Dottern tynade bort, modern blommade
Hösten är ovanligt rå och grå i lilla Älvsjö i år. Regnet smattrar mot fönstren till vårdcentralen ända sedan gryningen, som om det vill komma in och värma sig. Jag sitter och bläddrar bland journaler, och känner hur oro gnager i bröstet. Allt är lugnt, ingen är allvarligt sjuk, ändå svävar en sorts oro, som myggor innan oväder, kring oss i byn.
Då gnisslar dörren tungt. På tröskeln står Vera Lindström.
Åh, lilla Vera Kvinnan är femtio år och några till, och ser ut som om jorden är redo att sluka henne. Den gråa sjalen har glidit ner, kappan hänger slokande över magra axlar, och under ögonen är mörka ringar, svarta som kol. Händerna ja, just de är röda och svullna av det kalla vattnet, darrande, pillerar på kappans knappar.
Karin, viskar hon. Rösten är bara en raspande suck. Jag behöver några droppar. Hjärtat rusar så att det slår i halsen. Och till mamma… mamma skulle behöva lite hjärtmedicin. Hon fick ännu ett anfall, vi har inte sovit alls.
Jag ser på henne över glasögonen, och känner en isande känsla inombords. “Hon har inte långt kvar”, tänker jag. Hon står här framför mig, men livet i henne är som botten på en torkad brunn.
Sätt dig, säger jag och plockar fram blodtrycksmätaren. Varför sliter du så på dig? Du är ju blek som snö.
Jag har inte tid, Karin, säger hon och lutar sig mot dörrposten. Mamma är ensam där hemma. Tänk om hon vill ha vatten, eller om blodtrycket stiger? Jag springer. Bara ge mig medicinen, så går jag.
Jag ger henne flaskorna, hon tar dem med sina stela händer och rusar ut igen. Bara en kyla från dörren sveper över golvet. Jag tittar ut genom fönstret och ser henne gå böjd genom leran mot sitt hus, och tänker: “Herre Gud, varför måste hon bära så tungt?” Det är inte en mor där hemma, utan en kvarnsten runt Veras hals.
Elsa Pettersson, Veras mamma, har alltid varit reslig, högljudd och bestämd. Satt hela livet i kommunfullmäktige, älskade att styra och ställa. Men när hon gick i pension blev hon plötsligt sängliggande.
“Ben”, skriker hon, “de bär mig inte längre. Hjärtat stannar!”
Tio år har hon legat så. Och Vera har krupit som en slingrande vinstock runt henne i lika många år.
Dagen efter klarar jag inte längre av att bara sitta. Tar på mig jackan och går för att titta till dem, som om det vore på riktigt. Det är sterilt rent i huset, gångmattorna knastrar. Och det luktar… inte sjukdom, nej. Det luktar nygräddade bullar och stuvad vitkål.
Elsa ligger högt uppe på sin säng, som en drottning på sin tron. Kudden är staplade bakom ryggen, ansiktet är rosa, slätt, ögonen blanka, vakna och vassa.
Karin, basar hon högt. Kom du ändå? För hjälp från den där klåparen, nickar mot köket kan man aldrig få. Jag säger: “Vera, bröstet bränner”, och hon säger: “Mamma, jag ska bara mjölka klart.” Kor är viktigare för henne än sin egen mor!
Just då drar Vera ett tungt emaljspann med vatten genom hallen, benen viker sig, ryggen är som en båge. Hon sätter ner hinken, går ner på knä och börjar skrubba golvet. Tyst. Man hör bara hennes vässande andetag.
Elsa, säger jag strängt. Du borde tycka synd om din dotter. Hon är nästan genomskinlig!
Tycka synd om? Elsa reser sig nästan på kuddarna. Vem tycker synd om MIG? Jag har fött henne, varit sömnlös i nätter och nu får jag inte ens ett glas vatten när jag ber om det. Det är mitt kors, Karin, denna förbannade sjukdom. Och hon är min dotter, det är hennes skyldighet.
Jag ser på Elsa, och det slår mig: hennes hälsa räcker till för tre karlar. Hennes sjukdom? Det är kärlek till sig själv, gränslös. Hon suger liv ur Vera, som en spindel ur en fluga. Och tror själv på det, så starkt att andra också tror.
Vera lyfter inte huvudet, bara drar trasan över bomullsgolvet. Schhh-schhh. Schhh-schhh. Det ljudet hör jag fortfarande när jag blundar. Ljudet av hopplöshet.
En månad går. Vintern står redan på tröskeln, första snön faller, vass och arg.
Kväll, jag sitter med en kopp te och småkakor, då plötsligt ett tungt knack på fönstret, så att glaset skallrar.
Jag öppnar, grannpojken Simon står där. Ögonen stora som femkronor.
Karin! Skynda dig! Vera har fallit ihop! Ute vid brunnen! Hon rör sig inte!
Hur jag sprang minns jag inte. Gamla ben bar sig själva. Jag hittar Vera där på frusen mark, spannen ligger utspridda, vattnet har redan frusit till is. Ansiktet vitt som snön, läpparna blå.
Med grannarnas hjälp får vi henne in i huset.
Elsa ropar från sovrummet:
Vad är det för oväsen?! Vera! Var håller du hus? Värmen i min riskudde har försvunnit!
Jag böjer mig över Vera, känner pulsen en tunn tråd, slår knappt. Vi ringer ambulans, de tar henne till akuten. Hjärtattack. Svår.
Elsa blev ensam.
Jag går in till hennes rum. Hon sitter och blinkar.
Var är Vera? Vem ska hämta pottan? Vem kokar gröten?
Vera är på sjukhus, säger jag hårt. Det är du som har gjort henne sjuk, Elsa. Hon håller på att dö.
Du ljuger! skriker hon. Hon gör det med flit! Hon vill rymma! Lämna sin hjälplösa mor! Egoist!
Aldrig har jag känt mig så tom. Jag gav henne ett glas vatten, en tablett, och gick. Tänkte: Hur ska du klara dig nu?
Men ödet har alltid sina egna planer. Nästa dag rullar bussen in till byn. Ut kommer Nadja Elsas barnbarn, Veras dotter.
Nadja är inte särskilt omtyckt i byn. Flyttade till Stockholm direkt efter gymnasiet, och har aldrig besökt oss sedan dess. Folk sa att hon var högfärdig, att hon ser ner på alla från landet. Vera grät ofta tyst i kudden, skrev brev, fick sällan svar.
Och nu är hon här. I skinnjacka, kort och modern frisyr, blicken bestämd och hård. Hon liknar varken mor eller mormor.
Hon kommer först till mig.
Hur är det med mamma? frågar hon torrt, som på jobbet.
Dåligt, säger jag. Intensivvården. Läkarna säger att hennes kropp är helt slut.
Nadja pressar läpparna, käkarna jobbar.
Okej. Jag går till mormor.
Vad som hände där undrade hela Älvsjö. Men dagen efter hör jag ett skrik från huset. Elsa vrålar så det hörs till torget. Jag rusar in.
En tavla för ögat. Elsa sitter på sängen, röd som en kräfta, viftar med armarna; Nadja står framför henne stadig som en klippa, håller en sopptallrik.
Jag äter inte det här! hojtar Elsa. Det är osaltad! Och kallt! Vera gav mig alltid allt varmt och gott! Var är min dotter?!
Din dotter är på sjukhus för att du har kört slut på henne, säger Nadja lugnt. Och jag är inte Vera. Jag saltar inte. Äter du inte, så får du vara hungrig.
Hon ställer tallriken på nattduksbordet och går.
Vatten! ropar Elsa bakom henne. Ge mig vatten, din odåga! Jag dör!
Nadja stannar i dörren, vänder sig om:
Karaff där. Glas där. Kan händerna, så varsågod.
Jag trodde nästan Elsa skulle få hjärtattack. Hon har ju inte hållit ett glas själv på tio år!
Karin! får hon syn på mig. Var vittne! Hon plågar mig! Svälter mig!
Nadja ger mig en blick och jag ser sådan sorg i hennes gråa ögon, att jag själv vill gråta. Det är inte grymhet, kära vänner. Det är kirurgi. Hon skär bort det sjuka, så att var och smärta kan försvinna.
Två veckor dresserar Nadja sin mormor hårt.
Bär ut pottan? Nej. Här är rullstols-toaletten. Kan du sitta, kan du flytta dig också.
Byta lakan? Själv. Du har händer.
Skriker du så går jag ut på gården.
Byn viskar. “Hon tar kål på tanten”, säger man vid brunnen. Jag är tyst. För jag ser Elsa… hon lever upp!
Först exploderade hon av vrede. Sedan, hungern fick henne att röra skeden själv. När Nadja konsekvent inte gav vatten, såg jag med egna ögon: Elsa reste sig ur sängen! Stavande sig fram längs kanten, nådde hon bordet.
En månad eller lite mer gick och Vera fick komma hem igen.
Nadja hämtade henne med taxi. Vera är fortfarande svag och blek, men inte längre genomskinlig. Hon håller sig i sin dotter, rädd för att gå in i huset. Tror att det börjar igen “Var har du varit, latmask, min fot kliar.”
De går in. Tystnad.
Mors rum är tomt. Sängen bäddad.
Vera tar sig om hjärtat:
Mamma… du har rest dig
Nej, ler Nadja. Hon är i köket.
De går in till köket. Och där sitter Elsa Pettersson, i glasögon, skalar potatis. Själv!
Ser Vera lägger ifrån sig kniven.
Det blir en sådan tyst paus, att man hör väggen ur sommarur. Tick-tack. Tick-tack.
Vera lutar mot dörrposten, tårarna rinner.
Mamma… du tillfrisknade…
Elsa ser på henne och på barnbarnet. Blicken är märklig. Inte ilsk. Förvirrad nästan, som om hon för första gången på åratal vaknat.
Man måste ju resa sig, muttrar hon, men utan gift. Med den här… polisen i kjol.
Sedan lägger hon till tyst:
Sätt dig, Vera. Potatisen kallnar.
Jag ser på dem. Unga och gamla. Och funderar: så mycket kraft lägger vi på spel på att spela sjuka och olyckliga. Men livet är bara ett, inget utkast man kan skriva om. Ibland måste man rädda någon genom att rycka bort kudden under huvudet, inte bara puffa till den.
Vintern har gått. Snön är borta, smutsig och vild, tog med sig allt det gamla, stela.
Maj har kommit. Ni vet väl hur maj är här ute? Luften är så söt av hägg, att man vill äta den med sked. Kvällarna är blåa, och näktergalen sjunger så att hjärtat vrids om.
En kväll går jag förbi Lindströms hus.
Grinden är ny och målad. I trädgården blommar röda tulpaner Veras stolthet.
I gården står bordet dukat, en stor glänsande kaffekanna strålar i kvällssolens sken.
Tre personer sitter där.
Elsa i rullstol (långa promenader är fortfarande tunga), men hon håller själv koppen, doppar ett vetebröd. Sjalen är fin, med glittrig tråd.
Nadja sitter bredvid, skrattar åt något, har laptopen på knä hon jobbar nu hemifrån härifrån.
Och Vera… Vera går i trädgården. Hon springer inte hukad, hon går. Långsamt. Rör vid en gren, luktar på blommor, ansiktet är lugnt, ljust. Vissheten är kvar, men ögonen… ögonen lever.
Vera ser mig, vinkar:
Karin! Kom på en kopp te! Vi har öppnat krusbärssylten, din favorit!
Jag går in, grinden gnisslar hemtrevligt. Sätter mig med dem. Teet är varmt och starkt, med doft av svensk sommar.
Vet du, Karin, säger Elsa plötsligt och blickar mot solen,
Jag har alltid trott att kärlek är att någon går omkring och gör allt för dig, men det är inte så… Kärlek är när någon inte låter dig ge upp. När du måste leva, även när krafterna tryter.
Vera kommer och kramar henne. Tyst. Nadja lägger handen på sin mormor.
Vi sitter där i stillhet, bara en syrsa spelar sin fiol bakom vedspisen, och någonstans långt borta råmar en ko flocken kommer hem. Så gott det är, Herre Gud. Så lugnt. Det känns verkligen som allt kommer bli bra nu.
Jag ser på vårdcentralen, på dammiga vägar och husen med snickarglädje, och tänker: det finns inget bättre än ens egen by, när hemmet är fyllt av harmoni. Här läker luften och jorden ger kraft om man bara rensar bort ilskan ur hjärtat, som ogräs.
