AX MED VETESTRÅN
Ungefär tjugofem år tillbaka i tiden, när jag var ung och grön, bestämde distriktsläkaren envist trots mina protester att jag skulle läggas in på medicinavdelningen. Då hade jag precis fyllt tjugotre, och min man, Oskar, var tjugosex. Oskar arbetade som ingenjör på Tekniska kontoret, och själv gick jag sista året på universitetet. Vi hade varit gifta i två år och inte skaffat barn än barnkläder och blöjor fanns inte på vår karta än.
Jag tyckte att jag var en närapå felfri och exemplariskt hustru. Men i Oskar såg jag dag för dag fler brister, precis som fläckar i en spegel. Det irriterade mig att han ägnade så mycket tid åt sin gamla motorcykel och inte åt mig. Jag var övertygad om att jag kunde få honom att ändra på det jag störde mig på hos honom. Men det var bara en illusion det var jag själv jag behövde förändra.
Efter en stressig och tuff tentaperiod blev min mage riktigt dålig. Jag mådde illa, kunde varken äta eller dricka någonting.
Du lilla vän, sa gråhårige doktor Henrik Lund, medan han rättade till sina glasögon, spara på hälsan medan du är ung, och vårda din klädsel när den är ny. Och sätt dig inte upp mot mig, Anna-Lisa. Du behöver bli ordentligt undersökt och behandlad. Jag överlåter dig nu till mina högt värderade kollegor.
Han räckte mig en remiss och jag gick, snörvlande och tårögd, för att skrivas in.
Vi var fyra kvinnor i rummet två damer i femtioårsåldern, en mycket äldre dam i blommigt huckle och så jag. Den gamla damen hette Ingrid Johansson, namnen på de andra minns jag inte längre.
Jag ville inte prata med någon. Jag var arg på hela världen särskilt på Oskar, som jag tyckte ville bli av med mig och inte hade stått upp för att jag borde behandlas hemma.
Med knäna mot magen, vänd mot väggen, låg jag där på min smala säng och vältrade mig i självömkan och beskyllde alla för mitt elände.
Ta med dig dina burkar och matlådor, jag ska inte ha något, snäste jag mot Oskar när han tog med sig mat åt mig till sjukhuset.
Anna-Lisa, snälla, doktorn sa att ångkokt lax är precis vad du behöver nu, svarade Oskar vänligt. Kan du inte bara prova? Jag har ansträngt mig och fixat potatis också, bara en sked?
Be inte, svarade jag surt. Ge fisken till katterna på gården, de vill nog inte ens ha den sörjan.
Oskar suckade tungt och gick, besviken. Jag ville göra honom ännu ledsnare och slängde ur mig elaka ord efter honom.
Kom inte hit igen, sa jag varje gång.
Men Oskar fortsatte hälsa på mig varje dag, före och efter jobbet, oavsett mitt gnäll. Varje morgon stod en matlåda med hemlagad mat på mitt nattduksbord, omsorgsfullt inlindad i en filt så den var varm. Men jag värderade varken hans tålamod eller kärlek.
Hur hann han laga all den där maten åt mig? Idag fattar jag vilket slit han hade men då brydde jag mig inget.
Tiden gick, men tabletter, sprutor och dropp hjälpte inte. Jag magrade, kinderna blev insjunkna, stora mörka ringar under ögonen. Efter undersökningar fick jag diagnos: kronisk magkatarr. Kanske inget dödligt, men det blev ett rejält prov för mig.
Efter behandlingarna låg jag på sängen och stirrade tomt i väggen. Ingen kom fram till mig min negativa aura stötte bort alla. Jag visste det, men kunde ändå inget göra.
En natt blev det bara jag och Ingrid Johansson kvar, då resten fått permis hem.
Kan du inte sova, Anna-Lisa? frågade Ingrid tyst.
Nej, magen gör ont, muttrade jag och vände bort ansiktet.
Vet du, sa Ingrid, jag läggs in här tre gånger om året för att ta hand om min magkatarr, det går att sköta hemma, egentligen.
Ska ni hålla tal om kost nu? Snälla, lägg inte tid på det. Jag kan allt redan, fräste jag.
Du har missförstått mig, sa Ingrid varsamt. Jag vill inte föreläsa för dig. Du påminner bara så mycket om mig själv, för femtiofem år sedan när jag var vass och kategorisk mot allt.
Jag började faktiskt lyssna, vände mig mot henne och såg hur liten och krokig hon var som en sagogumma, men hon utstrålade så mycket värme! Hennes blå ögon lyste, som om det fanns ett ljus inuti henne.
Jag insåg att det alltid kom folk till henne från andra rum patienter, personal, alla pratade med Ingrid och fick hennes lugna nickande, och till sist sa hon mjuka ord och folk lämnade henne ibland med tårar men oftare med leenden.
Inför utskrivningen tackade många henne för råden med små presenter: en påse pepparkakor, ett paket fil, ibland choklad, sylt eller barnmat.
Ingrid tackade ömt och ibland grät hon tyst när de gått.
Om du orkar lyssna, Anna-Lisa, så vill jag berätta en historia. En egen, sa Ingrid eftertänksamt, leende bara med läpparna.
Men i ögonen såg jag ett vemod med sådant djup att jag rodnade för min otacksamhet och ilska.
Rynkorna slätades ut ett ögonblick och Ingrid såg plötsligt ut som en liten flicka.
Förlåt för min hårda ton, Ingrid, svarade jag. Jag vill så gärna höra din berättelse.
Men först, ät lite köttbullssoppa nu, sa Ingrid och pekade mot matburken omstoppad i filten.
Jag lyssnade och började äta. Till min förvåning släppte krampen i magen redan vid första skeden. Jag åt nästan halva portionen och tyckte om det!
Nå, lilla kräsen, smakade det? frågade Ingrid vänligt.
Ja, faktiskt gott, sa jag.
Men ta det lugnt. Ät lite och ofta nu. Och du, du behöver börja respektera andra särskilt din man. Han älskar dig. Skjut inte bort honom, sluta fjanta dig. Nå, nu ska du få höra om mig, det har jag aldrig berättat förut.
Ingrid tog en klunk te ur aluminiumkoppen, blötte en skorpa och började sin berättelse.
Jag växte upp i en stor familj, sju syskon, sa Ingrid. Min äldste bror Gunnar dog i tuberkulos, min lillasyster Maj brann upp av tyfus när jag var sju. Far jobbade på bruket, mor skötte hemmet och barnen. Mor sydde kläder halva byn i Blekinge gick omkring i hennes sömnad.
Jag älskade att läsa, gick vidare till seminariet och blev folkskollärare. Jag flyttade hem som ung pedagog och byns unga män kom och friade. Jag nobbade allihop stalldrickare, bagare, dragspelare… Inte skulle jag gifta mig med någon obildad och grov?
Usch, vem är den där Kalle då? En stalldräng? Skulle jag bli stalldrängshustru? Han luktar ju dynga! Och Per, han är bara fyllbult, och Olle dragspelaren är en slarver! Erik, herdedrängen, kan inte ens läsa vad ska vi prata om? Snälla, låt mig slippa allt.
Föräldrarna bara skakade på huvudena, kunde inte styra mig.
Så en dag skickades en ny skoldirektör till Blekingebyn från Karlskrona. Lång, snygg, blåögd och full av engagemang för eleverna. Han stannade kvar efter lektionerna, hjälpte de sämsta gratis, av eget hjärta. Han tog min själ med storm, och vi gifte oss snart.
Men, Milis, sa min mamma alltid. Visa inte för mycket humör, var snäll mot din man, släpp din stolthet.
Men jag gjorde som jag själv ville.
Vi lärde ihop på skolan. Tre år efter bröllopet föddes dottern Viola, men hon var sjuklig och dog vid elva års ålder, precis innan andra världskriget. Nästa dotter, Karin, var både klok och vacker, sin fars avbild.
Oskar reste ofta till stan på möten och tog alltid med sig tyg hem till mig. Mamma sydde nya kläder av dem. Jag var fint klädd ändå var jag aldrig nöjd: tyget var fel, färgen fel, blommorna för små… Oskar kunde aldrig riktigt göra mig glad.
1933 slog en svår svält till. Vi delade maten i trettio små högar för att klara månaden. Varje dag fick vi kanske två potatisar, lite gryn, en lök, lite vattenmelon- och solrosfrön, en sked fläskspad och ett glas grovt mjöl.
Inte ens frön från frukt slänger jag än i dag…
Vi knöt in maten i servetter och gömde väl. Om vi inte ransonerat hade vi svultit ihjäl.
Bakom byn låg åkrar med vete, vaktade dag och natt. Att sno några ax var lockande, men rädslan att åka fast och dömas som tjuv var förlamande.
En natt gick vi ändå ut på fältet. Det gick inte längre att se barnen svälta, och i drömmarna såg jag mig äta nybakt bröd med smör. Vi smög omkring och ryckte vetestrån men plötsligt kom en vaktpatrull på häst! Jag tappade alla ax ur kjolen när vi flydde ner i syrénbuskar. Vakten såg oss inte, men hemma upptäckte jag att min kjol var borta den hade ramlat av mig i flykten, jag hade blivit så tunn av svält!
Av förtvivlan grät jag högt och väckte barnen. Vi grät tillsammans, alla tre.
Nu är det tyst, sa Oskar strängt. Sov, annars väcker ni hela byn. I gryningen hittar jag din kjol.
Hela natten låg jag vaken och såg mig själv på fängelsebädd, såg mina barn som föräldralösa.
Men Oskar kom tillbaka vid soluppgången med kjolen han hade räddat mig från katastrof.
Ingrid tystnade, drack ur sin kopp, drog filten om mig och fortsatte:
Efter det började jag respektera min man. Han visade vad kärlek och lojalitet är värda, och jag lärde mig att inte tala illa om honom.
Och vad hände sen? undrade jag.
Svältåren gick, vi klarade oss. Men 1941 kom kriget. Oskar tog värvning, jag och Karin blev ensamma. Tyskarna kom till byn. För att jag vägrade samarbeta brände de ner vårt hus. Min dotter… hon klarade inte av deras grymhet. Hon dog. Jag var gravid och förlorade barnet. Vi hade väntat en son.
Ingrid började gråta. Jag satte mig intill henne, lade armen om hennes axel. Så satt vi tysta tills gryningen.
När solen steg sade Ingrid:
Och 1943 kom brevet: Oskar saknad, troligen död. Efter kriget for jag runt i landet, arbetade på byskolor. När jag blev pensionär tog min systerdotter, Eva, hand om mig i Malmö. Här på sjukhuset får jag både vård och chans att ge Eva lite privatliv. Hon älskar godis, och jag köper alltid choklad åt henne när jag får pension. Hon blir så glad, som om det vore diamanter! Hon vill aldrig att jag ska slösa på henne.
Där satt en liten, krokig tant, och bar ändå på en sån styrka och godhjärtenhet. Hon hade förlorat allt, men varit vänlig och hjälpsam mot andra hela livet. Aldrig bitter, alltid givmild.
Jag blev sakta bättre, började äta, smärtan släppte. Oskar och jag fick vår efterlängtade son Emil, och fyra år senare en dotter och vi döpte henne till Ingrid.
Sedan dess har jag sett med nya ögon på Oskar omtänksam, händig och så tålig. Jag förändrade mig och sänkte mina krav på honom. Och varje gång jag börjar klaga, minns jag Ingrids berättelse om vetestråna och Oskars omsorg. Att hjälpa andra har gjort mig lyckligare.
Kanske blev jag sjuk just för att jag var så bitter och otacksam? Vad tror du?
Livet lär oss: när vi väljer omtanke före egoism, och tacksamhet istället för missnöje, öppnas hjärtat och medmänniskorna ger livet tillbaka mening och värme.
