Märta kom hem med två tunga kassar i händerna. Hon hade knappt hunnit innanför dörren förrän hennes mans röst hördes från vardagsrummet:
— Är du hemma? Är klockan redan sex?
— Den är sju, svarade hon trött och gick mot köket.
På bordet stod tre koppar. Det betydde att hennes svärmor hade varit på besök, och förmodligen med hennes syster Birgitta. Märta blev inte ens förvånad. Det började bli en vana: oväntade besök, diskussioner om hennes “omanliga” vanor, ogillande blickar och spår av andra människors närvaro i köket.
— Varför var du borta så länge? Jag är hungrig, sa Rickard utan att lyfta blicken från laptopen.
— Jag var på Ica. För att kunna mata dig, ers höghet, sa Märta syrligt. — Men jag måste prata med dig.
Han svarade inte. Då gick hon fram, vände hans stol mot sig och sa lugnt:
— Vi måste skilja oss.
Rickard tittade upp, förvirrad:
— Va? Varför då?
— För att det inte går längre.
— Märta, kan du inte laga middag först så pratar vi sen? Jag är jättehungrig.
— Nej. Vi pratar nu.
— Men du vet ju hur jag är. Jag dricker inte, jag är inte ute, jag hänger inte. Jag sitter hemma och jobbar. Jag har råd med mig själv. Jag ber dig aldrig om något. Vad är det du saknar?
Märta log bittert:
— Du bor i min lägenhet, betalar ingen hyra, ingen el, ingen försäkring — jag står för allt. Maten, städningen, matlagningen — det är också jag. Så frågan är: vad har du egentligen råd med?
— Jo… jag köpte en tröja. Laddade ner en uppdatering till spelet. Ibland hjälper jag mamma och moster Birgitta — swishar lite. Det är väl normalt?
— Javisst. Normalt. Men i morse bad jag dig hänga upp tvätten — den ligger fortfarande i maskinen.
— Jag hade en paus…
— Vet du, att byta syssla kan också vara vila.
— Men jag kan inget. Mamma och Birgitta lät mig aldrig röra spisen eller dammsugaren.
— Jag vet. Du “kan inget”. Väldigt bekvämt, eller hur? Hör nu. Från och med idag — om du är hungrig, så lagar du mat själv. Jag tänker inte laga något. Tjejerna bjöd ut mig på fika — jag tackade nej först, men nu ångrar jag mig. Lycka till.
Märta reste sig, hängde upp tvätten, pekade mot köket och gick. På konditoriet, med en kopp kaffe i handen, ringde hennes telefon — svärmoderns nummer. Hon stängde av ljudet och vände telefonen neråt.
När Märta kom hem stod Rut-Lena redan i hallen.
— Märta! Vad är det du håller på med?! Har du tappat förståndet?! Skilsmässa?! Förstår du vilken man du har?! Såna som honom hittar du inte ens om du letar med ljus! Han dricker inte, han är inte otrogen, han slänger inte strumpor överallt! Kvinnor avundas dig!
Märta mötte hennes blick, lugn:
— Du pratar om honom som om han vore en dresserad hund. Han gör inget dåligt — det är det du räknar upp. Men kan du säga vad han gör som är bra? För mig?
— Han jobbar.
— Det gör jag också. Fast utöver det städar jag, tvättar, lagar mat, släpar hem tunga kassar, betalar allt — för mig och för honom. Vad gör han?
— Han ger dig presenter! Det vet jag! Jag hjälper honom välja!
— Tack. Då förstår jag varför jag fick en fotbassäng till jul och en yllehalsduk till födelsedagen.
— Ville du ha guld, eller? fnös svärmodern.
— En presentkort till spa eller en resa hade inte skadat. Men nej. Jag får en halsduk. Och respektlöshet. Och evigt “jag kan inget”. Jag orkar inte vara hans mamma längre.
— Han kan inte. I vår familj gör inte män sånt.
— Precis. Du fostrade någon som väntar på att andra ska göra allt åt honom. Och han är nöjd. Men jag är inte det.
— Kanske inte ge upp direkt? Lär honom…
— Förlåt. Jag vill inte behöva lära en vuxen man att vara en man. Jag försökte. I ett och ett halvt år. Nu ger jag upp. Nu packar ni hans saker — och så åker ni dit det passar er bäst. Jag är inte elak. Jag är bara trött.
En halvtimme senare stod en taxi utanför. Två väskor, en väska. Rickard gick sist, med laptopen under armen.
Märta stängde dörren efter dem. Sjönk ner i soffan. Andades djupt. Skrev i sin almanacka: “Skilsmässa inledd. Fri.”
Och för första gången på länge sov hon lugnt.
