Birgitta Andersson rättar till sin grå kostym framför spegeln. Idag fyller Lovisa trettio. Första födelsedagen på åtta år som de firar tillsammans.
“Mamma, är du klar?” ropar Lovisa från hallen. “Bilen är här.”
“Jag kommer!” svarar Birgitta, men står kvar framför spegeln.
Så mycket Lovisa har förändrats… Förr bar hon bara jeans och gympaskor, nu eleganta klänningar och höga klackar. Jobbar på ett internationellt företag, tjänar mer än Birgitta gjort på hela sitt yrkesliv. Och ska gifta sig med den där… vad heter han… Anders.
“Mamma!” rösten blir otålig.
Birgitta suckar och går mot dörren. Där står dottern i en beige klänning, med prydlig frisyr och lätt makeup. Vacker. Alltid varit vacker, även när hon sextonårig lämnade skolan och flyttade hemifrån.
“Du ser bra ut,” säger Birgitta torrt.
Lovisa ler, men en skugga glipper förbi i ögonen.
“Tack. Du med. Den kostymen klär dig fint.”
Tystnad i bilen. Lovisa tittar ut genom fönstret medan Birgitta funderar på hur allt kunde blivit annorlunda. Om dottern lyssnat då. Om hon inte träffat den där Stefan, tjugo år äldre. Om hon inte stuckit till Stockholm med honom och lämnat allt – skolan, universitetsplanerna, framtiden.
“Minns du vad jag sa?” Birgitta kan inte hålla tillbaka. “Att det skulle sluta illa. Att han skulle lämna dig dig när han tröttnat.”
Lovisa vänder sig mot henne.
“Mamma, inte idag. Det är min födelsedag.”
“Jag tänker inte förstöra. Konstaterar bara fakta. Jag hade rätt, eller hur?”
“Ja, du hade rätt. Så vad vill du? Att jag ska ångra mina ungdomsmisär hela livet?”
Birgitta säger inget. Vill hon det? Vet inte. Vet bara att hon i åtta år låg vaken och föreställde sig sin sextonåriga dotter borta någonstans med okänt sällskap. Hur hon ringde polisen, sjukhus, letade via bekanta. Fick första brevet först efter ett och ett halvt år – en lapp om att Lovisa levde och mådde bra.
Restaurangen var dyr och stilsäker. Vid det långa bordet satt redan gäster – Lovisas kollegor, några väninnor, fästmannen Anders med sina föräldrar. Alla reser sig artigt när Birgitta kommer.
“Här är min mamma,” presenterar Lovisa.
Birgitta nickar åt alla samtidigt och sätter sig på platsen dottern visar. Bredvid sitter Anders mamma – en elegant kvinna i femtiofemårsåldern i dyr klänning.
“Vilken fantastisk dotter ni har,” säger hon tyst. “Anders är alldeles betagen. Påstår att så självständiga och drivna kvinnor är sällsynta.”
“Hon blev självständig tidigt,” svarar Birgitta. “För tidigt.”
Anders mamma märker spänningen och byter ämne.
Bordet fylldes av sorl och skratt. Lovisa skrattade, berättade jobbhistorier, tog emot gratulationer. Birgitta satt tyst, svarade ibland på frågor men såg mest på.
Där kramar dottern Anders, han viskar något, hon rodnar och skrattar. Snäll kille, måste hon medge. Läkare, från en fin familj. Lovisa har tur. Men hon kunde giftat sig tidigare och med någon värdig, om hon bara lyssnat.
“Lovis, berätta om bröllopet!” utbrister en väninna. “När blir det?”
“Hösten,” svarar Lovisa. “Ett litet bröllop, bara närmaste familj.”
“Och var ska ni bo?”
“Anders köpte en trea i nybyggt hus. Renoverad. Som ett drömhem!”
Birgitta minns ofrivilligt sin gamla tvåa i förorten, där de bodde innan flykten. Lovisa sov på en bäddsoffa, klagade på trångt, på att hon saknade eget rum. Birgitta svarade att hon måste avsluta skolan, börja på universitet, jobba – då får man egen lägenhet. Men dottern väntade inte.
“Och barn?” envisas väninnan. “Planerar ni?”
Lovisa växlar blick med Anders.
“Självklart. Jag vill så gärna ha ett litet barn.” Hon ler. “Ska bli världens bästa mamma.”
“Såklart du blir,” nickar Anders mamma. “Du har sådan människokänsla, förstår psykologin. Det behövs i föräldraskap.”
Birgitta nästan sättes i halsen av vinet. Människokänsla? Tjejen som vid sexton gav sig i lag med en gift man?
“Mamma, hur är det?” Lovisa ser orolig ut. “Ska jag hämta vatten?”
“Nej, det är bra.” Birgitta torkar sig med en servett.
Kalaset fortsätter. Tal hålles, presenter delas ut. Lovisa
Hon föll slutligen i djup sömn, lugnare än hon känt på många år.
