin och uppfostrade Matilda. År senare dök mamman upp igen, påstod att hon var sjuk och sålt huset för behandling. Elin, medlidande, tog emot henne.
Tills hon en dag hörde henne i telefon: “Hon hör inte… Jag sparar hyran… Snart är jag där…”
Allt var lögn. Mamman hade aldrig sålt lägenheten, hyrde bara ut den för att försörja en älskare.
“Mamma! Du är ett monster! Du ljög igen!”
“Vänta, det är inte som du tror”
“Jag bryr mig inte. När jag kommer hem ska du vara borta.”
Sofia tröstade henne: “Man väljer inte sina föräldrar. Hon gjorde fel, men hon är din mamma.”
E
