Mitt andra barn, en son, hade just fötts. Redan på sjukhuset blev vi besökta av lyckliga släktingar. Far- och morföräldrarnas ansikten lyste av glädje, alla önskade oss hälsa, lycka och allt gott.
Min svärmor och svärfar har en trea i Malmö, medan min egen mamma och syster bor i ett stort hus i Västerås. Ingen verkar tänka på att vårt femton kvadratmeter stora rum kanske blir lite väl trångt.
Mina svärföräldrar har dessutom ett charmigt hus på landet i Skåne, med en egen köksträdgård och en sjö i närheten. De flyttade dit från stan för flera år sedan och har aldrig nappat på våra subtila förslag om att kanske byta lägenheter med oss.
En enda gång har svärmor sagt: Vi är ju gamla nu, behöver vår vila, har var sitt sovrum och i vardagsrummet tittar vi tillsammans på TV, träffar vänner och släktingar.
Jag tror hon utgår från att vi fyra sover lugnt på rad och att spädbarnens nattliga gråt inte stör oss alls…
Alla dessa tankar for genom mitt huvud, antagligen syntes det på mitt ansikte, för släktingarna började tappa sugen och smög iväg åt olika håll, och grattisrundorna ebbade snabbt ut.
När jag tog farväl log jag sorgset mot min fru och sa: Nå, när tror du vi får komma hem egentligen?Hon tryckte min hand med ett trött, men kärleksfullt leende. Sedan såg hon på vår lilla son som sussade så ovetande i sin vagga och sa:
Snart. Hem är vi så länge vi är tillsammans.
Just då fylldes rummet av den stilla värmen i hennes ord. Ett ögonblick kände jag hur oron över trängseln, nätterna och framtiden minskade, ersatt av det där barnsliga, men sanna, hoppet om att allting på något sätt skulle lösa sig. Att vi, i vår lilla bubbla av kärlek och skrik och trängsel, ändå skulle hitta vårt eget stora hemäven om det bara var femton kvadratmeter och två hjärtan bredvid varandra i mörkret.
Ute i korridoren började någon sjunga försiktigt på en vaggvisa; livet fortsatte, varenda andetag fyllde rummet med möjligheter. Jag såg på min familj och visste, mitt i all osäkerhet, att vi redan har det viktigaste: varandra.
