Den trasiga dockan
Annika, det här var alldeles sagolikt! Lille Märta ett underverk! Och hennes röst! Jag har aldrig hört något vackrare! Fast du vet ju, jag är ju ofta på Kungliga Operan och kan nog kalla mig nästan expert. Hon borde ju stå på scenen där! Där! Det är självklart!
Tusen tack, Bella, att du håller min dotter Märta så högt! Hon har kämpat så länge för att komma hit. Så mycket slit, så många timmar och nu, till sist, Carmen!
Det är ju otroligt! Nu när Märta äntligen uppfyllt sin dröm, är det kanske dags att tänka på framtiden? Hon sjunger som en näktergal, men man kan ju inte sitta på grenarna hela livet? Ett bo, och egna ungar då?
Vet inte Bella, jag tycker hon är för ung än. Dagens framgång är ju bara början.
Annika! Gunnar har ju varit redo så länge och hur mycket längre ska han behöva vänta? Han älskar Märta så! Kan inte leva utan henne ens en dag! Och vi, vi bara står i vägen för deras lycka, eller hur? Bella lyfte opp ett spetsnäsduk ur väskan och torkade ögonen. Vilka är vi att bestämma över deras liv, Annika?
Annika svarade inte. Hon visste att Bella inte skulle ge sig så lätt, men hon ville inte fortsätta samtalet. Det var varken första eller hundrade gången.
Bella, Annikas barndomsvän, var alltid så målmedveten. Om hon ville något lämnades inget åt slumpen. Hon såg inga hinder, tålde inga invändningar. Och, det måste sägas, aldrig hade något önskat av Bella blivit ouppfyllt.
Redan vänskapen började som en vilja; Annika mindes fortfarande just förvåningen och besvikelsen.
Dockan, skönheten Lisa, döpte Annika henne till. Hennes pappa tog hem dockan från en tjänsteresa till Luleå. Linfärgat hår, himmelsblå ögon, annorlunda klänning. Annika älskade sin nya docka. Hon satte henne vid det lilla bordet, ordnade långa tekalas och krävde strikt etikett, precis som mamma lärt.
En vecka senare såg Bella dockan första gången hos Annika. Och fastnade. Begärde att få Lisa, men Annika vägrade lämna ifrån sig sin skatt. Då blev Bella sjuk. På riktigt, med feber och gråt och allt. Så sorgligt att Annika själv tog dockan till henne. Hur kunde hon annars, när Bella hade det så svårt?
Men ganska snart ångrade Annika sig. För tårarna gick genast bort och Bella tog sin gamla docka, Katja, i benet och slängde ner i leksakslådan.
Du får bo där nu!
Varför blev Annika så ledsen? Hon kunde inte förklara. Katja var så ensam och Annika bad och fick ta henne. Bella vände sig inte ens om, hon var för upptagen med Lisa. Annika tog Katja hem.
Där lämnade Annika över dockan till sin mamma och bad henne laga och göra fin. Det kändes så orättvist med Lisa. Hon förstod, att Bella skulle tröttna också på Lisa snart. Och den handliga, envisa Annika skulle aldrig ta tillbaka en gåva. Det var bara fel.
Istället fick Katja stanna i barnkammaren flera år. Även när Annika blev vuxen, och hennes dotter föddes, satt dockan på hyllan med utsträckta armar och stirrade med blå, bara ögon, ögonfransarna sedan länge borta.
Dockan blev en påminnelse om hur lätt vissa vänder ryggen till det gamla, byter bort mot det nya. Annika kände en sorglig föraning om de kunde göra det med en docka…
Men Bella var ju grannen, och i hela huset fanns inga andra flickor i deras ålder. Annika bestämde sig därför, i sin drömlika värld där väggarna svävade mellan kök och skogsområden runt Sundsvall, att hon inte skulle bråka. Vem vet? Allt kan ju ändras. Bara man håller sams
Annikas barndomshem låg granne med skogen och vattnet. De flyttade dit efter morfars bortgång. Annika mindes honom nästan inte, men i familjen nämndes han alltid varsamt, med respekt. Hans förflutna skymtade bara i förbifarten; barn skulle ju inte veta allt.
Först i tonåren fick Annika veta, att morfar varit underrättelseofficer. Då hade hennes pappa, en av Sveriges främsta kirurger, redan gått bort plötsligt, och Annika och hennes mamma blev ensamma.
Nu måste vi klara oss själva, Annikas mamma talade till henne i en skiftande, snöljus dröm.
Varför? undrade Annika.
Jag har alltid följt någon annan. Först din morfar, sen din pappa. Alla beslut…
Men mamma! Ska det vara så?
Vad hade jag för val? Kanske är det inget fel i att mannen tar ansvar för hemmet? Jag hade inget. Kom från Norrlands yttersta kant. Fader okänd. Det var skam. Jag är tacksam att hon lämnade mig, märkligt nog…
Barndomshemmet blev barnhemmet, ett tryggt ställe tack vare personalen de förberedde barnen för livet, älskade dem på sitt egna tysta sätt. Rädslan för barnen, det var ändå samma sak som kärlek.
Mamma Annika var rädd om sin dotter, alltid. Med Annika och mamman i lägenheten doftade det ibland kyla från kåda och salt, ibland varm mjölk.
Pappa, som dog tidigt, uppfostrades med fasta svenska principer: stå på egna ben, ta ansvar. Underligt nog liknade hans öde morfars. Bägge förlorade sina mödrar mycket unga. Bägge växte upp med sin mormor, båda hamnade på militärskola men gick egna vägar.
Och han blev läkare, Anna…
En fantastisk läkare! Och du vet det…
Deras första möte var på gatan i Uppsala. Annika rasade över sin trasiga klack enda fina skorna, inte ens hennes egna. Sex studenter delade tre par skor i studentrummet, stoppade bomull i tårna, storlekarna skilde. Större skor köptes alltid först, för stora kunde man fixa till.
När den där skon gick sönder katastrof! Hennes pappa sprang genast till skomakaren, övertygade honom att hjälpa snabbt, och följde henne sedan hemåt. Han kunde prata med vem som helst till och med grannpojkarna, som vanligtvis helst slogs, blev hans vänner på några minuter.
Hur tog morfar emot dig?
Han nickade tyst när pappa tog med mig första gången. Sa bara “ditt val”, inget mer. Men han lärde mig mycket, särskilt när du föddes, Anna Jag visste inget om spädbarn. I barnhemmet fick vi bara ta hand om lite större barnen. Med en liten…? Jag var rädd, visste inte ens hur man badar dem. Men morfar visste. Han tog dig ur mina armar och sa: Sov du, flickan min, jag fixar! Han vaggade dig och diskade flaskorna samtidigt. Nästa morgon hade han dig i famnen, redo med vällingen. Först då… då kallade han mig lilla Oline.
Vad sade han förut?
Oline. Alltid Ni, aldrig du. Sedan, när han började säga du, visste jag att jag hörde till familjen.
Han älskade dig över allt. Det fotot, där han knyter din rosett har du det kvar? Jag skrattade så, kunde knappt hålla kameran. Han gick alltid sin egen väg. Hederskänsla betydde något. På slutet ville han inte slåss mot sjukdomen ens. Den världen han kände, höll på att försvinna. Han passade inte där. Han lät sjukdomen ta honom.
Annika höll fast vid besluten från sin mor: prata lite om dig själv, lyssna på andra. “Ju mindre de vet om dig, desto bättre”, sa hon.
Åren gick; Märta blev äldre. Annika höll sig undan Bellas matchningsförsök med Gunnar. Hon visste att Märta var mer som de där två grodorna ur folksagan, hoppandes och kämpande, medan Gunnar förväntade sig att livet serverades.
Gunnars pappa var konstnär, Gunnar målade. Bella ansåg att Märta borde hålla sig till det konstnärliga släktet:
Kreativa ska hålla ihop! Varför utblanda talangen?
Annika sa inget. Märta visste knappt hur hennes pappa såg ut, bara en vänlig man på ett foto på flickrummets vägg han försvann strax efter hennes födelse. Hon bar alltid med sig orden: “Din pappa hade varit stolt över dig!”
Det hände ändå: Märta fann sig plötsligt förälskad i Gunnar. Hon förstod knappt när det hände. Han var så sorglöst ljus, slängde sig ut och tog Märtas hand, reste med henne till Åre på impuls. Hon kunde alls inte åka skidor; han brydde sig inte. Köp, baggage, och sen: “Du kan! Det är klart du kan!”
Varför längtade hon efter bekräftelse? Mamma och mormor hade alltid berömt henne. Ändå räckte det aldrig.
Första fjällresan blev förvånande rolig. Gunnar markerade tydligt att Märta var hans sällskap. Längdskidorna var dock pest, hennes balans värdelös och snart vågade hon inte mer, fast Gunnar blev tvär:
Varför i hela friden följde du med då?
Du är ju här… hon höll nästan på att gråta.
Han blev nöjd. Mot slutet av resan friade han pompa och ståt, skumpa och vänner. Märta sa ja, men när hon såg ringen på fingret, grät hon.
Bella anordnade festen, magnifikt. Märta och Annika valde bara klänning och piffade den gamla lägenheten där de nygifta skulle bo.
Efter ett år började Annika undra. Märta sjöng, Gunnar målade Bella gnällde:
Det är dags för barn! Medan vi kan hjälpa till. De kan vara konstnärer när de vill, men skjuta upp livet ska de inte!
Annika visste att Märta ville ha barn. Men Gunnar ville tydligt inte.
Säg inget till mamma! Hon gnatar, jag vill inte ha några ungar som river min ateljé! Jag vill leva, inte bli fast!
Det smärtade Märta. Bella, intet ont anande, fortsatte:
Märta! Vad har du i huvudet? Gunnar längtar efter barn, men du tänker bara på arior! Finns det inget kvinnligt i dig?
Märta teg. Hon kunde inte förmå Gunnar att själv tala med sin mamma. Hon tänkte inte förklara sig.
Sedan brast allt. En ny skidresa Gunnar var butter, Märta tvingades ut i backen, trots sin rädsla. Han vägrade låta henne ta instruktör: “Jag lär dig!” Hon gav efter och ångrade sig omedelbart.
Nästa hon minns är sjukhustaket ovanför sängen och sin gråtande mamma vid sidan.
Mamma
Säg inget Märta, vila! Allt ska bli bra. Jag är här.
Och Gunnar?
Annika vände bort ansiktet. Han hade farit tillbaka till Stockholm han hade en utställning att förbereda, inga förpliktelser. Märta insåg, senare, att han inte saknat henne.
Annika tog hem Märta, lade henne på sin klinik. Läkarna trodde inte på bättring. Men Annika vägrade lyssna. Hon såg på sina förfäders foton varje morgon och viskade: “Jag tänker inte ge upp! Jag tillåter ingen att bryta henne!”
Gunnar sade mest:
Jag älskade henne. Men nu? Finna sig i skuld för alltid? Vad är meningen? Vi blir inte lyckliga ihop.
Annika slutade förtvivla över äktenskapet, satsade på dotterns hälsa. Med stort slit och frustration fick Märta lära sig gå igen. Varje steg med Annika vid sin sida:
Du är min duktiga flicka! Pappa hade varit stolt!
Men rösten den var borta. Om det var operationerna eller de timmar hon ropade på hjälp i snön, minns Märta aldrig riktigt. Det var tränaren som fann henne sent.
Att Gunnar inte saknat henne förstod Märta först på sjukhuset. När Annika försökte förklara, höll Märta hennes hand och sa: “Mamma, det behövs inte. Jag förstår. De vill inte ha en docka med trasiga ben… Inte en Katja…”
Men du är ingen Katja! Jag låter dig inte bli det! utbrast Annika, så högt att en sköterska kom in och kikade in i rummet.
Ursäkta, det var inte meningen
Ingen fara. Märta, vill du ha något?
Nej tack, det är bra. Det blir bra Eller hur, mamma?
Det är klart.
Flera år senare stiger en ung kvinna med ett snett steg ur rullstolen på Djurgården, släpper fram sin lilla pojke och säger:
Framåt, min vän! Det finns så mycket för dig att upptäcka! Men inte för fort, okej? Mamma hinner inte annars. Räck mig din hand!
Pojken spatserar bredvid henne, men rusar iväg med utsträckta armar när han ser sin mormor komma emot dem.
Åh, mina skatter! Jag har längtat!
Märta kramar sin mamma.
Har du haft det bra? Vilka har du träffat?
Bella.
Och hur var det?
Hon plågas. Gunnar är ensam, hon blir äldre, har inga barnbarn att hoppas på.
Och du då?
Ingenting, lilla Märta! Jag sade inget. Inte om att du gift om dig, inte om att jag har barnbarn och snart två. Jag tycker synd om henne.
Jag också. Människor är egendomliga, eller hur mamma?
Det är vi alla. Men låt oss tala om något roligare. Vem har du blivit så stilig? Ska du visa mormor din nya tand?
Och är du säker på att han har rätt antal? Inte för många?
Men mamma! Du skojar, det är ju lagom!
Märta tar mammans hand, lägger den på magen och ler.
Har du hört nyheten?
Är det något glatt?
Det bästa! Du blir dubbelmormor i sommar!
Nämen…
Är du inte glad?
Jo, så glad! Det finns nog aldrig för mycket lycka Har vi inte förtjänat det? Särskilt du, mamma.
O ja, min lilla Märta.
Och jag är ju ingen Katja.
Det har du aldrig varit. Jag lovade ju dig.
