Jag tror faktiskt inte att min bror valde särskilt bra när han gifte sig. Om jag ska vara ärlig försökte jag i början hålla en normal relation till min svägerska. Min bror och hans fru bodde hos mamma och mig ett tag. Sedan dess blev det såklart ommöblering i lägenheten: jag hamnade i ett skrubbliknande rum, mamma fick sova i vardagsrummet, och brorsan med sin Idaja, hon hette så där riktigt svensktfick stora sovrummet. Men Ida ville direkt visa var skåpet skulle stå och lät oss glatt förstå att vi liksom inte var på hennes nivå. Hon var nämligen dotter till en lektor.
Att städa eller laga mat? Nej, det låg minsann inte på hennes bord, för hon var ju inte husets chef. När Ida blev gravid fick vi veta att det enda hon behövde var ro och god mat. Mamma, som just är definitionen av konflikträdd, sa givetvis inget, utan tittade mest ut genom fönstret och suckade. Jag kunde inte ens ha kompisar över längre, för “Ida måste vila”.
Ida efterfrågade lyxig mat och fullständig tystnad. Mamma fick snällt laga olika rätter till oss och specialkost till Ida. Jag försökte flera gånger säga åt mamma att sluta fjäska så för den där svägerskan, som var fräckare för varje dag. När det närmade sig förlossning deklarerade Ida att bebisen behövde ett eget rum. Hon tyckte jag kunde flytta in till mamma i vardagsrummet. Där gick min gräns. Ida brast ut i högljudd gråt och utmålade oss som så onda att hon nästan födde för tidigt av ren stress. Min bror tog hennes parti och påpekade att jag borde växa upp. Till slut fick mamma nog och bad min bror lösa boendesituationen. Slutligen flyttade de ut.
Och vet ni, vi fick inte ens veta när deras son föddes eller när dopet skulle vara. Ida sa bara rakt ut att vi i så fall kunde ge pengar till barnet direkt, istället för presenter. Hon skickade till och med ett exakt belopp i svenska kronor, som om vi var någon slags bank.
Mamma tittade förvånat på sitt konto och suckade tungt, det blev ju inga pengar över till annat än kanelbullar till fredagsfikat. Nej tack, svarade hon Ida, och då blev vi svartlistade från att få träffa barnet. Mamma tog illa vid sig till en början, men snart dök Ida själv upp med pojken, helt självmant faktiskt. Hon behövde ju någon som passade grabben när hon själv skulle ta en fika med kompisarna på stan eller fixa naglarna. Men vi fick alltid tillbaka pojken ackompanjerad av klagomål: vi hade klätt honom fel, eller gett honom osvensk mat.
När barnet fyllde ett år kom min bror och Ida på besök igen med ännu en försynt vädjan: nu måste ju deras boendesituation fixas. De kunde inte få lån till eget, så Ida bestämde att hon behövde börja jobba och jag förväntades passa barnet under tiden.
Du pluggar ju till förskollärare på Stockholms universitet, då kan du få lite övning. Vi har det så tight ekonomiskt på bara brorsans lön, påstod Ida. Men betalt? Nej, det hade de dessvärre inte råd med. Och plugget? “Kanske kan du gå över till distans på deltid istället, vi måste ju hjälpa varandra, sa hon, som att det vore världens självklaraste sak.
Ni fattar, jag tackade förstås nej.
Det gick inte riktigt in hos min bror att deras bostadsproblem faktiskt inte var mina. Varför skulle jag pausa min utbildning för deras skull? Istället fick jag lyssna på Idas suckar och sorg över att jag inte ville vara barnvakt.
Ida kallade oss själviska och sa att de aldrig mer skulle sätta sin fot hos oss. Och faktiskt, på ett halvår såg vi inte ens skymten av dem. En dag kom ändå brorsan förbi. Det visade sig att hans kära hustru träffat en annan kille på jobbet och lämnat honom. Skilsmässa, underhåll och allt det där.
Nu har Ida börjat köra med klassikern: om brorsan betalar underhållet får han träffa sonen, annars får han nöja sig med födelsedagskort. Att hennes nya flirt redan hade en egen fru var tydligen ingen detalj värt att nämna. Så Ida, brorsans före detta, hyr nu ett halvdant förstahandskontraktsom givetvis brorsan betalar för.
Och ja, min bror har faktiskt bett oss om ursäkt: Nästa gång väljer jag kvinna med lite mer omdöme. Som vi brukar säga i Sverige, man lär så länge man har barnbidrag kvar.
