Emelie kom till henne varannan dag. Hon lämnade mat och vatten vid sängen och gick sin väg.
Jag har en granne som heter Emelie. Hennes mamma har bott ensam i många år. Förr i tiden kunde hon laga mat som en mästare. Med stolthet bakade hon bullar och lagade middag åt hela familjen och bjöd alltid grannarna på en bit.
Men Emelie skämdes för sin mamma, för hon var en enkel bondkvinna som jobbat hårt på landet hela livet. Efter mannens död blev mamman ensam. Emelie hälsade på henne sällan. Och med tiden började mamman glömma saker, till och med prata strunt ibland.
En dag när Emelie kom på besök luktade det bränt i huset. Mamman hade glömt stänga av ugnen.
“Vad i hela friden håller du på med? Kan du inte ens värma mat utan att sätta eld på huset?” skrek Emelie.
“Åh, älskling, förlåt! Det här har aldrig hänt förut!” försökte mamman ursäkta sig.
Hennes hälsa blev sämre. Hon hade svårt att gå, till och med inomhus.
En dag ringde hon Emelie och sa:
“Emelie, jag mår inte bra! Mitt blodtryck är högt! Kan du komma hit?”
“Vad tror du, att jag är läkare? Ring ambulansen!” svarade Emelie och lade på.
Sen slutade mamman gå ut helt, och Emelie var tvungen att åka dit varje vecka. Hon köpte de billigaste matvarorna, städade lite och tog ut soporna. Och varje gång blev hon arg:
“Jag fattar inte hur du lyckas skapa sådan röra trots att du bor ensam! Skäms du inte?”
Vanligtvis smällde hon igen dörren och gick. Till slut orkade mamman inte ens stiga upp ur sängen. Emelie kom varannan dag, lämnade mat och gick. En dag kom hon men mamman var borta.
Efter begravningen började Emelie ofta besöka graven.
“Åh, vad jag saknar min kära, underbara mamma! Hon var den finaste och snällaste människan i världen!” sa hon gång på gång.
Men undrar hon ens över hur lite hon gjorde för henne när hon levde? Glömde hon verkligen hur hon ignorerade, skrek och vägrade ta hand om sin egen mamma? Hur går det ens till?
