Har du dykt upp igen för att ge mig hjärtinfarkt? Ser man på, en riktig liten herreman! Han vågar ju äta femtio gram korv! röt försäljerskan.
Han höll upp en liten röd kattunge, solgul som en sommardag. Trots det skräckinjagande ansiktet framför sig blev katten inte rädd.
I stället slank den ur pojkens händer, hoppade upp på disken, sprang längs den och tryckte sig mot moster Klaras smutsvita förkläde, gnuggade sitt lilla röda huvud mot henne.
Moster Klara var en sån Du vet, det finns kvinnor med kraftig kroppsbyggnad. Som huggen ur sten. Och ansiktet
Ingen tittade inte moster Klara i ansiktet. De vågade inte. För det uttryckte alltid samma sak.
Hot, förakt och aggression. Och en stor ilska mot livet. Det kändes som om hon när som helst skulle lyfta huvudet och skrika mot himlen:
Herre Gud! Varför måste jag betjäna den här sortens folk?
Klara var försäljerska. Det var mer än ett yrke det var hennes väsen. Hon betjänade kunderna med två knutna nävar vilande på stället där midjan borde vara.
Och hennes blick borrade sig in i de fräcka så att till och med de tuffaste killarna sänkte blicken och med tunn, ursäktande röst bad om korv. Hon gjorde dem en tjänst och skar en bit.
De som vågade möta hennes blick och höja rösten fick se följande
Moster Klara tog ner sina nävar från midjan och lade dem på disken. Hennes ansikte blev rött som en rödbeta och ögonen blev som två pistolmynningar.
Från halsen kom ett vrål som en lejon. Köln hukade. Som om ett stridsplan flugit förbi, och mannen
Mannen, blek och darrande, bad genast om ursäkt och var redo att erkänna alla sina synder, både begångna och kommande, och genast skriva en fullständig bekännelse. Och ingen hade någonsin vågat väga varan för att kolla vikten.
Men mest av allt retade hon sig på pojken.
En fräck unge. Tio år gammal. Som hade mage att komma till henne med irriterande regelbundenhet och, efter att ha lagt en hög med småmynt på disken, be med tunn röst:
Moster Klara, snälla, kan jag få femtio gram mjölkkorv?
Moster Klara blev röd, vit och grå samtidigt.
Har du dykt upp igen! dundrade hon så att fönstren skallrade. Skär åt honom femtio gram igen!
Hon såg segervisst på kön. Och folkmassan, som annars gärna protesterade och skrek, sänkte blicken.
Har du dykt upp igen för att ge mig hjärtinfarkt? Ser man på, en riktig liten herreman! Han vågar ju äta femtio gram korv!
Men pojken, konstigt nog, blev varken förlägen eller rädd. Han tittade på försäljerskan med sina himmelsblå ögon och sa:
Snälla, moster Klara. Jag behöver det verkligen.
Moster Klara öppnade munnen igen, och det kändes som om helvetets eldar skulle bryta fram
Men av någon anledning, när hon såg hans blå ögon, tystnade hon och skar lugnt en bit korv. En lättnadens suck gick genom kön, och pojken gick därifrån med påsen i handen.
Den här dagen var moster Klara extra arg. Kön stod spänt tyst. Försäljerskorna i de andra avdelningarna försökte att inte titta åt det hållet. Ibland bröt moster Klara ut i skrik och slängde korvpåsarna till kunderna och då
Då dök plötsligt, vid det mest olämpliga tillfället, en lurvig hjässa med himmelsblå ögon upp bakom disken.
Ögonen mötte försäljerskans, och ungen sa i en absolut, klockren tystnad:
Moster Klara, moster Klara! Jag har inga pengar idag. Men jag behöver verkligen! Skär åt mig femtio gram, snälla, så kommer jag tillbaka med pengarna sen.
En sådan fräckhet hade ingen annan vågat sig på. Det här var en attack mot det heligaste. Mot själva handelns väsen.
Moster Klara blev röd, vit och gav ifrån sig ett vrål så att alla i affären hukade, och en fyllo som försökte gömma en flaska vodka i byxorna tappade den och höll händerna i luften.
Flaskan föll på betonggolvet och splittrades i tusen bitar. Men ingen brydde sig om den dumheten.
Du, du, din lilla rackare! Har du kommit hit igen för att driva mig till vansinne?! Och hon höjde sin knutna näve.
Alla blundade. Och de med hjärta tog sig för bröstet.
Men den lille herremannen blev inte rädd. Han ryckte inte till och rösten förändrades inte ens. Han tittade på moster Klara med sina blå ögon igen och sa lugnt:
Han är väldigt hungrig. Och jag har inga pengar. Mamma glömde ge mig frukostpengar. Och han höll upp den lilla röda kattungen, solgul som en sommardag.
Den, trots moster Klaras skräckinjagande ansikte, blev inte rädd. I stället slank den ur pojkens händer, hoppade upp på disken, sprang längs den och tryckte sig mot moster Klaras förkläde, gnuggade sitt lilla röda huvud mot henne.
En stönande ljud fylld av skräck och smärta ekade genom affären. Alla trodde att den knutna näven skulle falla ner på den lilla röda katten och krossa den som en fluga.
Fyllot med händerna i luften föll ner på golvet, kröp ihop och höll för huvudet.
Moster Klara blev först grå, sedan vit, sedan röd. Och från hennes hals kom ett raspande ljud. Hon sänkte näven och grep den lilla röda katten, höll den upp mot sitt ansikte. Katten jamade och nuddade hennes näsa med nos
