Jag tror faktiskt inte att min bror hade någon vidare tur när han gifte sig. Helt ärligt försökte jag i början hålla en trevlig relation med min nya svägerska. Under en period bodde min bror och hans fru hemma hos mamma och mig. Resultatet? Jag flyttade in i det lilla rummet, mamma fick nöja sig med vardagsrummet och brorsan med fru fick det stora sovrummet. Men Elin för det var såklart så hon hette visade redan från start att hon tyckte sig vara lite finare än oss andra. Hon var ju trots allt dotter till en professor!
Min brors fru tyckte inte att det var hennes jobb att varken laga mat eller städa. Nej, sånt skulle absolut inte hon befatta sig med, för hon var minsann ingen hushållerska. När Elin blev gravid berättade hon högtidligt att hon nu behövde lugn och ro. Mamma, som knappast är den konfrontativa typen, svarade mestadels med tystnad. Jag fick knappt ta hem mina vänner, för Elin “behövde vila”.
Maten skulle vara extra god och tystnaden total. Nu fick mamma laga separata middagar till henne, och till oss andra. Jag försökte gång på gång prata med mamma och förklara att hon inte skulle anstränga sig så för svärdottern, som blev allt kaxigare för varje dag. Mot slutet av graviditeten hävdade Elin att barnet behövde ett eget barnrum och föreslog helt skamlöst att jag kunde flytta ut till mammas vardagsrum. Där gick min gräns. Elin började gråta som om vi stressade henne till för tidig födsel. Min bror, alltid svag för drama, tog såklart hennes parti och kallade mig barnunge.
Till slut fick mamma nog och bad brorsan att hitta ett eget boende. De flyttade så småningom. Till råga på allt fick jag inte veta varken när sonen föddes eller när dopet ägde rum. Svärdottern meddelade bara: “Ni behöver inte ta med presenter, det är bättre om ni sätter in pengar till barnet istället. Summan är förresten tjugotusen kronor.” Mamma tittade på sitt pensionsbesked och suckade: “Så mycket pengar har inte jag” Istället förbjöds vi att träffa ungen.
Mamma var ledsen ett tag, men senare började de ändå själva ta med pojken till oss. Elin själv dumpade ibland sonen hos oss när hon skulle fika med kompisarna eller fixa naglarna. Men alltid följde det med en klagosång: vi klädde honom fel, matade honom fel, ja precis allt var fel.
När barnet fyllde ett år dök min bror och svägerska oväntat upp för nu stod nästa bostadsproblem för dörren. De fick inget lån, så Elin hade bestämt sig för att börja jobba och då tyckte de såklart att jag kunde passa barnet. “Du pluggar ju ändå till lärare så det blir bra praktik för dig. Vi klarar oss inte bara på din brors lön. Men betalt kan vi tyvärr inte ge dig. Och pluggar kan du väl göra på halvfart om det behövs, säger Elin som om det vore det mest självklara i världen.
Jag tackade vänligt men bestämt nej. Lycka till, men mina studier kommer först.
Det gick inte direkt hem hos brorsan eller svägerskan. Elin blev förstås på dåligt humör och anklagade oss för att vara själviska. Nu fick vi höra att de aldrig mer skulle sätta sin fot hos oss. Och faktiskt, under ett halvår lyste de med sin frånvaro.
Så, en dag, står brorsan i hallen. Det visar sig att Elin träffat en ny man på sitt jobb och lämnat honom. Krävde underhåll såklart. Nu pressar hon brorsan: får han se sonen bara om han betalar underhåll. Annars kan han glömma det. Den nya mannen Elin träffat hade dessutom redan en fru, så det blev aldrig något mer där.
Resultatet? Min brors ex bor fortfarande kvar i den hyresrätt som brorsan betalar för. Han kom hem, bad om ursäkt för allt kaos och lovade att välja med större omsorg nästa gång. Och vi skrattade lite åt eländet, för vad annat kan man göra? Det är ju ändå familj.
