Arrar och vänskap: historien om en obesegrad själ
Jag och Elin sitter på hennes balkong på 15:e våningen i en nybyggd lägenhet i en förort till Göteborg. Elin flyttade hit för fyra år sedan med sin pappa och farmor. Hennes pappa är jurist på ett byggföretag som uppförde huset. De valde en lägenhet med en rymlig balkong speciellt för Elin, så att hon kunde leva ut sin passion. Pappan hade råd. Balkongen är isolerad: golvvärme, radiatorer, väggarna klädda med reliefkakel som är skönt att röra vid. Elin är besatt av krukväxter och akvariefisk. I lägenheten finns fem akvarier – ett i varje rum och ett här på balkongen.
Det här akvariet är hörnformat, med mjuk belysning och ett avancerat filtreringssystem som jag inte förstår mig på, men som Elin kan prata om i timmar. Inuti finns en keramisk slott med bågar och små torn. Fiskarna simmar ut och in genom fönstren som om de var vaktare i ett undervattensrike. Fyra klart orangea fiskar, vars namn jag alltid glömmer, och en speciell – en mal som Elin kallar sin bronsfärgade pansarmal. Han är akvariets städare.
Elin vet allt om sina fiskar. Hon är aktiv på akvarieforum, skriver artiklar för temabloggar och är respekterad där. Med samma passion ägnar hon sig åt växter. Efter flytten förvandlades hennes rum till en blomstrande djungel. På balkongen slingrar sig murgröna, hängkrukor med violetter och små krukor med miniatyrgranar och bonsaiträd.
Vi sitter i denna gröna oas och tittar genom det stora fönstret ut över Göta älv, hustaken och en park i fjärran. Till höger surrar en motorväg som leder mot Kungsbacka och Borås. Elin berättar om en biltur med pappan för att plocka bär. De åkte till en så avlägsen plats att bara deras terrängbil kunde ta sig dit. De fyllde korgarna och tillbringade sedan tre dagar med farmor och kokade sylt.
“Tråkigt att pappa knappt är hemma längre. Jobbar till och med på helgerna. Vädret är fantastiskt nu, men snart kommer regnet och då går det inte att åka någonstans. Sara, ska vi inte prova att ta bilder igen?” Elin tittar på mig med bönfallande blick.
Jag suckar. Vi går in i hennes rum – lika grönt och mysigt som balkongen. Elin sätter sig framför en hemgjord vit bakgrund. Jag tar några bilder, sedan försöker vi redigera dem på hennes laptop. Hon behöver foton till dokument, men uppgiften känns omöjlig.
Bilderna blir inget vidare. Antingen är jag en dålig fotograf, eller så är det något annat.
“Elin, sluta noja. Det finns en fotostudio nere på gatan. Jag kan springa ner och prata med dem.”
Elin ger motvilligt med sig. Hon kryper ner i fåtöljen på balkongen, sveper in sig i ett pläd och vänder sig mot fönstret.
Jag tar lägenhetsnycklarna och springer ner. Fotografen – en ung kille – sitter och hänger vid disken. Jag förklarar att vi behöver bilder till dokument, men att det måste ske hemma på 15:e våningen.
“Det kommer att kosta…”
“Det spelar ingen roll hur mycket. Bilderna behövs idag, det är bråttom.”
Vi går upp. Killen stelnar till framför akvariet på balkongen och stirrar fascinerat på fisken. Jag vågar mig fram.
“Ni förstår… Försök att inte fokusera på… Tjejens ansikte är ganska skadat, därför kom hon inte till studion. Snälla.”
“Ingen fara. Kunden betalar, resten är inte min sak.”
Jag ropar på Elin. Hon kommer ut, insvept i pläden som i en kokong, sätter sig tyst framför bakgrunden. Fotografen ställer in kameran och sneglar nyfiket på henne.
“Okej. Ta av pläden.”
Elin drar långsamt bort tyget, sitter rak i ryggen. Fotografens ansikte vitnar, och hans ögon visar en skymt av chock.
“Jävlar…” slinker det ur honom.
“Ta bilderna”, säger Elin dovt.
Han klickar snabbt med kameran, och jag följer honom till dörren.
“Syster?”
“Nej, bästa vän. Hon är otrolig, stark…”
“Jag tror dig. Men nästa gång, varna i förväg.”
“Jag varnade ju…”
“Ja, men när jag såg… Hur länge har hon varit så här?”
“Tjugotvå år.”
“Jäklar… Stackars tjej.”
Jag räcker fram pengarna. Han viftar avvärjande:
“Kom tillbaka om en timme, bilderna är klara.”
Jag går tillbaka till Elin. Hon sitter på balkongen igen, i pläden, och axlarna skakar – hon gråter. Jag kramar om henne, smeker hennes huvud och vaggar henne som ett barn.
“Det är okej, Elin. Allt går över, det här också. Titta, löven i parken är helt gula. Ska jag springa och hämta dina favoritlöv från lönnen? Eller glass? Ska vi fira?”
“Det finns glass i frysen, Sara. Ät du… Jag orkar inte.”
För tio år sedan gick jag genom en välbekant korridor på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Möttes av sköterskor, läkare och vårdare som log mot mig, och jag hälsade på alla.
Vid skranket satt en äldre sköterska:
“Sara, hur länge var du hemma? Fyra månader? Kommer du bli lagad igen?”
“Ja, Lena. Hoppas det är sista gången.”
“Vi får se var vi ska placera dig… Första avdelningen är under renovering, det är trångt här. Till och med på barnavdelningen har de packat ihop fler sängar.”
Jag tittade in genom glaset på barnavdelningen. Tio sängar istället för sex, alla upptagna.
“Det finns plats på avdelning 12. Vill du dit?”
“Enkelrum? Självklart!”
Lena suckade och log snett.
“Kom då. Där finns en bra tjej, Elin Lindberg. Ni är i samma ålder. Bara… man måste vänja sig vid henne. Hon brände sig också. Rejält.”
“Äsch, brännskador. Jag har sett värre.”
Avdelning 12 – nästan en svit. Dusch, toalett, ett litet kylskåp, två sängar. Man kunde till och med ha en TV.
Jag gick in. Min säng vid dörren stod ledig. Vid fönstret satt en figur inlindad i en filt med huvan över huvudet. Sköterskan tände ljuset och hjälpte mig att packa upp. Flickan satt tyst och tittade fram under filten. Bara ögonen syntes.
“Elin, det här är Sara. Hon är snäll, kom fram.”
Sköterskan drog bort filten. Jag stelnade. Elin hade inget ansikte. Inget hår, inga öron, inga riktiga läppar. Halsen hölls upp av en skumplastkrage. Kinderna – bara ärr, som på min rygg och ben. Men mina ärr dolVi sitter tysta tillsammans, blickarna ut över Göteborgs ljus som tindrar mot natthimlen, medan fiskarna i akvariet glider fram och tillbaka som tysta vittnen till vår vänskap.
