Två vuxna barn och inte kan jag få någon hjälp från dem. De kommer hit och hälsar på, som om de vore på ett spa, för att koppla av. Och jag då det känns som att jag är vaktmästaren, den som ska ta emot, ordna sovplatser, laga mat, städa och ta hand om alla. De erbjuder inte ens minsta hjälpen och att tala om pengar är uteslutet.
Jag har en son och en dotter. För mig är de alltid mina barn, även om de nu är vuxna och har egna familjer. Min son har två barn och min dotter som heter Lovisa har än så länge bara en liten. Jag bor kvar i huset ute på landet, så barnen och barnbarnen kommer ofta och hälsar på. Men för varje år blir de där besöken allt mer ansträngande för mig.
Barnen är vana att komma ut till mig som till en semesterstuga. Jag står för allt hushållsarbete, från matlagning till handling. Sovrummen bäddas i ordning inför deras besök, mat inhandlas, olika rätter förbereds vi har alltid haft traditionen i familjen att ta emot gäster på det viset. Min mamma gjorde alltid så mötte oss med dignande bord och hemtrevnad. Men jag och min syster tog aldrig för givet att bara bli omhändertagna, vi förstod ju att mamma hade det tufft ensam med allt. Vi diskade, lekte med barnbarnen, hjälpte till att storstäda, vi handlade. För det är svårt att vara ensam. Mamma krävde aldrig något av oss.
Men nu kommer mina egna barn, och om de knappt diskat sin egen tallrik blir jag tacksam. Gällande svärsonen och svärdottern har jag inga förväntningar, de är ju gäster och jag är ändå utomstående för dem. Men det gör mig ledsen att min dotter Lovisa och min son inte inser hur de kan hjälpa till. De kommer, äter, tittar på tv eller lämnar barnbarnen till mig när de själva sticker iväg på besök eller promenad. Jag får städa upp alla tallrikar, laga lunch och middag, torka golven det blir så fullt upp i huset. Barnbarnen måste jag ju också ta hand om.
Det blir bara tyngre varje gång, för ryggen värker och jag orkar inte stå länge vid spisen längre. Men min uppfostran sitter i och hindrar mig man kan inte strunta i allt och bara låta bli. Så gör man inte, man måste ta emot gäster ordentligt. Jag är alltid ivrig på fredagar, och sedan ligger jag utslagen hela veckan efteråt.
Jag tror jag behöver hjälp, men tycker det känns fel att be om det. Jag är rädd att barnen ska ta illa vid sig och tro att jag inte uppskattar dem. Och jag gläder mig ju åt deras besök, men det är tungt att bära allt ensam. Det finns saker här hemma som jag inte kan ta tag i själv. Ändå är det för genant att be dem om något. Och barnen har ju egna jobb, de ska ju inte behöva arbeta när de är här.
Jag vet inte hur jag ska göra, det är min förbaskade uppfostran som sätter käppar i hjulet! Att göra allt själv är jobbigt, jag blir utmattad. Ärligt talat behöver jag hjälp, hur jag än vänder på det. Och samtidigt är det så pinsamt att fråga vi svenskar är ju inte vana att be om hjälp, vi är ju uppfostrade att klara oss själva. Det har våra föräldrar lärt oss. Så jag går och lider hela tiden, kan inte rubba mig själv. Det känns så dåligt, men det blir inte bättre heller. Jag förstår inte varför mina egna barn inte erbjuder sig att hjälpa till, de borde ju inse att jag varken är tjugo eller har två hjärtan. Ingen kanske tar illa upp, men ändå känns det sårande. Jag har verkligen ingen aning om hur jag ska lösa detta.
