Älska dig själv, så ordnar sig allt
Utanför fönstret är det snöstorm, kallt och mörkt och det är precis så det känns inom Ulrika. Hon sitter ensam i det stora huset där allt finns, men där hon är ensam. Hon har ju en man, Bengt, men han har återigen gett sig ut på “jobb” på kvällen, och hon vet mycket väl vilka slags affärer han har.
Sonen och dottern har för länge sedan lämnat boet; sonen bor på Södermalm med sin familj och dottern bor långt bortanför Göteborg. Där tog hon sin examen, gifte sig med en lokal kille och nu lever de lyckliga tillsammans och har en liten dotter de uppfostrar.
Ulrika pratade i telefon med sin dotter idag.
Mamma, varför låter du så nedstämd? Är det något som hänt? undrade Elvira.
Nej då, min lilla, allt är bra. Hur har ni det där, hur mår mitt lilla barnbarn?
Allt är toppen, mamma. Rikard är förstås fullt upp med jobbet du vet hur det är, det är fullt ös för en kirurg. Han är ofta trött när han kommer hem, men han älskar sitt jobb och säger att han hittat sitt kall. Alva ska faktiskt börja på förskola snart, tiden går så fort.
Jag är glad för din skull, älskling. Allt gott till er, svarade Ulrika trött.
Men mamma, jag gillar verkligen inte hur du låter. Och var är pappa?
Pappsen? Han är ute i garaget, skulle värma bilen nu när det är så kallt och snöar, ville inte göra dig orolig, försökte Ulrika undvika sanningen.
I mer än ett halvår har Ulrika levt i oro och ångest, utan att kunna dela det med någon. Vad skulle det hjälpa? Kanske skulle vissa tycka synd om henne, medan andra skulle glädjas åt hennes olycka. En sommardag satt Ulrika vid kökslandet under fönstret och grävde i rabatten när hon plötsligt hörde Bengts röst. Han pratade högt, mjukt och ömt, trots att han trodde huset var tomt men han stod precis vid det öppna fönstret och såg henne inte där ute.
Nej, älskling men idag kommer jag inte förbi, jag saknar dig också Jag älskar dig. Jag kommer i morgon, det vet du. Om jag har lovat så håller jag det
Sen hördes inget mer. Ulrika blev helt tom inombords, som om någon slagit henne hårt. Hennes Bengt, som hon så blint litat på, visade sig vara precis som så många andra män. Hon mindes direkt vad hennes syster sagt när hon klagade över att hennes man träffat en annan. För Ulrika var sådant fullkomligt ofattbart.
Och nu hade hon blivit den där systern nu förstod hon verkligen. Ulrika var chockad, visste inte om hon skulle gråta, skrika eller slänga ut Bengt ur huset. Hon sjönk ner bakom husknuten och tårarna bara rann.
Herregud, varför skulle detta hända mig? Bengt, som jag alltid litade på, föll för samma demon som så många andra män.
Bengt är fyrtiosju år. Livet har gått hans väg. Hans hustru Ulrika är kärleksfull och omtänksam, deras barn uppfostrade och självständiga. De bor i en stor by utanför Uppsala, och Bengt driver ett stort kvarnföretag, där de mal spannmål och tillverkar djurfoder som levereras till hela regionen.
Ulrika har burit allt inom sig länge. Efter ett halvår hade hon samlat på sig tillräckligt med detaljer om kvinnan som hennes man träffade, till och med smugit igenom hans telefon när han sov.
Kvinnan hette Mia, och det visade sig att hon var avlägsen släkting till några gemensamma bekanta. Ulrika hade till och med varit på middag hemma hos henne. Mia bodde i området som kallades Fyrkanten, mellan höghusen i byn. Genom gemensamma bekanta lyckades Ulrika diskret ta reda på hennes adress.
Vår släkting Mia har inte det bästa ryktet, berättade väninnan Vera. Hon är vacker, ogift och man skulle väl kunna säga att hon levt ett ganska fritt liv. Män har alltid fallit för henne och det har formats hennes liv. Hon är trettiofem, men aldrig varit gift eller fått barn hon har sagt till mig att hon längtar efter stabilitet, men inte vill fostra ett barn ensam.
Ulrika sa ingenting till Vera den gången, även om tårarna brände bakom ögonen. Hon skyndade sig hem och lät tårarna komma.
Det är så tungt att bära allt detta själv.
Tiden gick och för två månader sedan bestämde sig Ulrika för att möta Mia, oron blev för stor. När Mia öppnade dörren blev hon blek vid åsynen av Ulrika. Hon visste vem Ulrika var. Utan att bli inbjuden klev Ulrika in och slog sig ner i soffan.
Hej, sa Ulrika trött, och såg sig runt.
Mia stod förstummad, rädd, kanske tänkte hon att Ulrika skulle slå till henne många kvinnor tappar kontrollen i en sådan situation. Ulrika var tyst ett tag och sa sedan med ilska:
Skäms du inte? Att ligga med en annan kvinnas man? Det är lågt, och du vet det. Det finns gott om män utan fruar. Man bygger inte sin lycka på andras olycka, det vet alla.
Mia fann sig och började oväntat gråta.
Jag vet inte vad som hänt med mig men jag älskar Bengt, kan inte leva utan honom.
Ulrika tappade behärskningen, reste sig och gav Mia en örfil. Mia tog sig för kinden.
Förlåt mig, Ulrika, snälla, förlåt. Det här var som ett vansinne grät Mia.
Till slut grät också Ulrika. De satt där och grät båda två. När de lugnat sig sa Ulrika:
Säg inget till Bengt om att jag varit här. Men om jag får veta att du fortsätter träffa honom då är det slut på mitt tålamod. Hon reste sig och lämnade lägenheten.
Mia berättade inget för Bengt, och Ulrika höll också allt inne. Så fortsätter de att leva. Hon vet inte om Bengt fortfarande träffar Mia, trots att han ibland säger att han måste “jobba sent”, och hon anar vart han kanske tar vägen. Nu sitter hon här, tankarna maler.
Vad ska jag göra? Min man är allt för mig, vi har blivit en och samma under alla år. Och om vi måste skiljas blir det så mycket att dela på, men jag vill inte det. Låt allt stå kvar som det är
Hon suckar tungt och tittar ut i mörkret. Om Bengt skulle lämna henne med det här stora huset vad skulle hon då göra? Det kräver ständig omvårdnad och reparationer, Bengt är alltid där och fixar. Hon är rädd för fattigdom, för hon är van vid detta liv Och barnen, hur ska hon berätta att deras far hittat en yngre kvinna? Barnen skulle bli förkrossade.
Ulrika bär sin oro tyst. Hon vet att om hon berättar kommer många bara döma henne. Några skulle säga att hon borde respektera sig själv, ta tag i livet och lämna honom, älska sig själv i stället för att tycka synd om sig själv.
Kanske har de rätt, tänker Ulrika. Men jag älskar min man. Jag hoppas han älskar mig också. Kanske går denna förälskelse i en yngre kvinna över, och han kommer till sans. Huvudsaken är att han behandlar mig likadant, han är vänlig, vi grälar inte allt är som förr. Kanske är det sant, att om man älskar sig själv blir allt bra. Jag borde tänka på mig själv ibland
Det är svårt för Ulrika att uthärda, sedan hon fått veta om Mia. Svårt att se Bengt i ögonen och låtsas som ingenting. Mia finns hela tiden kvar i bakhuvudet ung och vacker. Ulrika märker till sin egen förvåning att hon någonstans börjar förlika sig med tanken på att hennes man inte varit trogen.
Undrar vart han är nu, han sa jobbet Men jag misstänker vart han verkligen är.
En tanke slår henne och får henne ur balans.
Skulle jag? Kunde jag också hitta någon annan? Folk säger att jag ser ung ut, många ger mig komplimanger men så skakar hon på huvudet. Nej, det går inte. Jag kan inte ens föreställa mig någon annan än min Bengt. Han är den bästa, men hur får jag honom tillbaka? Jag skulle kanske kunna förlåta honom, även om det känns svårt män är annorlunda, kanske tänker de på kärlek på ett annat sätt Eller så har jag fel, jag kan ändå inte läsa deras tankar.
Ulrika minns sin ungdom och ler vemodigt.
Vi var verkligen lyckliga då även om vi knappt hade pengar, hyrde litet rum, räknade kronor från lön till lön. Vi valde att gå på bio istället för att köpa något gott till middag, och det var magiskt. Det känns så länge sedan, och ändå som om det var igår. Nu saknar vi inget men jag är ensam. Jag vet inte ens vem jag ska prata med om det, och jag vill inte visa någon min själ.
Bengt bestämmer sig för att överraska sin fru
Ulrika sitter i sina tankar när hon ser billyktorna svepa in på gården. Bengt parkerar långsamt, kliver in och tänder ljuset i köket.
Ulrika, vad gör du i mörkret? märkte du inte att det är natt nu?
Ja, jag fastnade i tankarna, och det är så ruskigt väder ute, svarar hon tyst.
Jo, du, det är rena snökaoset. Jag var nära att fastna i drivorna. Helt vitt överallt. Jag är hungrig, kan du fixa något? säger Bengt med vardaglig ton.
Ulrika stiger upp och ordnar middag. Under middagen ler Bengt mot henne.
Du, Ulle, snart är det ju nyår. Jag har tänkt ordna en överraskning för oss.
Ulrika blir genast orolig överraskningar uppskattar hon inte numera.
Vadå för överraskning? viskar hon nästan.
Bengt dröjer med svaret, märker hennes oro.
Jo, vi har inte varit någonstans på evigheter. Han reser sig, går ut i hallen och kommer tillbaka. Här, jag har köpt två biljetter. Vi drar till Kanarieöarna och firar nyår på stranden!
Ulrika känner hur trycket över bröstet plötsligt försvinner, som att någon lyft bort en enorm sten. Hon ler försiktigt.
Men Bengt du är dig lik. Du gillar verkligen att överraska. Jag är på! Tänk att fira nyår under palmer, mitt i vintern Kan knappt tro det, säger hon och skrattar glatt.
Det var faktiskt vår son som föreslog det, men jag drömde också om att vi skulle resa bort och få miljöombyte. Så förbered dig!
Allt ordnade sig för Ulrika. De reste till Kanarieöarna, firade nyår med sand mellan tårna och kom hem lyckliga. Livet går vidare, och Ulrika litar på Bengt igen. Hon märker hur han blivit mer uppmärksam, alltid skyndar sig hem och ringer om han blir sen. Och trots allt, tror Ulrika att om hon älskar sig själv, så ordnar sig livet.
