Vad tycker ni egentligen om tidiga telefonsamtal? Alltså, riktigt tidiga.
Nyligen har min mans svägerska kommit på den briljanta idén att ringa mig klockan fem på morgonen. Inte ens min mans mobil fick vara ifred hans syster ringde honom samtidigt. Vi låg där med grus i ögonen, knappt vakna. Hennes fräckhet var faktiskt något utöver det vanliga.
När jag yrvaket svarade på samtalet hörde jag följande:
Varför sover ni fortfarande? Vi sticker före elva för viktiga ärenden. Håll ett öga på ungarna. De står redan vid ert staket.
Jag hann knappt säga hej innan hon la på.
Jag och min man stirrade på varandra i chock. Vadå barnbarn, så här dags, och varför i all världen utanför vårt staket?
Min man drog snabbt på sig byxorna och gick ut. Hela gatan hörde våra hundar skälla som galningar det var verkligen någon där ute.
Och jodå, där stod tre av våra barnbarn prydligt uppradade vid grinden. Jag blev alldeles paff.
Vi släpade in barnen och började genast ringa deras föräldrar för att förstå vad som pågick. Svaret vi fick:
Älskar ni inte era barnbarn alls? Ni ger dem aldrig pengar, ni köper inga presenter, så nu kan ni åtminstone umgås lite. Vi har riktigt viktiga grejer att göra, och nu har ni världens chans att bättra på ert rykte hos barnen.
Jag och min man var helt förstummade. Den yngsta var inte ens ett år och de hade inte ens satt på henne blöjor eller packat med mat.
Som tur var har vi i Uppsala ett ICA Maxi som är öppet dygnet runt. Min man, hjälte som han är, åkte iväg för att köpa barnmat, blöjor och allt annat som behövdes. Vi måste ju få i dem lite frukost, åtminstone.
Vi kämpade tappert vilken evighet det kändes. Barnen var övertrötta, grät och vägrade sova. Inte deras fel direkt, de hade ju blivit dumpade vid grinden i ottan.
Föräldrarna dök inte upp förrän vid tre på eftermiddagen. Bara för att vi envist fortsatte ringa. Andras barn det är verkligen ett heltidsjobb!
Dessutom hade de åsikter när de hämtade barnen vi hade naturligtvis köpt fel sorts mat och blöjor. Men de tog ändå med sig allt vi köpt hem.
Nu undrar vi mest: hur skyddar vi oss nästa gång? Vi är rädda för att vakna upp snart igen av barnbarnen som står och stampar vid grinden klockan fem på morgonen. Jag skakar forfarande av skräck.
