– Kan du sluta gråta?! Folk börjar titta på oss här! Tack och lov att inga vänner är här, annars skulle jag skämmas ihjäl! — utbrast Karl med en arrogant röst, lätt irriterad.
– Karl, snälla… — lyckades flickan vid bordet mitt emot stamma fram, innan tårarna flödade igen.
– Jaha, vad pratar du om? Vi hade väl inte pratat om att skaffa barn?! Vi har bara träffats i några månader, och nu är det nog! — Karl sa det sista med such en hög röst att folk med stort intresse började lyssna på dem.
– Vad säger du? Vi älskar ju varandra! Du sa att du hade känslor för mig! Du sa… — Alva hann inte avsluta sin mening innan Karl avbröt.
– Sluta med det där nu… sa… inte sa… Jag flyttar till Amerika om några dagar med mina föräldrar. Vi har sålt huset här, och min pappa har överfört alla tillgångar. Så, som de säger, adjö kära! — Karl kastade en blick på den gråtande Alva.
– Karl… — sade hon tyst och långsamt, försökte torka tårarna som plötsligt rann nedför kinderna.
– Servitör, kan jag få notan?! Hur länge ska jag vänta?! — Karl räckte handen uppåt och signalerade tillskottet.
Servitörerna rusade omkring, och Karl vinkade bort dem, tog fram några sedlar som han slängde på bordet.
– Okej, jag är sen, och dina tårar tröttar ut mig. Jag har inte lovat dig något och sagt något sådant! Jag går nu, om du vill kan du beställa något mer, det finns mer här. — Karl gestikulerade med pengarna och gick mot utgången.
Alva tittade efter honom, la sina händer för ansiktet och bröt ihop i gråt. En minut senare kom servitören fram till bordet. Den unga mannen samlade in pengarna och plockade bort kopparna som stått kvar efter kaffet.
– Vill du ha något mer? — frågade servitören artigt.
– Nej, tack. — svarade Alva tyst, undvikande att titta på servitören med sina svullna ögon.
Hon reste sig långsamt, tog sin väska från stolshornet och gick bort från det olyckliga caféet. Karls bil stod inte längre där. Han hade kört iväg.
När Alva kom ut i den friska luften kändes det som en lättnad. Tårarna hade torkat och likaså ångesten. Endast svullna ögon avslöjade att hon grått nyss. Hon tog fram en liten spegel och en fuktig servett ur väskan, torkade bort sminket och gick längre bort från caféet.
Hon kände inte för att gå hem. Istället svängde hon in i en liten park där hon brukade promenera med klasskamraterna under skolåren.
När hon slog sig ner på en bänk kom minnena tillbaka om de sorgfria skoltiderna. “Hur enkelt och klart allt var då, livet låg framför mig. Problem var liksom bara att diskot i helgen ställdes in, eller kanske en tvåa i geografi. Men nu! Nu rullar livet i diket! Vad ska jag göra?! Ska jag göra abort eller föda, och bli ensamstående mamma, jobba två jobb för att klara mig?!”, tänkte Alva för sig själv, och tårarna strömmade återigen ner för kinderna.
– Flicka, har något hänt? Kan jag hjälpa dig med någonting? Här, ta en näsduk, snälla. — Hon hörde en vänlig manlig röst och såg en hand sträcka sig mot henne med ett papper.
Alva tog emot näsduken och lyfte sedan blicken för att se mannen som erbjudit sin hjälp.
– Alva! Är det du?! — utbrast Anton entusiastiskt.
– Anton… — sade Alva förvånat och försökte ställa sig upp från bänken.
Anton tog snabbt emot henne i en kram, upprepade:
– Alva! Alva! Vad roligt att se dig! Du kan inte tro att jag just i morse samtalade med mamma om dig!
Efter en liten stund släppte han taget om henne.
– Men vad gör du här helt ensam och gråtande?
– Jag kom förbi, gick in i parken, mindes skoltiden och kände att det blev för mycket… — sa Alva påhittat för att dölja sina verkliga känslor.
– Jag förstår. Du är lika känslig som förut! Och lika vacker, faktiskt ännu vackrare!
Alva tittade på sin gamla klasskamrat och log.
– Alva, ska vi gå till caféet? Det finns ett bra ställe i närheten, vi kan prata där.
Anton pekade i riktning mot det café där Alva just kommit ifrån som gjort henne så ledsen. Hon kände inte för att gå dit igen.
– Vad säger du om att vi istället tar en promenad till parken? Vi kan köpa glass, det är fint väder. — föreslog Alva.
– Låt oss göra det. — svarade Anton med ett leende.
De promenerade runt i parken i flera timmar, påminde om sina skolår. Alva glömde för en stund bort Karl och sin oförutsedda graviditet.
– Så, vad gör du fortfarande ensam? — frågade Anton försiktigt.
– Jag vet inte. Det blev inte som jag tänkt mig. — svarade hon menande.
– Inte jag heller. — Anton svarade med en blandning av glädje och uppgivenhet.
Alva och Anton hade en gång träffats under skoltiden, alltid kallades de för “pojkvän och flickvän”, och deras föräldrar hade så smått börjat förbereda sig för bröllop. Men allt förändrades när Anton blev inkallad i militären i ett år. Alva väntade, men insåg snart att hon blivit förälskad i någon annan.
Erik, så hette hennes nya pojkvän, gjorde först romantiska gester, och hon trodde att han skulle fria snart. Men så hände inte. Efter fyra år av förhållande insåg Alva att något var fel. När hon en dag överraskade Erik med en annan kvinna, valde hon att avsluta deras relation.
Månader av sårighet följde tills hon träffade Karl, som gick i samma fälla: charmig och uppvaktande, men det visade sig att han redan planerat att flytta till USA. Nu var Alva i en svår situation igen.
Anton blev inte arg på Alva för att hon hade lämnat honom. Han hade alltid varit förnuftig och realistisk. Alva meddelade honom sitt beslut i ett brev, och allt han önskade var henne lycka. Efter sin tjänstgöring ville han inte återvända hem, utan stanna i Stockholm.
Under fem år utbildade han sig i huvudstaden, träffade en tjej och fick jobb. Men när han blev uppsagd hade han inga planer på att återvända till sin hemstad. Men så visade det sig att ödet hade förberett en överraskning för Anton. Alva var varken gift eller i ett förhållande.
Så såg Anton sin chans och två månader senare började de träffas. Glädjen återkom i hans liv, och Alva insåg att han alltid varit i hennes hjärta. Men skuggan av ett barn som Karl lämnat kvar orolig i hennes sinne gjorde att hon var osäker på relationens framtid.
En dag bjöd Anton ut Alva till en restaurang där han tog fram ett förlovningsring och frågade.
– Vill du gifta dig med mig, att vi ska dela livets glädje och sorg? — Anton frågade leende, säker på att hon skulle säga ja.
– Nej. — svarade Alva lågt och sänkte blicken.
– Vadå nej? Varför inte, Alva? Vi älskar ju varandra! Var ska du?
Alva, fylld med tårar, sprang mot utgången.
Tio år senare…
– Mamma, vem ska hämta mig idag? Du eller pappa? — frågade Låt, som sitter och äter frukost.
– Jag vet inte. Vi får se ikväll, älskling. — svarade Alva medan hon packade smörgåsar till sin man.
– Vi kommer att hämta dig tillsammans och gå på bio! Det är fredag! — utbrast Anton, när han kom in i köket.
– Jippi! Pappa! Bio… — ropade Låt, fylld av glädje.
– Ät nu, annars missar du skolan.
Anton såg på Alva, som nervöst knackade på sin telefon.
– Är det honom igen? — frågade Anton.
– Ja. Tolk, han skriver att han kommer att ta Låt via domstol och flytta henne till USA. — Alva brast ut i tårar.
– Det måste få ett slut. Ge mig hans nummer, jag pratar med honom.
– Nej, Tolk. Jag är orolig för dig.
– Det kommer att gå bra. Låt, är du klar? Låt oss gå!
Anton och Låt gick ut.
– Titta där! Så det är dit Alva har tagit vägen! Den där ex-fästmannen! — ropade Karl med en skadeglad ton när han stod vid trappuppgången.
– Låt, gå till bilen. Jag behöver prata med din farbror här.
Flickan gick lydigt och satte sig i baksätet.
– Så Alva vilade verkligen upp sig med en annan, eller? Vet du att du uppfostrar någon annans barn? Du var bara ett andrahandsval för henne. — sa Karl skadeglatt. – Hon älskar ju mig!
– Så här är det! Jag och Alva älskar varandra. Jag uppfostrar mitt barn, och du, Karl, var den största misstaget Alva gjort som hon rättade till. Så gå nu härifrån, och se till att jag inte ser dig igen! Annars blir det inte bra…
Med de orden tryckte Anton till Karl, som svajade men lyckades balansera sig.
– Pappa, är du klar snart? Vi kommer att bli sena!
– Jag är på väg, älskling.
Anton och Låt körde iväg. Karl såg bilen försvinna i fjärran och insåg att han hade förlorat. Frågan som nu reste sig var om han ens ville kämpa. Kämpa för en kärlek som inte fanns, och för en dotter han aldrig haft och aldrig skulle få…
På kvällen flög han iväg och kom aldrig mer tillbaka till sin hemstad. Ibland är det nödvändigt att sätta punkt, även fast man längtar efter mer…
