Det var en varm, solig dag och Ebba bestämde sig för att utnyttja tillfället att vädra sina kuddar och sin filt. Till kuddar använde hon papperspåsar fyllda med sågspån, och till filten ett gammalt väggtapet med älgmotiv. Hon spände upp den på ett snöre mellan två björkar och placerade en träsit med rött läderliknande tyg i närheten, där hon la sina hemlagade kuddar.
Klara hade levt på gatan i över ett år. Drömmen hennes var att spara ihop lite pengar, återfå sina förlorade papper och återvända hem till någon av de södra landskapen där familjen väntade på en vanlig tillvaro. Under tiden bodde hon i en övergiven skogsvaktarbod som en gång hade stått mitt i en tät skog. Nu, i stället för skog, låg ett enormt soptipp i närheten av Västerås.
Först var lukten knappt märkbar, men med tiden växte högarna av avfall inte på dagar utan på timmar. Allt möjligt dumpades här: byggspill, trasiga möbler, gamla kläder, porslin. Så fick Klara tag på en liten garderob, en sliten puff och till och med en trälåda med kläder som någon ansett vara värdelösa.
Efterhand började stora lagerbilar från mataffärer köra in och lämna av sina utgångna varor. Efter noggrann sortering fanns ibland faktiskt ätbara grönsaker, frukt och till och med frysta halvfärdiga produkter. Vatten var däremot en bristvara; den hämtade hon från en grumlig å, filtrerade den genom trasor och kol som hon hittade bland soporna.
Ved var i överflöd brutna trädstammar låg överallt, så att elda i spisen var ingen svårighet. Dagarna gled ihop till en monoton rutin och att spara en slant var en sällsynt lyx. Mynt i slängda kläder var som fynd av århundradet och en plånbok kändes som en skatt.
En natt väcktes hon av ett motorljud. Det var vanligt mest folk släppte avfall i mörkret för att inte bli upptäckta. Men den här bilen stack ut: en dyr, massiv SUV som i månskenet liknade ett monster på hjul.
En man steg ur, drog fram en enorm rulle ur baksätet och förde den djupare in i högarna.
Kanske takpapp? Jag kan laga taket Regnet kommer snart, tänkte Ebba för sig själv och uppmanade främlingen mentalt: Skynda på, skynda på, kör iväg!.
Mannen la rullen i ett dike mellan soporna, såg sig omkring som om han omvärderade sitt beslut, vinkade och steg tillbaka till bilen. Några minuter senare mullrade motorn och bilen försvann i mörkret.
Äntligen, suckade Ebba och började byta om till arbetskläder.
Hon drog på sig stora gummistövlar och klev ut i trädgården. Himlen ljusnade, luften fylldes av en doft av skog. Hon mindes en glänta över kullen där det ofta växte kantareller ett bra stopp för morgondagen.
När hon nådde platsen där mannen lämnat rullen förväntade hon sig en remsa takpapp eller tjock plast, men i stället låg en noggrant rullad matta på marken. Inte vilken matta som helst en som påminner om de ståtliga handvävda mattorna som en gång prydde de rikaste hemmen.
Oj typisk Bukharastil, tror jag. Så vacker och tung. Synd att den inte är för taket, kommenterade Ebba besviken, men fortsatte: Kanske jag tar den? Halvvägs ihop kan den bli en bättre madrass än mina sågspånskuddar.
Hon blev nästan glad över idén, sprang fram till rullen, försökte lyfta den för tung. Istället drog hon försiktigt i kanten och började rulla upp den. Då hördes ett stönande ljud inifrån!
Ebba, som under sitt år på gatan hade sett allt möjligt, kände för första gången rädsla skaka hennes knän. Hon steg närmare och ropade:
Vem är där?
Tystnad. Sedan ett mjukt stön, en knappt hörbar kvinnlig röst:
Det är jag Märta.
Med stor möda drog Ebba i mattans kant och befriade kvinnan. Märta föll ut, vred sig och stönade svagt.
Håll i dig, jag hjälper dig! skrek Ebba och sprang fram.
När mattan var helt utspridd låg en liten, spindlig kvinna i anständiga kläder på marken, med ett blåmärke på tinningen. Förvirrad tittade hon omkring och sade:
Var har han fört mig? Till soptippen? Så här.
Utan ett ord hjälpte Ebba henne upp, ledde henne långsamt till sin lilla bod, satte henne i en stol och gick för att byta om till rena kläder. Märta, som först insåg att hon räddats, började gråta tyst:
Jag är levande Han försökte begrava mig levande och förstörde dessutom sin dyrbara matta.
Ebba slog på vattenkokaren, hämtade några örter ur skåpet, bryggde ett varmt, starkt te och ställde muggen framför gästen.
Jag heter Märta Andersson, presenterade sig kvinnan. Jag var tidigare lärare i svenska och litteratur.
Är du en tjej? undrade Märta förvånat och sneglade på Ebbas korta frisyr och herrkläder.
Ja, så blev det, svarade Ebba med en suck. Jag kom till huvudstaden för att jobba som barnflicka, men blev rånad på stationen väska, pengar, papper.
Varför gick du inte till polisen? frågade Märta strängt.
Det gjorde jag. De sa att jag måste gå via ambassaden för att få ersättning. Konsulära avgifter, papper Jag har inget. Allt är värdelöst.
Märta betraktade den unge kvinnan noggrant. Genom smärtan och tårarna skimrade något som liknade medkänsla.
Finns det verkligen ingen hjälp? frågade hon. Jag vet om inga sådana tjänster, svarade Ebba. Hur hamnade du i den där mattan?
Märta ryckte på axlarna, skakade på huvudet och började gråta igen:
Sånt är livet Åh, hur hamnade jag här.
Ebba muttrade tyst:
Varför frågade jag nu.
Märta torkade tårarna, räckte upp en blick som både var främlingsskap och irritation:
Varför ska jag hjälpa dig? Känner du mig ens? När jag väl är ute kommer jag att skapa en sådan skandal att han aldrig glömmer det! Och du, kan du ens leva så här?
Ebba sänkte blicken, kände skam över sitt slitna liv, sina trasor och sin bod som nu kändes som ett palats jämfört med den där mattan.
Märta drack sitt te, andades djupt och, som om hon talade till någon osynlig, sade:
Det är okej Jag ska nå dig hon flög med en knyckad näve i luften som om förövaren redan stod där.
Utanför grydde dagen. De första solstrålarna lyste in i boden och fick dammpartiklarna att glittra.
Märta, har du bott här länge? Känner du vägen till motorvägen? frågade Märta när hon långsamt reste sig från stolen.
Självklart, svarade Ebba. Vill du följa mig? kvinnan befallde snarare än frågade.
Ebba gick ut, drog på sig en tunn yllekappa, men Märta ryckte på näsan: Jag fryser inte. Ta mig bara till vägen det är allt.
Motorvägen är inte långt borta, svarade Ebba och gick bredvid henne. Hur ska du gå med den där skadan?
Om du vill leva får du lära dig att klara dig, unge. Följ på, håll mig inte tillbaka, svarade den äldre kvinnan och lutade sig på Ebbas arm.
På vägen klagade Märta: Vad har de gjort här? Huggit ner skogen och övergivit den. Inga plantskolor, inga nyplanteringar. Allt är bara skräp det är äckligt att se!.
De nådde snabbt motorvägen. Märta stoppade, nickade och släppte Ebbas hand:
Så är det, Simochka. Från och med nu är du på egen hand. Jag ska försöka hjälpa dig.
Ebba vände sig om och tänkte för sig själv:
Vilken märklig kvinna. Går som en drottning, rösten strikt och självsäker. Antingen affärskvinna eller en före detta chef. Men det spelar ingen roll längre. Om hon hjälper mig är jag evigt tacksam.
Hemma fortsatte Ebba som vanligt: tände spisen, bryggde te, tog mjöl ur förrådet och började baka tunnbröd. Hon hällde kokande vatten på en hög av grötlikt deg, saltade, rullade ut den med en flaska och stekte på en gammal plåt.
Det här blir gott, tänkte hon när bröden började bli gyllenbruna.
Just när bröden var klara sprängdes plötsligt dörren till boden. Där stod Märta, frusen, blek och med händerna knutna kring sin sida.
Ebba, hjälp.
Ebba fångade kvinnan, satte henne på en bänk, la henne ner och hörde henne stönande:
Åh, det gör ont, gör ont Jag kan inte svälta, jag kan inte stå i kylan! Och förarna! Ingen stannade, förutom en. Jag ropade: Ta mig till Skövde! Och han svarade: Hur ska du betala? Farmor, förstår du?! Vem är jag en ingen?
Märta snyftade och Ebba räckte över en halvt varm tunnbröd.
Är det från utgångna varor? frågade hon misstänksamt.
Nej, bara slängda. Ibland hamnar insekter i mjölet jag siktar och häller kokande vatten över det. Det blir nästan som hemlagat och faktiskt gott.
Du överraskar mig! Märta tystnade och svalg på orden. Jag har inte sett något liknande på hundra år och vill inte se igen.
Du är nästan nittio, eller hur? undrade Ebba.
Nästan. Vad nu? Du kan inte ta dig till stan. Och hemma finns inget hem för mig. Bara den där skurken som dumpade mig som en påse sand.
Du ska inte gå, är du? sade Ebba. Det vore för tungt för dig.
Då såg hon en bekant SUV utanför fönstret. Den rullade in på soptippen som om den letade efter något. Ebba förstod genast: det var samma man som lämnat Märta.
Mormor, håll tyst! viskade hon. Han är tillbaka!
Märta höjde ett skeptiskt ögonbryn, men Ebba greppade hennes hand, satte henne på golvet och pressade knäet mot en bräda:
Tyst! Han kan höra.
Märta darrade men frös stilla. Utanför gick mannen runt högarna, spanade, och gick sedan mot boden. Ebba lade ett finger mot läpparna, smet ner Märta i källaren, stängde den med plywood och väntade.
När någon knackade på dörren tog Ebba ett djupt andetag och öppnade. En lång, välslipad man i dyra kläder men med ett ansiktsuttryck som om han såg ner på allt omkring sig steg in.
God dag, hälsade han missnöjt. Borar du här?
Något i den styren, svarade Ebba och försökte låta lugn.
Och på natten också?, fortsatte han. Har du sett något konstigt? Hittat något ovanligt?
Ebba spelade på oskyldig:
Vad har du tappat? frågande, som om hon inte vet något.
Mannen kliade sig i nacken: Tappar? Kanske.
Så du har suttit här över natten?
Ja, det har jag.
Och såg du nåt märkligt i går?
Nej, svarade Ebba stilla. Bara att hundarna inte skällde som vanligt. Annars var allt tyst.
Mannen stirrade intensivt på henne, som om han försökte läsa sanningen i hennes ögon, vände sedan om och gick tillbaka till bilen, kastade en blick på boden. Ebba såg honom gå tills han försvann. Hon öppnade källardörren.
Märta, som nu hållit på att snyta, kröp fram. Hon höjde sin arm men grät inte längre bara vred sig i ilska:
Otroligt! Kom tillbaka för att ta mig Skurk! Men du, Ebba, du är en bra flicka du räddade mitt liv två gånger!.
Vem är han för dig, Märta? kunde Ebba inte låta bli att fråga.
Svåger, och inte vilken en riktig skurk! Min dotter dog och han försöker nu ta min del. Jag har sagt åt honom att han inte får en krona. Varken han eller hans nya fru!
Märta fortsatte som om son-in-law stod framför henne:
Jag lämnade hela arvet till mitt barnbarn. Den där giriga mannen inget annat än det han tjänat själv: affärer, bilar, hus Hon skrattade bittert. Men det räcker inte för honom han vill förstöra mitt namn också.
Ebba lyssnade, förvånad över rikedomar hon bara läst om i böcker. För en sådan man borde man vara lugn och säker, men här rörde det sig om svek, fara och ett livshotande försök.
Märta fortsatte: Jag och min man byggde ett gruvbolag. Vi hade statliga kontrakt, fastigheter utomlands, yachter, ett privatplan. Svågern skulle rubba allt om inte mitt barnbarn stod emot. Efter min frus död ville han gifta sig med en ung tjej, skicka mig till Frankrike eller Österrike så jag inte kunde blanda mig. Min yngsta dotter har bjudit in mig, men jag står inte ut med tyskarna. Och mitt barnbarn är i Ryssland. Jag skulle flytta dit om inte den här skurken kastade mig i enTill sist bestämde hon sig för att låta svågern tro att hon hade försvunnit, medan Ebba smög iväg med den dyrbara mattan för att sälja den och äntligen kunna börja spara till sin egen drömresa.
