Min dotter och svärson lämnade barnbarnen hos mig under hela lovet. Och jag ska på min pension försörja och underhålla dem.
Nutidens barn och barnbarn har blivit så egoistiska – de kräver uppmärksamhet, omsorg, tid, men ger inget tillbaka förutom likgiltighet och klagomål. Vad är detta för konsumentattityd mot äldre? Som om vi äldre inte har något eget liv eller egna önskningar – vi ska bara sitta barnvakt åt barnbarnen, som någon slags tjänare. Och så fort jag ber om hjälp, är alla plötsligt upptagna, som om jag vore en främling.
Min dotter har två söner – den äldre är 12, den yngre 4. Jag bor i en liten by utanför Umeå, och allt jag har är en blygsam pension och den tystnad jag värdesätter så mycket. Jag vet inte hur min dotter och hennes man uppfostrar dem eller vad som pågår i skolan, men pojkarna växer upp till riktiga latmaskar. De städar inte efter sig, inte ens sängarna bäddar de – allt ligger i en enda röra, som efter en storm. De äter vad som helst – rynkar på näsan åt min mat och kräver massa skräpmat. Det är som ett straff!
När barnbarnen var små hjälpte jag min dotter så mycket jag kunde – tog hand om dem, handlade, sprang runt i affärer. Men de senaste fem åren har jag varit pensionär och försöker dra mig tillbaka från rollen som ständig barnvakt. I år, före höstlovet, pustade jag ut: jag kollade i kalendern och insåg att i början av november är inga långa ledigheter planerade. Jag tänkte att dottern med man inte skulle åka någonstans, och att jag skulle kunna leva lite lugnt. Så fel jag hade!
På söndagen, precis före sista veckan i oktober, ringde det på dörren. Jag öppnade – och där stod min dotter, Lena, med sina två söner. Från dörröppningen, utan ens hälsa ordentligt, utbrast hon:
– Mamma, hej! Här är barnbarnen, lovet har börjat!
Jag blev helt ställd.
– Lena, varför meddelade du inte i förväg? Vad är det här för överraskning?
– Om jag säger till i förväg, kommer du hitta på tusen ursäkter för att inte ta emot dem! – snäste hon, medan hon tog av pojkarnas jackor. – Anton och jag ska till en kurort i en vecka, jag orkar inte längre, jag är helt slutkörd!
– Vänta, och jobbet? Det finns ju inga extra lediga dagar i år! – försökte jag förstå, medan paniken ökade inom mig.
– Vi har tagit semester, Anton har tagit tre dagar obetalt. Mamma, jag har inte tid att förklara, vi har bråttom! – sade hon och pussade mig snabbt på kinden och sprang ut genom dörren, och lämnade mig med två resväskor och barnen.
Det tog inte ens fem minuter innan huset förvandlades till kaos. TV:n skrek på full volym, jackor och skor låg över hela hallen, och pojkarna rusade runt som en tornado. Jag försökte få dem att städa upp, åtminstone sina kläder, men de ignorerade mig fullständigt, som om jag inte fanns. Min soppa vägrade de äta, de grimaserade och sade att mamma hade lovat dem pizza. Då brast mitt tålamod.
Jag tog upp telefonen och ringde Lena:
– Dotter, dina barn kräver pizza! Jag tänker inte köpa sådant åt dem!
– Jag har redan beställt hemleverans åt er, – avfärdade hon irriterat. – Mamma, de kommer inte äta din gröt, det blir alltid bråk om det. Ta dem någonstans, underhåll dem, ät något gott! Du klagar själv över att de gör dig utmattad hemma!
– Och med vilka pengar ska jag underhålla dem? Min pension, kanske? – protesterade jag, medan jag kände hur blodet steg i mitt ansikte.
– Vad använder du den annars till? Det är ju dina barnbarn, inte några främlingar! Jag kan inte tro att du säger så! – suckade hon och lade på.
Och där var jag! Ensam med denna mardröm. Hela livet har jag slitit för min enda dotter – jobbat dubbla jobb, sparat varje krona, så att hon skulle ha det bra. Och nu, på gamla dar, får jag detta “tack”! Jag skakar av ilska, av maktlöshet, av denna orättvisa.
Jag älskar mina barnbarn, älskar dem av hela mitt hjärta. Men de tröttar ut mig, och jag tröttar ut dem – åldersskillnaden är enorm, jag är inte ung längre, så att jag kan springa efter dem hela dagarna. Och min dotter tycker att jag nu är en gratis tjänare, att min pension och min tid tillhör henne och hennes barn. Det är deras rätt, och min endast skyldigheter. Egoister, helt och hållet egoister! Och jag sitter här, tittar på denna röra, lyssnar till deras skrik och tänker: är det här min ålderdom? Har jag verkligen förtjänat bara detta?
