Vilken otur ändå att det ska vara just i snöstormen som Elin får föda. Hon har ju egentligen tre veckor kvar till beräknad födsel, och med lite tur hade stormen hunnit mojna och det hade blivit kallare, så att det var lättare att ta sig till BB i Hudiksvall. Men nej, det är precis nu det händer!
Visserligen var det kanske inte hennes vilja, utan snarare den lilla som bor där inne i magen. Han har bråttom, det är för trångt, och bryr sig inte alls om att nordanvinden och snön viner för sjätte dagen i rad. I sådant här väder kör ingen bil till byn, vägarna är helt igensnöade och bitvis sjunker folk ner till midjan i drivorna. Snön verkar aldrig ta slut, det bara vräker ner, som om någon där uppe tappat ett jättelass mjöl från himlen. Tittar man ut är världen helt vit, allt snurrar av flingor. Ska man ut på gården klarar man inte att öppna ögonen för vinden sticker och snön smiter in överallt.
Och så ska förstås bebisen väljas just nu för att födas.
Redan från morgonen känner Elin sig olustig, ryggvärken kommer och går, ibland vill hon bara ligga, men kan ändå inte få ro, så hon måste upp och gå. Svärmor, Kristina, noterar hennes oro:
Elin, har du börjat få värkar nu? Varför kan du inte vara stilla?
Jag vet inte, mamma, det känns så oroligt bara.
Kom hit så får jag kika på magen.
Kristina är inte så värst insatt i förlossningar, idag är det ju läkarna som har hand om sånt, med alla moderna rutiner och förlossningsavdelningar. Den gamla kunskapen om barnmorskor är på väg att försvinna, förr fanns det tre barnmorskor i byn, nu bara en kvar gamla Brita.
Magen har sjunkit lite, Elin. Den har nog tänkt födas nu, den lille.
Men mamma, det är väl för tidigt?
Det är inte alltid upp till oss, hjärtat. Det som sker, det sker, som Gud vill.
Tårarna rinner på Elin, det är så läskigt när det är första barnet och ingen kan riktigt förklara vad som händer. Svärmor har bara fått en son, och det var ju tjugo år sedan, hon minns knappt något.
Elin, jag ska gå och hämta Brita. Jag ställer en kastrull på spisen, stäng av sen när det kokar upp. Om du orkar, ta fram rena handdukar och lakan, du vet var det ligger. Men stressa inte! När jag födde Mats sa Brita att jag skulle gå omkring och andas djupt, det hjälper kroppen att öppna sig. Kristina virar sjalen tätare om sig. Jag tittar förbi hos din mamma också på vägen. Håll ut, barn. Brita kan sin sak, alla på bygden har alltid fött med henne, hon är bästa barnmorskan i trakten.
Så klär sig svärmor, tar med ett kvastskaft att luta sig mot i snön, och försvinner ut i virvlet.
Elin är ensam kvar. Nu är hon räddare än någonsin. Tänk om det startar nu och ingen är hos henne? Hur ska svärmor någonsin komma fram i den här stormen? Och om mamma aldrig hinner fram? Hennes hjärna snurrar av oro.
Hon kommer inte på vad hon ska göra, mer än att hon borde röra sig och andas. Men hur andas man lugnt när värken hugger till så att luften tar slut halvvägs?
Om ändå Mattias vore här, kunde säga att det ordnar sig och hålla hennes hand. Men han är fast borta i Gävle, all kollektivtrafik är inställd och vägarna är omöjliga att ta sig fram på. Han har ingen aning om att hans lilla son eller dotter snart föds. Aj, vad det drar i ryggen!
Så small dörren igen, och i hallen tumlar mamma Sigrid in, med snön hängande efter sig som en mantel.
Gumman! Elin, Kristina sa att det har startat nu!
Ja, mamma
Jag kommer direkt till dig, ska bara sätta på lite vatten och koka kompott på torkade bär som jag tog med. Du måste få i dig lite innan natten
En timme senare stapplar Kristina in igen, nu tillsammans med Brita, den lilla gamla barnmorskan. Hon undersöker Elin lugnt och slår fast:
Till morgonen kommer hon att föda.
Redan imorgon?! utropar Elin. Det är ju knappt lunch än och jag började ju känna lite igår bara
Det där var förkänningar. De kan börja flera dagar innan. Nu har det öppnat sig ungefär ett halvt finger. Det tar tid, min vän stressa inte. Jag går hem en stund så länge.
Åh, stanna Brita! Kan du inte stanna? Det känns tryggare när du är här
Barnmorskan, som förlöst hundratals ungar under sitt långa liv, ger efter:
Jag stannar, för då går det fortare för både dig och barnet när du är lugn.
Elin förstår inte att förvärkar är lite som de första vårblommorna: fina, men snabbt över. För sedan börjar det blomstra på riktigt och hon är inte alls beredd på smärtan. Det känns som om kroppen slits itu. Hon kan varken ligga eller gå, kan bara känna smärta och andas grunt.
Kristina och Sigrid har ingen aning om hur de ska hjälpa till, så barnmorskan jagar ut dem i köket för att stryka lakan.
Mot midnatt har det lugnat sig. Brita undersöker nu fyra fingrar öppen. Det går långsamt, första gången tar det tid och den lilla letar sig försiktigt fram. Och Elin är ohyggligt trött. När värkarna är lugnare får hon i sig lite mat och barnmorskan bäddar ner henne för att samla kraft.
Men stormen där ute rasar, vinden ylar kring husknuten.
Vid fyratiden på natten vaknar Elin igen, tungt och mörkt. Brita slumrar bredvid. Elin viskar mot de små ikonerna på hyllan:
Snälla Gud, låt det gå fort nu.
Och det drar igång igen, det gör så ont att hon knappt kan öppna ögonen. Brita stiger upp och undersöker: fem fingrar. Lång väntan men första gången är det så.
När gryningen kommer är Elin nästan borta av trötthet. Nattlinnet klibbar, håret är trassligt, blicken tom.
Snart är han här, säger Brita vänligt, nu är det nära.
Mormor, hjälp mig, viskar Elin, snälla mormor, hjälp mig!
Elin, vad säger du? Här är ju ingen Mormor, undrar Sigrid. Hon menar min mormor, förklarar Sigrid. När Elin var liten kunde hon inte säga “mormor”, det blev “Mommo”, så har hon alltid sagt. Hon var den första flickan i familjen efter fem pojkar mommo älskade Elin högt!
Elin, jag ser redan huvudet. Håll i, nu trycker vi tillsammans, säger Brita, så där ja, puuuh-puuuh-puuuh, och andas med henne.
Elin skriker, trycker, flämtar, skriker igen. Hon orkar inte mer och ut kommer en liten pojke, rätt i Britas varma händer.
Kanske är det här sista barnet jag hjälper världen in, tänker Brita, och ler mot det nya livet. Hon lägger försiktigt den lilla direkt på Elins mage.
Det är en pojke, Elin! Titta så fin han är! Och vilken ljudstyrka, han blir nog ordförande en dag, hela världen kommer snurra kring honom!
Elin gråter av lycka och kysser hans små händer. Hur fick ett sånt mirakel plats i henne? Åh, om ändå Mattias vore här och såg att deras son är världens vackraste
Min lille Nils, viskar hon.
Nils? utbrister Kristina, Du sa ju nyss att om det blir en pojke ska han heta Algot?
Men han kan ju inte vara någon Algot, han är ju Nils, Nils Mattiasson, säger Elin med ett leende.
Brita gör klart, plockar ihop och byter om. Hon är trött, men glad det tar på krafterna att hjälpa nytt liv till världen. Nu återstår bara att kämpa sig hem i snöstormen.
Elin och lilla Nils somnar ihop. Sigrid börjar också göra sig redo för att gå hem hon har varit borta hemifrån i över ett dygn. Hon virar sjalen högt upp mot kinderna, säger tyst adjö till Kristina och kliver ut i stormen.
Titta, vinden har mojnat, snön dalar lätt och snart klarnar det nog, kanske redan imorgon kan Mattias komma hem. Sigrid närmar sig hemmet men tänker: “Jag går förbi till Mommo, kanske behöver hon nåt. Kanske har hon slut på bröd, även om jag lämnade ett till henne häromdagen. Hon äter ju nästan inget numera.”
Hennes mans mormor, Elins gammelmormor, bor två hus bort. Hon är gammal, fyller 93 till sommaren. Bor kvar ändå, klarar sig tyst och försiktigt, alltid envis, och Sigrid och familjen hjälper ofta till.
Porten har fastnat i snön, det syns att maken varit där med snöskyffeln nyligen. Hon skottar igen lite, sopar av farstun och går in.
Mommo, mommo, ropar Sigrid och trampar av snön. Hon måste ropa högt, för mommo hör illa. Det är jag! Sigrid! Jag skulle bara titta till dig!
Men ingen svarar. Kanske sover hon Sigrid klär av sig och går in i rummet och där, på sängen, har Mommo lagt händerna över bröstet. Allt är rent, klänningen ny och sjalen kritvit. Sigrid ser direkt att hon inte sett den här klänningen förr. Hon torkar tårar, sluter de gamla ögonen.
Bredvid henne på nattduksbordet ligger ett foto av Elin, en liten ikon och en utsliten ljusstump.
Tack, Mommo, du hjälpte Elin idag. Hon har fått en pojke, hon har döpt honom till Nils. Men det vet du nog redan, Mommo. Sigrid kysser den rynkiga kinden. Tack för alltNär Sigrid lämnar mommos stuga är morgonen redan på väg att vakna. Snön har lagt sig i mjuka drivor och stormen är bara ett svagt minne. Fåglarna har börjat sjunga sitt första, blyga kvitter någonstans i björkarna bredvid ladan. Allt är så tyst att man nästan kan höra hjärtat bulta. Sigrid stannar till på gården, blickar ut över det gnistrande vinterlandskapet och känner tårarna rinna nerför kinderna, varma och salta.
Hon vänder blicken mot det lilla huset där Elin sover med sitt barn tryckt tätt intill sig. Just nu, just här i denna snötäckta värld, har något nytt tagit sin början samtidigt som något gammalt har försvunnit mjukt, som snö som faller mot jorden.
Det finns ett slags frid i denna väv av generationer. Nils lever nu, och mommo sover äntligen lugnt. Och när den första solstrålen bryter genom molnen, lyser den rakt på byns små hus. Det är som om världen håller andan, som om någon där uppe tyst säger: Allt är som det ska.
Och långt borta, i Gävle, ringer telefonen mitt i gryningen. Mattias svarar yrvaket och hör Sigrids röst sprudla av liv trots tröttheten:
Du har blivit pappa. Han är här. Han är vacker. Och vet du, han bär sitt namn som en sol genom snöstormen: Nils Mattiasson, din son.
Då, i ett ögonblick som bara den som väntar och älskar kan förstå, börjar världen snurra på nytt. Livet fortsätter, med sorg och lycka, snöfall och ljus och i hjärtat på släktens gamla by går ett stilla tack från generation till generation, för allt som varit och allt som ska komma.
