Du, det här är så roligt måste berätta! Det fanns en kille på vårt jobb, han hette Axel Andersson. Han var chef för ett av våra team i kontoret, och det var ju inte direkt som att han tjänade dåligt, tvärtom. Han körde runt i en fin Volvo, handlade alltid sina kläder på NK eller andra dyra butiker, och såg alltid så där proper ut, liksom aldrig ett hår på fel plats. Men alltså, Axel hade en stor svaghet han snålade på allt! Speciellt när det gällde mat.
När vi hade paus och folk värmde sina matlådor eller öppnade nåt från Espresso House, då brukade han långsamt vandra runt mellan alla kontorsplatser. Så fort han såg nåt ätbart, typ någon som hade kanelbullar från Pressbyrån eller rester från middagen, satte han sig plötsligt ner, började snacka lite och tog för sig utan att ens bli bjuden! Och han drog alltid sina klassiska kommentarer: Åh, vad gott det luktar här! eller Jaha, har vi kycklingvingar idag? Får jag ta en? och förstås hans favorit, Vad gott har ni här då? Samtidigt hade han redan en hand sträckt mot maten.
När folk fyllde år och vi samlade till present, då var han aldrig med och la, men han hängde gärna på och åt tårta, önskade grattis och minglade, som om han varit med och fixat allt. Folk märkte också att han ALLTID laddade sin mobil på jobbet, för han ville spara på elräkningen hemma. Typisk Axel: stängde aldrig av datorn eller lampan förrän han gått på toaletten han var stenhård med att inte använda vatten hemma i onödan.
Snål var bara förnamnet. Han kallade det för sparsamhet, men vi såg ju alla hur det var. Vid vår senaste personalfest i Gamla Stan blev han full som en kastrull. Någon av oss råkade fråga om han tänkt gifta sig någon gång, och då brast det ur honom: Varför skulle jag vilja ha en fru? Hon kommer bara vilja ha pengar till mat och nya kläder hela tiden. Och får man barn blir det ju bara ännu mer utgifter. Nej tack, jag klarar mig själv! Och då kastade en av våra kollegor ur sig: Ja, du lever ju gott fast mest på andras bekostnad.
Axel blev på riktigt sur och började försvara sig: Jaja, men jag är smart. Jag har en schysst bil, ett fräscht hem. Du slösar ju ändå bara dina pengar på snabbmat och matlådor. Efter det där ville ingen riktigt samarbeta med honom längre, och tillslut blev han tvungen att leta nytt jobb nån annanstans i StockholmMen just då och det här är det bästa ställde sig lilla Helena, som alltid varit tystast på avdelningen, upp med tårtan i handen och sa: Axel, du vet väl att det finns viktigare saker än att räkna slantar? Det är klart du är smart. Men vet du vad som är smartare? Att vara generös. För det är det som gör livet gott på riktigt.
Alla blev tysta. Ingen hade hört Helena säga så mycket på en gång förut, men hon log och räckte honom en bit tårta. Varsågod. Det här bjuder vi på för vi kan. Och för första gången på länge såg vi Axel bli genuint rörd. Han tog emot, sänkte blicken och viskade något som knappt hördes: Tack, Helena. Kanske kanske ska jag testa att bjuda igen nån gång.
Resten av kvällen satt vi kvar länge. Skrattade lite extra, och till och med Axel höll sig nära kakfaten men nu frågade han faktiskt först innan han tog. Den kvällen blev någon sorts nystart. Snålheten släppte sitt grepp en aning, och hela kontoret kändes lättare. Kanske var det just Helenas tårta, och hennes ord, som till sist fick även Axel att inse vad som verkligen var värt att spara på vännerna. Och från den dagen var det ingen som åt ensam längre.
