Du har knäckt mig helt, Erik! utbrast Alva ilsket. Nu ska du skriva på pappren?
Det var därför jag lämnade dig! svarade Erik. Du förstod mig aldrig. Jag har tråkat på dina nerver. Jag bekymrar mig för barnens framtid!
Med dem går det ju utmärkt! svarade Alva. Dessutom följer min mamma med på resan!
Ett skydd, mumlade Erik.
Inte igen! skrek Alva. Jag åker på en arbetsresa! Jag reser för att jobba! Kan du förstå det?
Jag kan! nickade Erik. Och jag vet att du kommer att hitta någon utländsk man, gifta dig och stanna där för alltid!
Och jag tjänar inte miljoner för att åka runt i världen och bara se barnen!
Jag har inga planer på att bo någonstans! svarade Alva nervöst.
Jag tror dig inte! Jag tror inte på ett enda av dina ord! höjde rösten Erik. Du tar med din mamma! Du har ingen annan! Så du tar hela familjen med dig på en gång!
Ljug inte för mig att du skulle stanna om du får chansen, för jag tänker inte förlora mina barn på grund av ditt privata liv!
Erik, till skillnad från dig har jag barnen efter vår skilsmässa! Vi har tre, om du inte glömt det.
Det är inte så många som gillar kvinnor med tre barn just nu! sa Alva. Jag åker bara i tjänsten!
Men jag får inte glömma barnen! Så länge jag arbetar kommer min mamma med barnen att gå på nöjesparker, stränder och andra nöjen!
Din mamma kan lika gärna gå runt här! Du kan resa vart du vill! svarade Erik med ett ansträngt leende.
Erik, var inte sämre än du är! sade Alva. Barnen har sommarlov, jag har jobb utomlands. Det är högsäsong! Låt dem få en riktigt bra semester!
De har inget att vila från än, men de kan ha roligt även i Sverige! påstod Erik. På grund av dina utlandspromenader tänker jag inte förlora min rätt att vara med i deras uppfostran!
Jag ger ändå hälften av min lön till deras försörjning, så jag har full rätt!
Erik, om det handlar om pengar började Alva.
Nej! ropade Erik. Det handlar inte om pengar! Jag vill inte bli utan mina barn!
Så du menar det så här? frågade Alva spänt.
Precis! På inget annat sätt! bekräftade Erik. Jag kommer inte ge tillstånd att ta barnen utomlands!
Bra att jag tog upp frågan i förväg, suckade Alva. Jag visste att det inte skulle gå smidigt. Och att övertala dig är meningslöst?
Absolut! nickade Erik självsäkert.
En sak till, har du någon relation nu? frågade Alva.
Vad har det med saken att göra? flämtade Erik.
Jag ber dig som din före detta fru, svara på min fråga!
Jag har ingen relation, svarade Erik. När halva lönen är i fickan byggs inga relationer…
Lönen löser vi, sa Alva. Och vi kan förbättra din ekonomi!
Vad menar du? misstänkte Erik.
Inget! Vi har en rättegång på gång. Du ska lämna in en ansökan om var barnen ska bo medan jag är på arbete utomlands.
Då får du inte betala underhåll, men du får halva min lön istället!
Och barnen, som du så gärna vill ha, får stanna i Sverige med dig!
Är du allvarlig? flämtade Erik.
Annars ansöker jag om att du förlorar föräldrarätten! Att du betalar underhåll är inget, men att du inte deltar i deras uppfostran är grund nog!
Du har inte kommit på barnen sedan skilsmässan för tre år sedan!
Erik stod som förstenad.
Men du kan bara skriva på pappren för att låta barnen resa, log Alva så sött att Erik ryckte till.
Barnen blir kvar hos mig, svarade Erik likt en robot.
Perfekt! Jag har tre månader kvar innan jag åker. Då hinner vi reda ut allt. Och jag kan skicka min mamma som hjälp!
***
Alla såg att Erik och Alvas förhållande inte skulle hålla. De var för olika, deras relationer byggdes på höga ord och tomma löften. Kanske höll ännu kvar lite ungdomlig optimism.
När de gifte sig, trots att samhället tvivlade, började bekanta satsa på när de skulle skiljas.
Man hörde ofta:
Hur klarar ni er tillsammans?
För själva paret gick det okej. De bråkade då och då, men försonades snabbt. Sålunda fanns en glimt av hopp att de skulle funka. Föräldrarna räknade med att de skulle hålla ihop. Varje gräl gjorde dem nervösa, men de förstod inte varför deras barn inte blev lika nervösa.
Alvas föräldrar gav henne en lägenhet i Stockholm. Den skulle renoveras och möblares, men på grund av deras passionerade försoningar gick renoveringen segt.
Att bo i ett halvfärdigt hem var roligt men opraktiskt. När krita föll från väggarna och golvet knarrade, var det ingen fröjd.
Renoveringen fick gå i hög hastighet när Alva blev gravid. Då visade Erik sin bästa sida.
Erik, som var van vid fysiskt arbete, slutförde renoveringen två veckor före deras dotters födelse. Alva, med sin designeranda, ville ha mer stil, men den lilla barnet tvingade dem att nöja sig med det som var gjort.
Erik kunde blanda cement, betong, sågspån och småsten utan problem, men att bara sopa golvet var för lite för honom. Att tvätta kläder från byggdamm var ingen svårighet, men att ladda tvättmaskinen och hänga tvätten var något han vägrade.
Att laga mat klarade Erik, men han hatade egentligen köket. Så låg gränsen för skilsmässan. Det var konstigt, men de klarade av elva år på den linjen. Till slut föddes två ytterligare barn, och skilsmässan blev ännu mer påfrestande.
Erik packade sina saker, önskade alla lycka och lämnade lägenheten för tre år utan ett ord. Hans äldre dotter var elva, sonen sju och den yngsta tre. Han glömde dem i ett ögonblick, men underhållsbidraget påminde om hans existens.
På jobbet fick Alva ett uppdrag att resa i två månader till Frankrike med utmärkta villkor: hon fick bo med hela familjen, inklusive barnen och en följeslagare. Det krävdes faders tillstånd, men Erik vägrade. Det fick gå snabbt, och han kunde straffas för sin pappaförsummelse.
Alva oroade sig för att lämna barnen hos Erik i två månader. Om han hade varit mer delaktig hade allt varit enklare och rättegången hade kunnat undvikas. Men hennes äldsta dotter, Saga, var redan fjorton och var en liten hjälpreda. Sonen, Hugo, var tio och förstod redan mycket. Så oroade hon sig inte så mycket.
Erik fick veta att Alvas svärmor, Elin, skulle vara med som stöd. Elin, som var en erfaren socialarbetare, skulle hålla honom i schack. Hon fick befogenhet att kalla på myndigheter om han bröt mot reglerna.
När två månader gått återvände Alva till Sverige och ringde sin mamma för att höra hur det gick.
Han har gått ner tjugo kilo, sa Elin. Han har mörka ringar under ögonen, nervös. Han är skyldig mig trettio tusen kronor.
Hur är barnen? frågade Alva.
De mår bra! De har byggt pappas hem på tre dagar! När han började protestera, hjälpte jag till. Jag gav honom lagar att läsa så han fick veta vad som händer om han bryter mot dem.
Är de starka nog? undrade Alva.
Bilder av skräpkullar, snabbmat och oändliga nöjen flög för hennes ögon.
Saga har dem i styr! Hugo tvingas läsa!
Då är jag lugn!
Alva ville inte göra sin återkomst offentlig, men en stadspolisering larmades. En vecka innan hennes återkomst spred Erik lömskt rykten, betalade tio tusen kronor till grannar för att hålla utkik på Alva.
När Alva kom hem öppnade Erik dörren och skrek:
Ta dem tillbaka nu!
Vänta! svarade Alva. Jag har bara kommit för en vecka, sedan återvänder jag till mitt kontrakt på ett år!
Ljug inte! Jag var på ditt jobb! De sade att du inte får åka någonstans! Det var bara en kort tjänsteresa! svarade Erik.
Du besökte faktiskt mitt jobb? förvånad Alva.
Jag pratade med chefen, sa Erik. Så ta barnen! Om du vill ha en resa, så får du den på min bekostnad! Jag svär!
Erik, du förstår inte! skrattade Alva. Vi har gått till domstol! Vi har fastställt var barnen ska bo! Det är hos dig och jag betalar underhåll!
För att återkalla allt måste jag gå till domstol igen! Jag har så mycket jobb att jag inte har tid! Jag betalar underhållet och kommer på helgerna!
Erik blekte, svettades och såg nästan svimma.
Du är ju årets far! Du vann rätt mot mig i rätten, men du ska ta hand om barnen! röt han. Jag ska bli en bra helgmamma, till skillnad från dig som inte kommit på barnen på tre år!
Alva, snälla, ta dem! Jag har ingen kraft! Jag lovar att komma varje helg! vädjade Erik. De har tömt min själ!
Ge dem mat, ta dem till lek, klä dem, tvätta dem! Jag är redo att fly i skogen! svarade Alva.
Så har jag levt! nickade Erik. Jag får ingen hjälp från min före detta man!
Jag svär att hjälpa, bara lämna mig barnen! ropade Erik.
Erik föll på knä och kröp mot Alva:
Snälla!
Domstolen blev en riktig föreställning, och socialtjänsten gick in. Trots allt såg barnen det som ett äventyr. Till slut fick de tillbaka en far kanske lite klumpig, men ändå en far. Åren gick och ingen av dem hade dåliga minnen av Erik. Han var kanske inte årets pappa, men han gjorde sitt bästa.
Det visar att ansvar och kärlek måste gå hand i hand, annars blir livet bara ett oändligt kaos.
