Den påträngande svärmodern dök upp som om hon ägde stället tills jag gav igen
Ibland händer det att fienden i hemmet inte är en främling, utan en svärmor med ett vänligt leende och en plastlåda fylld med tvivelaktiga köttbullar. Jag heter Lovisa, gift i två år, och som man säger gick allt bra mellan min man och mig… tills hans mor började “värma vårt hem” lite för ofta. Och med en sådan envishet att till och med brevbäraren kom förbi mindre än hon.
Jag sorterade matvarorna i köksskåpet när plötsligt dörrklockan ringde. Jag öppnar. Naturligtvis, vem annars? Agneta, min svärmor.
“Lovisa, hej, jag har lagat köttbullar! Med fisk! Färska!” sa hon glatt och räckte fram sin plastlåda.
Jag suckade. Min man och jag avskyr fisk sedan barnsben. Jag fick äta så mycket av det som barn att jag nästan växte fenor, och han, son till en fiskare, fick så mycket att han nästan började lukta sjö. Vi hade pratat om det. Flera gånger. Men min svärmor låtsades som ingenting.
“Agneta, vi äter inte fisk… Du vet det.”
“Men man slänger inte mat! Behåll dem, så kan ni ge bort dem!” försvarade hon sig.
Men det var inte bara de förbannade köttbullarna. Hon kom oftare. Utan förvarning. Utan att knacka. Hon steg in som om hon ägde stället och började sina “inspektioner”:
“Åh, vad är det här för ost? Den har jag aldrig smakat, jag tar en bit. Och lite korv också, du får köpa mer. Förresten, jag tog med lite fisk man måste lära sig att dela!”
För varje besök växte hennes aptit. En dag dök hon upp med en väninna. Utan att ringa. Utan att fråga.
“Vi var på apoteket vi tänkte vi skulle värma oss lite. Får vi en kopp kaffe?”
Medan jag stod som förstenad i dörren rotade hon redan glatt i kylskåpet, tog fram sylt, ost, kex, medan hennes väninna slog sig bekvämt ner vid bordet.
Jag kände mig som en främling i mitt eget hem. Min man höjde bara händerna “det är mamma, hon menar väl”. Menar väl? Jag hade sett henne gömma vår ananas under kappan. Det här var inte hjälp eller omtanke det var en fräck ockupation.
Så jag smidde en plan. Mild, men effektiv. Nästa dag tog jag min väninna Elin, vi köpte de starkaste sushin i hela stan, och utan förvarning dök vi upp hos Agneta.
“Hej, vi var i området och tänkte vi skulle hälsa på! Vi tog med sushi prova!” Jag log och pressade tallriken i hennes händer.
Min svärmor bleknade. Hon avskyr sushi. En gång hade hon smakat och sedan dess kallade hon det för “råa råttor på ris”.
“Sätt er, jag ska se vad ni har gott här jag med,” sa jag och gick mot hennes kylskåp.
Jag tog fram couscous, en piemontesisk sallad, en tårta allt hamnade på bordet. Elin skrattade redan högt.
“Åh, Agneta, du har väl inget emot det? Jag tog med sushi, det är ju bara rätt att vi delar, eller hur?” la jag till med spelad oskuld.
Agneta stod som förstenad. Utan ord. Hon förstod. Förstod hur det kändes att ha någon som trängde sig på.
Jag gick och tackade för hennes “varma välkomst”, och lovade att komma tillbaka snart.
Sedan dess har allt förändrats. Nu ringer hon innan hon kommer, hennes besök är sällsynta och diskreta. Hon tar till och med med saker vi faktiskt gillar. Inget mer fisk. Ibland behöver man inte bråka. Det räcker med att visa dem en spegel.
