Du älskar honom inte, och vi hade det ändå fint, ska vi försöka igen från början, okej?
Vi skilde oss för tre år sedan, och det gick lugnt till ingen av oss höjde rösten, vi skrev i gemensamt uttalande: “Vi är helt enkelt olika som personer.” Vår dotter trodde i början att det bara var ett bråk, att pappa var bortrest ett tag.
På helgerna brukade de ha jätteroligt tillsammans de sågs, kom hem senare på kvällen, och vi åt middag ihop. Sen gick Robert, och Alvina vinkade länge och stod vid fönstret och tittade efter sin pappa.
Förra veckan fyllde min dotter sex år. Det senaste året har hon och Robert inte haft så tät kontakt. Två anledningar Robert har träffat en annan kvinna och har inte kunnat vara med Alvina varje helg, och jag har börjat träffa en man själv. Jag och Arvid träffades på en utflykt till Tyresta nationalpark. Jag och Alvina hamnade efter gruppen, och Arvid också han drömde sig bort och märkte inte att han gått ifrån. Sen sprang vi ikapp guiden, började prata, bytte nummer, och fortsatte promenaden.
Arvid är inte alls som Robert han säger inte så mycket men känns pålitlig. Han pratar aldrig i onödan. Under den tid vi har setts har han aldrig glömt något, aldrig varit sen. När Arvid lovar något, så håller han det. Med Robert var det alltid missförstånd, och det var nog därför vi till slut gick isär. Han var aldrig riktigt närvarande.
Både Robert och Arvid skulle komma på Alvinas kalas. Jag var nervös för hur de skulle uppföra sig och om stämningen skulle bli ansträngd. Alvina längtade såklart mest efter sin pappa, även om hon gillar Arvid och känner sig trygg med honom.
Alla gäster kom i tid utom mitt ex. Alvina bad oss vänta, så jag fick fylla pausen med minnen och småprat.
Till slut kom pappa med ett stort, fint presentpaket och en jättelik bukett till mig. Jag blev generad. Arvid presenterade sig, och Robert började genast ta över som värd, precis som förr styrde och ställde, satte gästerna, hällde upp saft och kaffe, höll stämningen.
Alvina lämnade inte sin pappa en sekund, och jag såg att Arvid var ganska obekväm, även om jag försökte ge honom mycket uppmärksamhet.
Efter ett tag sa Arvid att han var tvungen att åka hem och jobba och tackade för sig.
När han gått blev Robert ännu mer avslappnad. När vi var i köket för att hämta tårtan bad jag honom att lugna ner sig lite. Då sa han plötsligt:
Du älskar inte honom, och vi hade det ändå fint. Ska vi försöka igen?
Jag blev lite förvirrad, men svarade:
Nej, Robert, jag vill inte. Vi funkar inte ihop, det är bara Alvina som binder oss samman, och det får räcka. Jag är glad att du kommer och hon väntar på dig, men jag väntar inte på dig särskilt inte efter att du börjat träffa någon annan.
Det är något annat, mest fysiskt inget för livet
Då borde du söka någon du vill ha något på riktigt med, inte bara tillfälligt
Gästerna började gå hem. Robert stannade till sist för att hjälpa mig med disken, lade Alvina, och hoppades nog att jag skulle fråga om han ville stanna över natten. Men när han insåg att det inte kom något sådant, var han ändå snäll, tackade för kvällen, kysste mig på kinden och gick hem.
Jag ringde Arvid och frågade om vi kunde ses på en picknick dagen efter. Arvid blev jätteglad, sade att han skulle skjuta upp allt annat och hämta mig och Alvina kl. 09.
Prick nio ringde det på dörren och Alvina ropade: Hurra! Födelsedagen fortsätter! Och vi tre fick en fantastisk dag ute på Djurgården. När vi kom hem frågade jag min dotter:
Alvina, vad säger du om Arvid flyttar in hos oss?
Hon såg allvarligt på mig och svarade:
Du väntar ju alltid på honom. Då får du se honom varje dagJag skrattade till, men fick en klump i halsen av tacksamhet för hennes blick, för vår dag, för att jag vågade fortsätta gå framåt. Arvid log mot oss, den där trygga, varma blicken som visade att han redan hört hemma här.
Senare på kvällen, när Alvina somnat och lägenheten var stilla, satt vi två på balkongen med varsin kopp te. Nedanför glittrade staden, och jag kände lugnet sprida sig i bröstet. Arvid tog min hand och sa:
Jag har aldrig väntat på någon förut. Men jag kan gärna vänta på dig, så länge det behövs.
Jag lutade huvudet mot hans axel. För första gången på länge kände jag ingen stress eller oro, bara en lust att stanna i nuet. Att få börja om, på riktigt inte för att glömma det gamla, utan för att våga hoppas igen.
Där i kvällsljuset, med dottern sovande bakom dörren, förstod jag att det viktigaste inte var att någon väntade på mig det var att jag själv hade valt att gå vidare. Och att när jag öppnade dörren nästa morgon, så skulle jag kunna säga till Alvina, och till mig själv: nu är vi hemma.
