Du, jag måste bara berätta om sonen till en kompis till mig. Han har alltid varit en sån där kille som har gjort allt rätt skött skolan, gått klart universitetet, jobbat sig upp hårt. Nu äger han egna företag, har en stor villa på landet utanför Uppsala och en snygg lägenhet mitt i Stockholm. Alltså, jag säger dig, det är nästan för bra för att vara sant ibland.
Men du vet ju hur det alltid är ett men han gifte sig med en tjej. En hemsk tjej, faktiskt. Elsa heter hon, och hela hennes släkt är bara kaos. Hon är alltid missnöjd, avundsjuk och rent ut sagt elak. Alltså, det här är inte bara min kompisskorv som snackar illa om sin svärdotter, det är fakta.
För det första såg hon till att han tappade kontakten med nästan alla hans kompisar. Varför ska de hänga här, de vill väl bara komma över och dricka öl, de utnyttjar dig ändå, brukade hon säga till honom och så blev det inga mer grillkvällar eller kräftskivor.
Sen var det släkten som stod på tur. Hans familj är klassiskt svensk stor och sammansvetsad. Jul, midsommar, födelsedagar alla firas ihop. Och du vet, alla ringer varandra hela tiden, fikar och har kvällsmat ihop. Men Elsa… åh, hon kunde verkligen förstöra stämningen. Rullade med ögonen så det knakade, hittade på tusen ursäkter till varför de verkligen måste göra något annat när släkten bjöd hem dem, och vips hade hon alltid migrän när hans mamma eller kusiner skulle komma på middag.
Till slut var det bara hans mamma, Birgitta, som lyckades komma över ibland, mest för att hon saknade sitt barnbarn så mycket. Och gissa om Elsa såg till att bråka då, varje gång, fast på det där passiv-aggressiva sättet inte skrika och gapa, utan bara liksom: Jag har sagt det femhundra gånger, men du verkar inte förstå. Ta inte med billiga presenter hit, vi använder bara fina märken nu.
Och sonen, Gustav, bara stod där och höll med: Mamma, för guds skull…
Igår sågs vi jag, Birgitta och en annan väninna. Birgitta var helt förstörd, visade ett sms med darrande händer. Elsa hade skickat att hon och Gustav tycker att det blir bäst om Birgitta slutar komma på besök.
Sen säger Birgitta, gråtandes, att Gustav ringde och sa: Mamma, du gör Elsa ledsen när du kommer, hon mår dåligt i flera dagar efteråt.
Du kan ju tänka dig känslan. Där satt vi, skakade på huvudet och försökte förstå hur det kan bli så fel. Stackars Birgitta, vilken hemsk svärdotter hon fått.
Men så säger vår andra vän plötsligt: Fast vadå, är det verkligen bara Elsas fel? Du har ju uppfostrat en son som beter sig så här kallt mot sin egen mamma.
Och jag, som direkt ville försvara Gustav, sa: Men vad skulle han göra då? Han gör ju bara sitt bästa för familjefriden. Du skulle ha sett hur fin han var som barn, i sexan ritade han ett hjärta och en blomma till sin mamma på Mors dag.
Birgitta bara suckade: Om en man inte vill vara taskig går det faktiskt inte att tvinga honom, inte ens av den värsta frun. Och sen gick hon.
Och plötsligt, det var som om någon öppnade ögonen på mig. Jag har ju alltid trott att det är mannen som är snäll men råkar få en hemsk fru.
Men nej. Ibland är vissa människor bara så där, och det är ingen annans fel. Inte ens den elaka fruns.
