**Dagboksanteckning**
Idag åkte vi till landet – jag, Lars, och vår son Viktor – för att hälsa på mamma och lämna Viktor hos henne under lovet. På vägen köpte vi matvaror: korv, mammas favoritkaka och allt hon tycker om. Men Tant Inga mötte oss utan glädje. Vid bordet serverades bara te, inga godsaker. Trots att kylen var proppfull rörde hon knappt något. Hon såg trött ut och gick direkt till soffan.
Utanför droppade det – snön smälte i solskenet. Vår. Jag stod vid fönstret och kisade mot ljuset. “Så vackert!” tänkte jag och mindre pappa, som gick bort för några år sedan. Han älskade våren: “Nu har vi klarat vintern!” Hans livsglädje, skämt, kramar… Mamma var sträng men livfull, kunde skratta mellan knotandet. De älskade varandra på riktigt. Nu verkade Inga som en skugga av sig själv. Sedan pappa gick bort har hon tappat gnistan.
Syster Gunnel ringde med skärrad röst:
“Lotta, mamma mår verkligen dåligt. Hon säger att hon är trött på livet. Inget glädjer henne längre – hon vill ju till pappa…”
“Vi kommer på helgen, absolut,” lovade jag. Men hjärtat snördes samman. Borde vi ta henne hit? Hon klarar sig inte ensam.
Och här hemma finns det nog att stå i. Vår äldsta, Agnes, har stark vilja och grälar med Lars, hotat att flytta när hon fyller arton. “Trött på alla regler,” säger hon. Viktor, den yngste, sitter fastklämd vid telefonen dygnet runt.
“Vi åker till mamma och tar med Viktor. Han kan vila ögonen från skärmen,” föreslog Lars.
Viktor himlade med ögonen:
“Vad ska jag göra där då?”
“Vila!” snäste Agnes. “Och vi får vila från dig…”
På helgen, med matkassar fulla av godsaker, for vi till landet. Mamma kom ut, men hon såg blek ut. Lars blinkade åt mig – “hon låtsas.” Men hon verkade urmatad, vägrade äta, drack bara te. När jag frågade om Viktor kunde stanna, viftade hon bara avvärjande: “Gör som ni vill.”
Viktor, med sur min, stannade kvar. Farmor gick in i sitt rum och… brast i gråt. Sen kom hon att tänka på när hon träffade sin Gustav. Hur han, blyg och tafatt, närmade sig försiktigt. Hur moster körde ihop dem… Allt hände på våren. Och nu var det vår igen. Men han var borta.
Plötsligt – ett skrik. Farmor ryckte till. Viktor! Han hade klämt fingret. Stod där, arg och missnöjd.
“Varför är du så sur, lilla Viktor? Är du hungrig?” frågade hon mjukt.
“Deras mat får mig att må dåligt… Jag vill inte,” muttrade han. “Du kan väl laga din mjölknudel. Den söta, med smör…”
Det knöt sig i hjärtat på farmor. Gustav älskade också den nudeln. Bad om den när han var ledsen. Så hon, stönande, reste sig.
“Men du måste äta med mig, okej? Det är så ensamt,” sa Viktor.
Och så började de leva tillsammans. Jag ringde varje dag. Först var farmor kort. Sen kom klagomålen:
“Han lyckas inte ens torka fötterna! Säger alltid att magen gör ont. Så jag botar honom: inga godis – då blir han genast frisk. Och nu släpar han inte in smuts längre. Han lär sig!”
Lars skrattade:
“Bra då! Någon att muttra åt – livet har börjat rulla igen!”
Efter en vecka kom vi hämta Viktor. Men han ville inte åka! Farmor höll tillbaka tårarna.
“Han är Gustav i miniatyr… envis, kärleksfull och listig!”
“Gråt inte, farmor. Jag kommer snart tillbaka,” lovade Viktor allvarligt.
“Jag väntar, lilla Viktor. Vi har så mycket att göra – trädgården, grinden, allt möjligt. Du lovade ju att hjälpa mig!”
“Jag ska göra allt, farmor. Jag lovar!”
Inga log genom tårarna.
“Han ska ringa mig, så ge tillbaka hans telefon!” sa hon strängt till oss.
“Smart drag, hur du fick ihop dem!” skrattade jag till Lars hemma.
“Like botar like. Vår Viktor kan få vem som helst på fötter. Till och med mamma från soffan. Och hon var redo att ge upp…”
Nu har hon någon att leva för igen. För Viktor är en kopia av morfar. Och farmor vet hur man uppfostrar. Se vilken hustru hon gjorde av dig! tillade Lars.
Och vi skrattade. Livet känns som om det äntligen hittat sin rätta gång igen.
