Min bror Anders gifte sig för sex år sedan. Sedan dess har varken jag eller våra föräldrar satt foten i deras hem. Alla högtider, födelsedagar och familjemiddagar äger alltid rum hos våra föräldrar i deras stora hus i utkanten av Göteborg. Mor lagar berg av mat, dukar bordet och skickar sedan med Anders och hans fru Moa hem lådor fulla med hemgjorda köttbullar och sallader.
När Anders precis hade gift sig, firade Moa sin födelsedag några månader senare. Mor, full av iver, bestämde sig för att överraska: vi köpte en tårta, valde en fin present och gjorde oss redo att åka på besök. Mor ringde Moa för att varna, men hon svarade kyligt att hon inte planerade att fira något. Mor, som inte ville ge upp, insisterade:
– Vi tänker bara komma förbi och dricka lite te med tårta! Du behöver inte göra något, Moa lilla!
Till slut åkte vi ändå. Men när vi kom fick vi en chock istället för ett varmt välkomnande: Moa kom ut till oss på gatan, muttrade att lägenheten var “ostädad” och vägrade släppa in oss. Förvirrade och sårade räckte om vi över tårtan och presenten direkt på trappavsatsen och åkte hem. Sedan dess ordnar mor alla fester hos sig själv, och vi försöker glömma den där pinsamma händelsen.
Moa sa en gång rakt ut till våra föräldrar:
– Ni har ju ett stort hus, det finns gott om plats för gäster! Vi har en etta, om man ska bjuda hit alla?
Jag höll nästan på att explodera av ilska. Är det verkligen omöjligt att ta emot sina svärföräldrar och svägerska i en etta? Det är ju inte en folksamling, bara tre personer! Men vi höll tyst för att inte förstöra relationerna ytterligare.
Nu är Moa gravid, i femte månaden. Det blir våra föräldrars första barnbarn, och mor är så klart alldeles ifrån sig av oro. Hon ringer Anders hela tiden och frågar hur Moa mår och om de behöver hjälp. Men nyligen fick vi veta att Moa sa upp sig från jobbet redan i början av graviditeten. Mor fick panik:
– Mår hon inte bra? Behöver hon kanske min hjälp?
Anders lugnade henne: det var inget fel, Moa ville bara “ta det lugnt”. Vi förstod inte riktigt. Anders och Moa levde alltid på stor fot: restaurangbesök, resor, dyra saker. De har inget bolån – lägenheten ärvs av Moas farmor – så de la alla pengar på nöjen. Men nu när Moa slutat jobba minskade deras inkomster kraftigt, och deras vanliga livsstil hotades. Anders försökte förklara att de måste spara, men Moa verkade inte vara redo att ge upp sina dyra skor.
Moa erkände för Anders att hon slutade av rädsla att “få på sig något på jobbet”. Hennes försiktighet är förståelig, men nu spricker budgeten, och hon fortsätter kräva samma lyxiv. Och mitt i allt detta bjöd Anders plötsligt in oss hem till sig på sin födelsedag! Hem till dem! Vi och föräldrarna var chockade. Far skämtade till och med:
– Ska jag äntligen få smaka min svärdotters matlagning?
Mor blev glad och såg fram emot en mysig kväll. Jag ringde Moa för att fråga om detaljer, men istället för ett lugnt samtal fick jag ett hysteriskt utbrott. Moa grät i telefonen och sa att hon inte ville ha oss på besök:
– Jag måste städa och laga mat! Jag är gravid, det är för mycket!
Jag försökte lugna henne:
– Moa, det behöver inte bli något avancerat. Koka lite potatis, gör en sallad, stek kVisst kan jag städa åt dig om det känns för mycket.
