Jag tror inte att min bror har gift sig särskilt lyckligt. Ärligt talat försökte jag i början behålla en normal relation med min svägerska. Min bror och hans fru bodde med mig och mamma ett tag. Jag fick flytta in i mitt lilla rum, mamma fick lägga sig i vardagsrummet, och sovrummet gav vi till min bror och hans hustru. Men Malin visade redan från början med sitt uppträdande att hon ansåg sig stå över oss andra. Hon var dotter till en universitetslektor. Malin tyckte inte att hon behövde städa eller laga mat i hemmet, och sa att det inte var hennes ansvar.
När Malin blev gravid sa hon att hon behövde lugn och ro. Mamma är inte konflikträdd, så hon tog det hela med tysthet. Jag fick till och med sluta bjuda hem mina vänner, för Malin behövde sitt hem i fred. Hon ville ha bra mat och ro. Nu fick mamma laga mat åt oss andra och något speciellt till Malin. Jag pratade många gånger med mamma om att hon faktiskt inte behövde försöka göra Malin nöjd, särskilt eftersom Malin blev alltmer krävande för varje dag.
Ju närmare det blev barnet skulle födas, desto mer krävande blev Malin. Plötsligt menade hon att hennes ofödda barn behövde få ett eget rum alltså mitt rum. Hon sa att jag kunde flytta in i vardagsrummet hos mamma. Jag stod inte ut längre. Malin började gråta och skrek, som om vi tvingade henne att föda för tidigt. Min bror stod på hennes sida och kallade mig bortskämd. Till slut bad mamma min bror att hitta en egen lägenhet. De flyttade faktiskt så småningom. Jag fick inte ens veta när deras son föddes eller när dopet hölls. Malin meddelade bara att vi varken skulle ge presenter eller blommor, utan hellre sätta in pengar till barnet och hon sa till och med exakt hur mycket; 2 000 kronor.
Mamma sa att hon inte hade råd och då fick vi inte heller träffa barnet. Först var mamma ledsen, men sedan började de ändå lämna pojken hos oss ibland. Malin kunde plötsligt behöva gå ut på fika med väninnor eller göra sina naglar, och då fick vi passa barnet. Men varje gång hämta Malin honom med anmärkningar antingen hade vi klätt honom fel, eller så hade vi inte matat honom på rätt sätt.
När pojken fyllde ett år kom min bror och Malin på besök. De menade att boendesituationen måste lösas de fick inget bostadslån, så Malin tänkte börja jobba och tyckte att jag, som studerar på lärarutbildningen, kunde passa barnet under tiden. Hon sa:
Du går ju ändå på lärarutbildningen, då får du lite praktik. Vi kan ändå inte klara oss bara på din brors lön. Men vi har tyvärr inte råd att betala dig något, och skolan? Kan du inte byta till distans eller deltidsstudier? Vi behöver verkligen din hjälp.
Självklart sa jag nej. Jag kunde inte begripa varför deras bostadsproblem skulle vara mitt ansvar, och varför jag skulle offra min egen utbildning för deras skull. Ändå fick jag höra att jag var den onda för att jag inte tog hand om deras barn.
Malin kallade oss själviska och sa att de aldrig skulle sätta sin fot hos oss mer. Och i ett halvår såg vi dem faktiskt inte alls. Men en dag dök min bror ändå upp hemma. Det visade sig att Malin träffat en annan man på sitt nya jobb. Hon hade skilt sig från min bror och krävde nu underhåll.
Nu hotar hon min bror med sonen. Får hon sin underhållsbidrag får han träffa sonen, annars får han inte ens hoppas. Den nya mannen visade sig då inte vara intresserad av något seriöst eftersom han redan var gift, så Malin bor fortfarande kvar i en hyreslägenhet som min bror tvingas betala för. Min bror har bett oss om ursäkt för allt som varit, och säger att han kommer vara mycket mer varsam med vilken kvinna han väljer i framtiden.
