Så, kära gäster, har ni ätit er mätta? Druckit er fulla? Har jag gjort er nöjda? ropade Majken och placerade sig högst upp vid det stora middagsbordet.
Jo, syster, svarade Bertil med en nöjd suck du är som alltid på topp!
Jag håller med till hundra procent! nickade Sigrid. Vi lärde oss att laga mat tillsammans med mamma, men jag lyckas aldrig så här gott. Därför bjuder jag alltid in dig till mina festligheter!
Mamma, protesterade Alva, jag måste ju gå tillbaka till gymmet! Men jag kunde inte bara stå stilla!
Jag skickar min fru till dig så att du kan lära henne laga mat, skämtade Erik.
Det är därför jag gifte mig med dig! sa Oskar och gäspade djupt. Ursäkta!
Så du har gjort mig nöjd! Majken brett ett brett leende. Och nu, mina kära och älskade, hon pausade och leendet försvann från hennes ansikte, så packa ihop och dra åt helvete!
Det var den sista middagen jag någonsin skulle laga åt er! Och sista gången jag tvingade mig själv att stå i köket! Jag har fått nog av att se er, höra er och ens tänka på er!
Hon ryckte upp den enorma salladsskålen och kastade den med full kraft mot golvet!
Sluta, småpölar! Dansen är slut! svarade hon med en kall fnissning. Jag tänker inte låta någon längre köra på mig, särskilt inte er!
En tung tystnad lade sig över bordet och gästerna satt förskräckta. Ingen hade förväntat sig ett sådant drag från den annars så lugna, hjälpsamma och duktiga Majken.
Blev du helt galen? frågade Oskar.
Han fick genast en kindsmäll av sin fru.
Ring akuten, hon har ett psykiskt sammanbrott! skrek Sigrid.
Majken greppade en karaff med lite kvarvarande juice:
Den som tar telefonen får ta i huvudet! log hon sötaktigt. Vad är det för er? Spring iväg, mina hungriga småmonster!
Majken! ropade Bertil strängt. Jag säger till dig som storebror: lugna dig!
Nej! svarade Majken med ett leende. Jag har fått nog av att tjäna er! Jag vill inte längre göra allt för er, jag vill inte längre låta er styra mig!
Vad har du ätit, nån mygga? frågade Oskar och gnuggade sin rodnande kind. Allt var ju fint förut!
Jag samlade er inte bara för skojs skull, sade Majken och satte sig tillbaka i stolen. Er oförskämdhet har gått för långt. Faktum är att det pågick i åratal! Er sista provokation visade hur giriga ni verkligen är, och jag vill inte längre ha er i mitt liv!
Vi har ju inte gjort något, protesterade Erik.
Just det, min pojke! Precis så!
***
Man säger att man ska leva rätt. Ingen kan bestrida det. Men vad betyder rätt egentligen? Alla har sin egen idé.
Majken hade levt fyrtiofem år med övertygelsen att hon levde på rätt sätt. Om hon skulle kritisera sig själv hade hon inte haft något att gnälla på.
Hon föddes som tredje barn i familjen, med en äldre syster. Hennes föräldrar älskade henne, hon dyrkade sin bror och klarade sig bra med sin syster. Hon gick i skolan, tog ett jobb och drömde om en stjärna på himlen men aldrig om att bli en snubbe i köket.
Hon gifte sig, fick två barn, var en lojal och kärleksfull fru, och en god mamma som uppfostrade och skickade sina barn ut i livet. Trots allt höll hon kontakten med sin bror och syster för att hjälpa, fira, lösa problem eller bara glädjas tillsammans.
Alla kallade henne godhjärtad, omtänksam och klok. Därför trodde hon att hon levde livet rätt. Men vid fyrtiofem års ålder fick hon smaka på ensamhetens kalla hand, just när livet inte alls var på gott humör.
***
Majken, doktorn kikade in efter lunchen, alla prover är klara, inga motindikationer. Ska vi boka operation?
Självklart, doktor, svarade Majken med en sorgsen ton, beslutet är redan taget.
Jag förstår, sade läkaren och märkte hennes vemod, men man vet aldrig
Boka den, viftade Majken bort med handen. Ju tidigare vi börjar, desto tidigare är vi klara.
Okej, noterade läkaren i journalen. Du äter middag ikväll, imorgon är du fri, och på torsdagen är operationen.
Han vände sig mot rumskamraten:
Signe, dina prover är lite knasiga, vi får titta närmare på dem.
Okej, Dr. Oskar, svarade Signe.
När läkaren gått, frågade Signe Majken:
Vad är det som är så dyster? Är du rädd för operationen?
Ja, dessutom … Majken pekade på sin mobil.
Jag blev avskedad med sång i bakgrunden, skämtade Signe. Jag tror barnen kommer springa till mamma, och jag gör en fest av det! Inga problem, han kommer snart att backa!
Enligt det senaste röstmeddelandet är han redan på ful höjd, mumlade Majken. Han vet att jag ska opereras! Och vad tror han? Att han får lite stöd! Men han sitter redan på en bar med sina kompisar!
Åh, de är så där, ryckte Signe. Katter i huset, möss som dansar!
Det är ändå surt, svarade Majken. Att ta bort livmodern är ingen skämt. Lite stöd hade varit skönt. Jag sa till honom att jag är rädd och att jag verkligen behöver hans stöd, men han svarade bara med två korta meddelanden och sedan tystnad!
Signe var tio år yngre än Majken och hade inte så mycket livserfarenhet för att trösta, så samtalet tystnade av sig själv.
Majken åt inte middag och tog med sig inget, för hon visste att hon skulle behöva fasta före operationen. Hon låg tyst och stirrade på taket.
Hon mindes när Vilde bröt benet på två ställen på jobbet. Hon körde varje dag till hans sjukhus med mat, rena kläder, och satt med honom tills sent. Sen kom hon hem först vid midnatt. När han fick klartecken, tog hon ledigt och hjälpte så mycket som en ekorre som springer runt i ett träd.
Hon vägrade att säga nej till sin make, hjälpte till med vatten, matade honom med sked, tvättade, borstade och allt annat.
Varför behandlar han mig så här? frågade Majken när Signe kom tillbaka från middagen.
Det är inte bara du, alla gör så! svarade Signe med ett leende. Det är bara att folk använder varandra som en mössa på huvudet!
Hon tänkte på hur hon tre år jobbade på en arbetsplats, fick hjälp av bekanta och valde det dyraste alternativet. Men hennes man ville bara ha gratis. När hon hotade med att lämna och kräva underhåll, ville han inte jobba alls!
Min man jobbar, svarade Majken.
Alla har sina grejer, sade Signe med händerna i luften. Det är bara exploatörer! Om du inte håller dem i schack så kommer de sitta på din hals!
Majken funderade på om hon kanske överreagerade på grund av operationen.
En sak hindrar inte den andra, svarade Signe. Det faktum att du inte hör några snälla ord från honom är tydligt! Min man, även om han är knasig, tar med sig frukt, ringer och skickar hjärtan i mobilen varje dag.
Majken vände sig bort och gömde sig under täcket.
***
Att gå hungrig en hel dag är inget kul. Majken försökte avleda sig med samtal med grannen, men efter morgonens prover och undersökningar dök Signe bara upp kortvarigt.
Telefonen i handen:
Familjen kommer aldrig att säga nej till ett samtal för att fördriva tiden, tänkte Majken.
Sonen Erik svarade inte på samtalet, skickade bara ett sms om att han skulle ringa tillbaka. Dottern Alva missade två samtal och numret blev otillgängligt.
Bra barn, mumlade Majken, förvirrad.
Tar de inte i telefon? frågade Signe, andas tungt mellan undersökningarna.
Föreställ dig! svarade Majken. Är det så svårt att svara på sin mammas samtal?
Vuxna?
De bor ju redan själva.
Glöm dem, mamma, de dyker bara upp när de behöver något! De har flugit iväg som fåglar, och vinden tar dem bara med sig!
Min äldsta på sexton år ser mig inte längre som en slant, och om de lever själva så är föräldrarna bara en extra kostnad. Skönt om de bara dyker upp på begravningar!
Nej, nej! Vi har en underbar relation! försäkrade Majken.
Så varför svarar de inte?
Signe sprang iväg, och Majken satt kvar och funderade.
Verkligen. Är det så svårt att hitta en minut för att prata med sin mamma? Alla deras samtal har egentligen bara handlat om pengar. Inte ett lån, bara hur lite de kan ge.
***
Det var sorgligt, men Signe hade rätt: Pipitsarna har flugit. Nu lever de sina egna liv. Man tänker på föräldrarna först när man behöver något.
Majken ringde sin man igen. Inget svar. Hon skrev ett sms som förblev oläst.
Åh, VildeVilde! suckade hon. Du skulle väl ha hållit på med något!
Till kvällen dök han upp med ett meddelande:
Var är våra sparpengar? Lönen är slut, vi har inget att leva på!
Han hade fått lönen för tre dagar sedan.
Men ändå! tänkte Majken. Festen är på bordet, vinet rinner!
Hon svarade inte på sin man. Om han ens hade gjort en aning för att visa oro, hade hon kanske svarat. Men låt honom ta hand om sig själv.
Bertil svarade på samtalet men hängde upp och sade att han var upptagen.
Jaha, han är upptagen, sa Majken.
Signe var inte där, så Majken hörde inte svaret. Hon mindes hur hon bodde i två hus i ett halvt år när Bertils fru lämnat honom med barnen. Hon hade hjälpt till med barnen, med mamma, med kocken, med städerskan allt tills Bertil hittade en ny kvinna.
Hon hade också gjort fred med honom, men ingen tack. Så nu är han upptagen igen.
När Majken ringde på kvällen hördes bara korta pip och sedan tystnad.
Tack för den svarta listan, brorsan! tänkte hon. Jag vet också att hon ska opereras. När han bad om att få barnen i en månad, nekade jag först på grund av operationen.
Sigrid gav bara fem minuter. Och dessutom frågade hon bara om min hälsa:
När blir du frisk? Min makes släkt ska komma, tio personer, vi måste bo dem på ett hotell, men de ska också matas hemma! Så allt hänger på dig!
Jag vet inte, Sigrid, svarade Majken. Operationen är komplicerad. Två till tre veckor på sjukhus, sedan ytterligare femtio dagar sjukskriven.
Nej, nej, syster! Så här löser man inte saker! Du måste gå i takt som en vals och vara klar på tre veckor! Det är min makes släkt, de är viktigare än någon!
Sigrid, jag är rädd, sa Majken.
Kom igen, sluta vara dramatisk! Chickchick och så vidare! Jag måste gå!
Det var jobbigt. Chickchick och så vidare!
Men vad är det för skillnad, om operationen blir krånglig? Komplikationer kan hända, vem vet! Jag är redan femtio år, men jag kan inte laga mat!
Sigrid fortsatte att kalla på den yngre systern att laga för sina gäster kollegor, vänner till mannen, någon fest. Så Majken fick stå vid spisen men blev aldrig inbjuden till bordet.
Vad menar du? klagade Sigrid. Det är ju en främlingssällskap!
Operationen gick utan komplikationer, men hon låg på sjukhuset två veckor extra. Hon ringde ingen. Alla glömde henne inte maken, inte barnen, inte bror eller syster.
Efter mycket funderande kom Majken till ett avgörande beslut.
Majken, vad i hela friden håller du på med? bröt Bertil in. Har du fått bort både livmodern och en del av hjärnan?
Åh, du kom ihåg! jublande svarade Majken. Jag trodde ingen tänkte på mig längre!
Hon reste sig återigen till bordets huvud.
Lyssna här, mina kära släktingar! Jag låg två veckor på sjukhus och ingen, inte ens en liten själ, brydde sig om mig! Ingen! Varken bror som älskar mig mer än den nya mamman, eller syster som alltid använt mig som gratis kock. Inte ens min make som lyckades tömma både lönen och våra sparpengar som vi sparade till sommarstugan. Inte ens barnen som jag gett livet till! Ingen ringde!
En suck av förargelse svävade över bordet.
Jag har alltid gjort allt för er. Och när jag äntligen behövde ett litet tecken på omtanke, var ni alla borta! Jag tror att jag kan klara mig själv, men jag vill inte längre vara er löparhund.
Hon vändeOch med ett sista leende åt den tomma bordsplatsen reste sig Majken, tog den spruckna salladsskålen i handen och gick mot dörren, besluten att låta sitt eget liv smaka som en ny, fräsch rätt.
