*Det förflutna stannar kvar i det förflutna*
— Åk till våra partners och lösa den här frågan en gång för alla, — sa chefen irriterat med blicken på Erik. — Jag har diskuterat allt med deras chef, de väntar på dig. Res imorgon bitti och ta med dokumenten. Jag räknar med dig, — tillade han och knackade fingrarna mot bordet.
— Inga problem, jag fixar det, — nickade Erik. — Jag kör bil.
Erik hade en tjänst där affärsresor var vardag. Han tyckte om jobbet: nya städer, ansikten, samtal. Allt var förutsägbart och enkelt: resan – med bil eller plan, arbetsdagen, problemlösning, hotellet, middag på en restaurang. Sedan – hem igen.
Hans fru, Lovisa, var sedan länge van vid dessa resor. En gång i veckan eller lite mer sällan åkte Erik till större och mindre städer.
— Lovisa, jag åker på affärsresa imorgon bitti, — sa han när han kom hem till deras mysiga lägenhet i Göteborg.
— Länge? Eller som vanligt? — frågade hon, som alltid, med en svag oro i rösten.
— Som vanligt, inte länge, — log Erik och kramade om henne, kysste henne på tinningen.
Hans väska var alltid packad. Lovisa, omtänksam och noggrann, tog hand om innehållet. Erik litade helt på henne, lade bara till dokument och nycklar innan avfärd.
De hade varit gifta i tolv år och hade en son, Gustav, en skolpojke och aspirerande ishockeyspelare. Det var Eriks andra äktenskap, men det första som verkligen var lyckligt. Gustav älskade han – en klok, snäll och organiserad pojke som gladde dem med sina framsteg i skolan och sporten.
När han var med vännerna, vid ett fiskehäng eller bastubad, talade Erik om Lovisa med värme:
— Jag hade tur som hittade en kvinna där det känns tryggt och lugnt. Jag litar på henne som på mig själv, och hon gör detsamma.
— Avundsjuk, — suckade några. Inte alla hade haft samma lycka. Några, som Erik, var i andra äktenskapet, medan hans bästa vän, Anders, var i sitt fjärde.
Tidigt på morgonen vaknade Erik av doften av pannkakor.
— Hon ger sig aldrig, — tänkte han ömt. — Redan i köket och fixar. Vilken lycka jag har, bara jag inte gör något för att förstöra det.
— God morgon, min hushållerska, — log han när han kom in i köket efter duschen.
— Jag vet vad du gillar, — blinkade Lovisa och ställde fram en tallrik med pannkakor. — Vill att du ska sakna mina frukostar och komma hem snart.
— Slugis, — skrattade Erik. — Förresten, har Gustav en viktig match idag, eller?
— Ja, mot laget från Malmö, — nickade Lovisa. — Han sa att de skulle kämpa för vinsten.
— Jag ringer i kväll och hör hur det gick, — lovade Erik medan sonen fortfarande sov.
Efter att ha packat väskan och tagit dokumenten tog han farväl av Lovisa och gav sig iväg i gott humör. Framför honom väntade en fyratimmars resa till Jönköping. På motorvägen, bort från stadens hets, drog han in luften djupt. September hade precis börjat, men gula löv virvlade redan i luften och fastnade på vindrutan.
När han kom till partners kontor löste Erik frågorna snabbt. Nu återstod bara middag och hemresa. Han älskade nattliga vägar – tystare, friare. Han valde en välbekant restaurang i utkanten av Jönköping, lugn och mysig, utan högljudda skaror.
När han parkerade bilen tittade han upp mot himlen. Ett mörkt moln närmade sig, och åskan mullrade i fjärran.
— Åska i september? — undrade Erik. — Ovanligt.
I restaurangen satte han sig vid fönsterbordet. Servitören tog hans beställning, och utanför blixtrade det redan. Plötsligt öppnades dörren, och med åskans dån och regnets slag kom en kvinna in i lokalen. Erik stelnade. Han skulle känna igen henne bland tusen. Det var Katarina, hans första fru – kvinnan han en gång dyrkat, sedan hatat. Hon var lika bländande vacker.
Deras äktenskap hade varit kaos. Fem år med Katarina kändes som en evighet. Kärlek full av passion blev plåga: bråk, otrohet, svartsjuka. Erik lämnade henne, kom tillbaka, tills han bröt allt med ett beslut. Efter skilsmässan träffade han Lovisa och fann ro. Han hade inte sett Katarina sedan dess.
— Vad gör hon i Jönköping? — tänkte han och kände hjärtat krypa ihop.
Katarina såg sig om i lokalen. Servitören pekade på ett bord bredvid. Hon satte sig, tog av kappan, och hennes kastanjebruna hår föll över axlarna. Stolt hållning, välbekant leende. Erik tvekade: skulle han gå ut i regnet eller stanna?
Katarina fick syn på honom. Hon stelnade till ett ögonblick, log sedan och sa:
— Erik? Tro inte mina ögon! Är det ödet som har fört oss samman?
Han pressade fram ett leende och försökte verka ointresserad.
— Hej. Jo, det är jag.
— Jag flyttar till ditt bord! — förklarade hon och satte sig mittemot utan att vänta på svar.
Regnet piskade mot fönstren, åskan avtog. Servitören tog hennes beställning och varnade för väntetid. Katarina torkade händerna med en servett och började prata:
— Vad händer med dig? Berätta.
— Bra, — svarade Erik kort. — Och du?
Hon svarade inte utan började prata om sitt eget, småleende. Erik hörde knappt, försjunken i minnen.
De hade träffats när Katarina arbetade på deras bolags kontor. Först pratade de i telefon, sedan träffades de på en fest. Det var som om de drogs till varandra. De pratade hela natten i hennes rum, nästa dag promenerade de på en konstutställning. Nästa natt blev de inte för pratlustna.
— Jag har bil, — sa han då. — Ska vi köra hem tillsammans?
— Jag tackar inte nej, — skrattade Katarina.
De flyttade snabbt ihop och gifte sig. Men snart märkte Erik henne flörta med kunder.
— Varför flörtar du med dem? — frågade han en dag.
— Det är jobbet, — svarade hon avfärdande. — Måste charma dem.
Sedan kom han hem tidigare från en resa och hon var borta. Katarina kom hem i gryningen, luktande vin.
— Var har du varit? — frågade han.
— Varför är du hemma redan? — undvek hon svaret.
Senare fick han se henne med en annan. Hon försökte inte ens försvara sig. Allt var klart.
— Erik, — Katarinas röst ryckte honom tillbaka till nuet. Hon såg honom djupt i ögonen. — Följ med hem till mig— Nej, Katarina, det blir inget, — sa han bestämt och reste sig för att gå.
