Mira stekte pannkakor i köket när det plötsligt bankade på dörren. Där stod Birgitta Karlsson — svärmor, som alltid utan ett leende och med en blick rakk som en linjal.
“Jag är inte här på fika,” sa hon kallt och klev in utan inbjudan. “Jag har viktiga saker att diskutera.”
“Vad då?” Mira torkade händerna på en handduk och log ansträngt.
“Malin och Erik bor hos mig efter bröllopet. Lägenheten är liten, det blir kvelläxigt med tre. Du har ju den tomma — farmors. Låt dem flytta in där.”
“Nej. Efter allt — absolut inte,” sa Mira bestämt och ställde sig mitt emot henne med korsade läxer.
“Vad har jag gjort då?” svärmorn låg uppriktigt förvånad, som om hon verkligen inte förstod.
Mira kom ihåg hur hon för en månad sedan kämpade med vad hon skulle ge i bröllopsgåva till svägerskan. Hon och Malin hade haft ett varmt, nästan vänskapligt förhållande. Hon var säker på att hon och maken skulle bli bjudna bland de första. Speciellt eftersom Malin hade lånat femtio tusen kronor av dem till festen.
“Tänk om vi inte blir bjudna alls,” sa Henrik, Miras man, med en skev grimas.
“Struntprat. Du är hennes bror, hur skulle de kunna strunta i dig?” svarade hon då, fortfarande hoppfull.
Mira hade till och med tagit fram sin finaste klänning och skor i förväg. Hon väntade. Hon hoppades.
Men bröllopet närmade sig, och ingen hembjudan kom. Varken från Malin eller Birgitta. Tre dagar før festen sjönk det som en sten i Miras hjärta — de hade blivit ignorerade.
Tårarna rann när hon lade tillbaka klänningen i garderoben. Henrik, som vanligt, var lugn. “Bra att jag kan sova ut på helgen,” var allt han sa.
Några dagar efter bröllopet ringde svärmorn. Hon sa att hon ville hälsa på. Mira bestämde sig för att fråga rakt på sak:
“Varför bjöd ni inte oss?”
“Ja… vi ville bara ha ungdomar. Ni är över trettio,” mumlade Birgitta osäkert.
Mira trodde nästan på henne. Men senare, när hon träffade Birgittas syster i affären, fick hon veta: både äldre och avlägsna släktingar hade varit där. Inget om ålder.
“Varför var ni inte med?” frågade systern förvånat.
Mira skämdes. Skämdes för dem som borde ha varit nära.
Hemma berättade hon allt för Henrik, och han föreslog att de skulle ringa hans mor.
“Birgitta, säg ärligt: varför bjöd ni inte oss?” började Mira hårt. “Ljug inte. Jag pratade med din syster för en timme sedan — hon sa vilka som var där.”
“Malin och jag ville bara bjuda ’rätta’ personer,” svarade svärmorn lugnt. “Sådana som kunde ge något värdefullt eller hjälpa oss i framtiden.”
“Är femtio tusen vi lånade ut inte värdefullt?”
“Ni kommer ju att kräva tillbaka dem. Om ni skänkte dem, vore det en annan sak.”
Mira kände inte igen den här kvinnan. Var de verkligen ingenting i deras ögon?
Två veckor gick. Birgitta dök upp igen. Utan att ringa. Utan ursäkter.
“Du har en tom lägenhet, och mina unga har det trångt,” började hon med spelad omtänksamhet.
“Den är inte din. Låt den stå tom. Den skäller inte efter mat,” sa Mira skarpt.
“Varför är du så arg? Vi är ju familj.”
“Familj? Ni kom ihåg oss först när det blev bekvämt för er. Innan dess vidgxvi vi ingenting,” röst darrade av ilska.
“Vad har vi gjort dig egentligen?”
“Förstår du verkligen inte? Ni förnedrade oss, ignorerade oss, och nu vill ni ha nycklar. Vet du ens att Malin aldrig betalade tillbaka pengarna?”
“Låter du dem inte flytta in får du se pengarna igen,” sa Birgitta fräckt. “Tänk efter ordentligt.”
Mira höll inte tillbaka — hon tog en mugg vatten och kastade det i Birgittas ansikte.
“Henrik, säg någonting!” skrek hon och torkade sig med ärmen.
“Det är bäst du ber dom du bjöd om hjälp,” sa Henrik lugnt.
Birgitta sa inget mer. Hon vände och lämnade lägenheten, smällde dörren hårt efter sig.
