Jaha, Peter, då var det klart, sa Birgitta Arvidsson och satte ifrån sig tekoppen med ett litet pling, som hon själv tyckte lät högtidligt. Nu kan vi leva vidare.
Mamma, du pratar som om du vunnit en schackturnering.
Har jag inte det då?
Min son tittade ut genom fönstret. Mars utanför var blöt och grå som en urtvättad kökshandduk. Jag följde hans blick, men där fanns inget särskilt att titta på.
Har jag inte det? upprepade jag.
Mamma, hon gick ju bara. Med en väska. Vad är det att fira?
Just det ska vi fira, att hon gick. Med bara en väska. Kom in med tomma händer, går med tomma händer. Det är rättvist.
Han vände sig om. Jag förväntade mig allt möjligt: besvikelse, ilska, åtminstone trötthet. Men där fanns något jag inte kunde sätta fingret på. Något som jag valde att inte analysera för djupt.
Mamma, Elin investerade ändå pengar i lägenheten, sa han lågt. Sina egna pengar.
Lägenheten står fortfarande på mig. Jag skänkte den till dig. Inte henne.
Jag vet hur kontraktet ser ut.
Då finns det väl inget mer att säga?
Han reste sig, tog jackan från kroken. Jag la märke till att han inte ens rört äppelkakan jag bakat på morgonen, just för detta. Den stod kvar på bordet, halväten.
Jag drar, mumlade han.
Vart?
Någonstans.
Dörren stängdes försiktigt. Så där tyst och varsamt som han alltid gjort, sen han var liten, alltid mån om att inte störa. Jag såg på min äppelkaka, plockade upp gaffeln och åt upp hans bit. Äpplena var syrliga, men det var rätt syra. Hemma, trygg.
Jag satt ensam vid köksbordet i min lägenhet där jag bott i trettiosju år och försökte tänka att nu skulle allt ordna sig.
Jag heter alltså Birgitta Arvidsson, sextiotvå fyllda, pensionerad ekonom i Västerås. Alltid varit noggrann med pengar, alltid tänkt på sånt. Därför såg jag direkt den där gången Peter kom hem med Elin att hon tänkte på framtiden. På vår lägenhet.
Hon var från ett litet samhälle utanför Örebro, kom till Västerås för att plugga, blev kvar, hyrde in sig i en trång sportstuga. Enkelt klädd, lågmäld med tjock blond fläta över axeln och vanan att titta lite snett bort när hon pratade. Jag har lätt för att känna av människor, och redan vid första middagen var det klart: det där var en tjej som siktade på boende.
Peter sa förstås annat. Han sa att han älskade henne. Men allt han berättade filtrerade jag självklart genom mitt eget sunda förnuft och kom alltid fram till det rätta svaret. Det som stämde med min magkänsla.
De bodde alltså i den lägenhet jag till slut skrev över till honom när han fyllde tjugoåtta. En gammal vän till advokat sa att vid en skilsmässa räknas inte gåvor som del av giftorättsgods. Jag tänkte inte på skilsmässor då. Jag tänkte på säkerhet. Har alltid tänkt på säkerhet.
Elin satte upp nya gardiner. Jag såg det som fräckt. Hon bytte porslin. Jag tyckte det gamla var bättre. Hon lagade mat ett par kvällar i veckan, bjöd in mig. Jag kom, åt, tackade artigt, och gick alltid hem med känslan av att något inte kändes rätt men kunde aldrig riktigt sätta fingret på vad.
Sedan renoverade hon köket. Med sina egna pengar, vilket hon omsorgsfullt loggde med Peter. Mig drog de aldrig in i de samtalen. Jag fick veta efteråt, när tapeter och skåp redan var uppe. Vitmålade, diskret randiga tapeter. Jag stramade på munnen.
Birgitta, tycker du inte om det? frågade Elin rakt ut. Hon var rak i sättet, och jag uppskattade inte den ärligheten.
Jodå, svarade jag. Väldigt trevligt.
Det där trevligt uttalade jag så att alla förstod att det betydde raka motsatsen, och vi förstod båda två, men Elin sa inget. Hon var en sådan som teg istället för att skapa gräl när jag nästan ville ha det.
Skilsmässan kom på fjärde året. Orsakerna var många, ingen tillräcklig själv. Peter drog sig undan, Elin undrade, förklarade, bad. Han nickade och gick till TV:n. Mig ringde han två gånger i veckan, berättade hur tungt allt var. Då visste jag att det var dags.
Peter, så här kan ni inte ha det, sa jag.
Men det ordnar väl sig?
Det gör bara saker värre, sa jag.
Sedan var det advokat, papper, och den där kvällen med äppelkaka och mars utanför. Elin gick med sin lilla grå resväska, tog taxi utan att se bakåt. Jag såg henne från fönstret och kände lättnad, nästan som efter en långvarig förkylning när febern släpper.
Peter är alltså trettiofyra och arbetar som ingenjör på byggfirma. Tjänar lagom och pratar aldrig pengar först. Jag har alltid varit stolt, på mitt eget sätt där kärlek och ägandekänsla blandas utan att jag kan sätta ord på det. Uppfostrade honom själv, ensam, sen hans pappa stack när Peter var åtta. Vi var alltid vi två. Det kändes rätt.
När Peter var nitton förstod jag han hade lärt sig att vara ensam. Inte i en positiv mening. Han hade lärt sig ge sig, inte bråka, inte bli arg. Bara gå undan eller hålla tyst. Jag kallade det välartad, och försonade mig med det.
Efter skilsmässan var han ensam en månad. Sedan ringde han: han hade träffat Sara.
Vart då?
På jobbet, sa han.
Och vad är Sara för en då?
Trevlig tjej. Vill du träffas?
Vi sågs på ett café, inte hemma. Det var första tecknet. Sara var sju år yngre än Peter, anställd på reklamfirma, färgstarkt klädd och bestämd både med servitören och livet i stort.
Birgitta, sa hon och skakade min hand självsäkert, Peter har berättat mycket.
Förhoppningsvis gott, log jag.
Lite av varje, svarade Sara och öppnade menyn.
Under revbenen stack det till, men jag skyllde på draget från dörren.
Sara var vacker, men annorlunda mot Elin självsäker, sminkad kontrollerat, mörkt hår och bestämda blickar. Hon kunde också tiga, men medan Elins tystnad var tålamod, var Saras snarare en utvärdering.
Fyra månader senare gifte de sig. Jag fick veta det på telefon, en vardagskväll.
Vi har gift oss idag, sa Peter.
Idag?
Ja. Mamma, bli inte ledsen. Vi ville inte ha ståhej.
Jag är inte ledsen, sa jag. Grattis.
La på, satt tyst en stund. Gick och vattnade blommorna. Morgonen efter var allting som vanligt.
Sara flyttade in veckan därpå. Hon tog med sig mängder med saker, trots att hon knappt tog plats själv. Kartonger överallt. Nästa dag insåg jag att Elins gardiner redan åkt ut, och att nu satt tunga, mörkgröna sammetsgardiner. Fick rummet att kännas som ett kontor.
Vart tog de gamla vägen? frågade jag.
Slängda, ropade Sara från köket.
De var ju nästan nya.
Birgitta, de var inte min stil.
Inget mer att säga om det, och det förstod vi båda.
Jag fortsatte att hälsa på rätt ofta i början. Sara var aldrig direkt avvisande, men visste hur man skapade en atmosfär där man ville gå självmant. Hon steg inte ens upp ur soffan, kokade inget te, stängde inte datorn. Svarade kort, ointresserat, och till slut kände jag mig bara som en påträngande besökare i min egen sons hem.
Det var nytt. Och obehagligt.
Peter var ännu tystare när jag var där. Han bjöd på kaffe, småkakor, nickade medan jag pratade och sneglade ofta mot Sara, med en sorts försiktighet jag aldrig satt namn på. Det var rädsla, men jag ville inte kalla det så.
I oktober bytte Sara låsen.
Mamma, vi har bytt lås. Säg till när du vill komma.
Varför då?
Äh, säger Sara, det är säkrare så.
Säkrare mot vad?
Det där avståndet kändes i samtalet mer än om han sagt något.
Jag hade haft nyckel till deras lägenhet i tjugo år. Först som mamman, sen som den som alltid kunde komma förbi. Nyckeln satt på min nyckelknippa mellan min egen dörrnyckel och brevlådans lilla. Jag la undan den samma kväll. Där ligger den än.
Nyår har alltid firats hemma hos mig. I tjugo år. Jag gjorde sallad, stekte gös, satte granen i hörnet som man gjorde när jag själv var liten. Det var tradition.
I november meddelade Sara via Peter:
Vi firar hos hennes föräldrar i Stockholm i år.
Stockholm?
Hela hennes familj är där.
Och jag då?
Mamma, du förstår väl. Man kan inte vara överallt.
Jag firade nyår själv. Dukade fint för en, öppnade bubblet halv elva, såg på programmet på TV, drack ett glas och diskade undan. Lade mig vid tolv, för det fanns inget mer att göra.
Nästa morgon ringde jag och grattade Peter. Han svarade efter tredje signalen, lätt yrvaken men nöjd.
Gott nytt år, mamma.
Gott nytt, Peter. Hur har ni det?
Bra, roligt var det. Mamma, jag ringer dig senare, okej? Sara sover.
Självklart…
Mitt självklart lät som aldrig igen. Men han hade redan lagt på.
I februari dök Sara upp hos mig första gången hon kom, utan att ringa. Eftermiddag, uppklädd och målmedveten. Jag öppnade och visste inte riktigt vad jag skulle säga.
Kom in, sa jag. Vill du ha te?
Ja tack.
Vi satte oss i köket. Hon såg sig omkring, som om det var en lokal hon funderade på att renovera. Jag dukade upp.
Birgitta, kan vi prata öppet?
Varsågod.
Peter ringer dig varje dag.
Han är min son.
Jag förstår. Men det är mycket. Det tar på vår kväll, på våra planer. Kanske kunde det bli lite mer sällan?
Jag hällde upp te, mina händer darrade inte jag såg till det.
Peter är vuxen. Han bestämmer själv vad han gör.
Visst. Men som vuxen lever man främst med sin familj.
Jag är också hans familj.
Du är hans mamma. Det är skillnad.
Vi satt tysta med tekopparna. Om det varit Elin, hade hon släppt blicken. Sara gjorde det inte.
Jag förstår dig, sa jag.
Bra, sa hon och drack ur, som om vi just diskuterat vädret.
Efteråt stod jag länge vid fönstret. Tö ute. En lerpöl där snön smälte, blygrå himmel. Jag tänkte på Elin hur hon aldrig kommit på det här viset. Sagt fel saker ibland, ja, men aldrig rakt och kallt.
Jag la undan tanken.
Samtalen från Peter blev glesare. Först varannan dag, sen var tredje. Jag ringde också mer sällan, för det märktes att han hade bråttom. Kortfattade svar. Mamma, vi har gäster, eller Vi är på väg ut och i bakgrunden Saras målmedvetna röst, nästan som på radio.
Sara hade bra jobb. Peter halkade ofta in på det, med en viss underton av beroende. Sara köpte teknikprylar, kläder, reste, ordnade saker. Hon var effektiv, kvävande på ett handlingskraftigt vis. Peter fick mindre plats.
En vårdag gick jag förbi spontant. Peter öppnade själv, och hans uttryck sa allt.
Mamma, du vet att det är bättre att ringa först…
Jag var i närheten.
Var du?
Jag bor tio minuter bort, Peter.
Sara jobbar hemma nu. Det måste vara tyst.
Jag kom inte för Saras skull. Jag ville träffa dig.
Han släppte in mig. Vi satt i köket. Sara kom aldrig ut. Efter en halvtimme gick jag och insåg i trappan att det var sista gången jag kom utan förvarning. Inte för att han bett om det, utan för att jag inte ville se hans min när han öppnade dörren.
Sommaren gick lugnt. Jag odlade tomater på landet, hjälpte grannens barnbarn till Skåne. Egna barnbarn blev det inte tal om. Sara sa att det var för tidigt, för mycket jobb på gång. Jag sa inget, hade lärt mig att släppa sånt nu.
I september hände det där som jag kallade en tillfällighet, trots att sånt knappast sker i Västerås.
Efter ICA, på Stora Gatan, såg jag plötsligt Elin. Hon stod utanför ett litet kontor, pratade med någon i telefon. En mörkblå kappa, håret kort. Ingen fläta längre. Hon skrattade, och det var ett annat skratt än det jag mindes inte tyst och försiktigt, utan avslappnat.
Jag stannade upp. Skulle ha gått förbi, men blev kvar.
Elin såg mig, avslutade samtalet, gick fram.
Birgitta.
Elina, sa jag, och förvånades själv att jag kallade henne så. Alltid bara Elin förut.
Du ser pigg ut, sa hon. Konstigt, för så säger man ju mest när någon inte gör det. Jag har sagt så själv, ofta.
Du ser också välmående ut, svarade jag, och det var sant.
Någonting hade förändrats i hela hennes hållning. Inte bara bra annorlunda. Hon såg mig rakt i ögonen nu.
Jobbar du här? frågade jag och nickade mot kontoret.
Jag leder verksamheten, sa hon. Startade eget för ett halvår sedan. Inredningskonsult.
Eget företag?
Ja.
Var fick du pengar ifrån? hörde jag mig själv fråga, och visste direkt att det var onödigt.
Elin tog inte illa upp eller också dolde hon det väl. Jag visste aldrig riktigt med henne.
Hade två jobb i tre år, sa hon. På dagen på kontor, på kvällarna jobbade jag privat. Sparade ihop. Köpte lägenhet i fjol. Inte stor, men min egen.
På riktigt kändes kassarna tyngre i mina händer.
Du har köpt lägenhet?
En liten på Skultunavägen. Jag trivs.
Bor du ensam?
Ja. Det passar mig.
Vi stod tysta. En buss passerade, barn skrattade någonstans ute på torget.
Elina, började jag. Jag visste inte vad som skulle komma sedan. Hade inte planerat detta.
Birgitta, sa hon mjukt. Jag har ett möte om tio minuter.
Ja, naturligtvis.
Ha det bra.
Du också.
Hon vände tillbaka mot kontoret, såg sig en gång över axeln inget arg eller bittert, bara ett stilla konstaterande. Som en som bestämt sig för länge sedan.
Jag kom hem, plockade upp maten, värmde soppa, satte mig vid fönstret.
Elin köpt lägenhet på Skultunavägen. Eget företag. Step by step.
Jag tänkte: jag vann. Lägenheten kvar. Sonen kvar. Elin fick gå tomhänt.
Fast nu ringer Peter en gång i veckan, ibland mer sällan. Nyår firas i Stockholm med Saras familj. Och Elin har sin egen lägenhet.
Jag gick och lade mig utan att tända lyset. Snart är det oktober.
Månaden därpå berättade Sara för Peter att hon ville flytta till Stockholm. Jobbmöjligheter, karriär. Det var självklart.
Peter ringde på en söndag.
Mamma, vi kanske flyttar.
Vart då?
Till Stockholm. Saras tjänst.
Jag sa inget, länge.
När då?
Inte bestämt. Vi diskuterar bara. Jag ville du skulle veta.
Tack för att du säger till.
Mamma, inte så där kallt.
Hur menar du?
Det låter så kallt…
Peter, jag bara lyssnar.
Han var tyst igen.
Vi kanske hyr ut lägenheten så länge, sa han. Du kan ha lite koll på hyresgästerna, du bor ju ändå nära.
Jag får fundera.
Bra. Vi kommer ju att hälsa på, Stockholm är nära, bara två och en halv timma med tåget.
Naturligtvis.
Och igen lät mitt naturligtvis som i praktiken aldrig.
Kylan kom tidigt det året. Jag gick på marknad och mötte en gammal kollega, Maj-Lis. Vi tog varsin kopp kaffe på ett litet ställe och satt länge.
Vi pratade om hennes barnbarn, sommarhuset, maken som fått order om rehab. Sedan frågade hon:
Och du då? Hur går det med Peter? Kommer du överens med nya hustrun?
Jodå. De funderar på Stockholm, sa jag.
Aj då. Bjuder de med dig?
Nej.
Maj-Lis skakade på huvudet, tyst på det där menande sättet.
Saknar du Elin ibland?
Nja. Hon var tyst. Men kostade på ändå.
Tror du verkligen det?
Jag satte ifrån mig min kopp.
Såg henne förra veckan. Egen firma, köpt lägenhet. Det går bra.
Maj-Lis såg rakt på mig. Länge. Utan att döma eller tycka synd om. Och jag höll inte blicken.
Gick hon alltså inte för boendets skull, sa Maj-Lis sakta.
Nej, prata inte mer, sa jag.
Jag säger inget. Men du kanske är ensam mer än du tror.
Hem gick jag till fots fast jag borde tagit bussen.
December kom med första snön. Jag pyntade granen själv, tog fram lådan med dekorationer, tände den blinkande slingan. Granen blev fin. Den är alltid fin.
Peter ringde den 23:e och lovade att de skulle titta förbi på nyårsafton.
Men bara på förmiddagen, för vi ska till Saras föräldrar sen.
Jag förstår, sa jag.
Sara kom snyggt klädd, med champagne och exklusiv choklad. Ingenstans hördes några särskilda ord. Peter kramade mig, vi drack te. Sara fipplade med mobilen mest hela tiden, men såg inte sur ut. Bara effektiv.
Sara, lite äppelkaka?
Nej tack. Jag äter inte vete.
Peter?
Självklart, mamma.
Han åt två bitar. Jag såg på honom och visste att det var en av de sista gångerna vi satt så här. Stockholm, Sara, livet styr inte alltid som man hoppas.
De gick vid halv ett. Sara kastade en lång blick mot mig i dörren. Jag visste inte om det betydde någonting.
Birgitta, du är en duktig värdinna. Kakan var god.
Tack.
Peter pussade mig på kinden. Dörren gick igen.
Jag diskade undan, packade in kakan, satte på TV:n. Nyår firade jag ensam, för andra året i rad. Drack ett glas bubbel, tittade på granen. Den lyste stilla.
I januari nämnde Peter att flytten skulle bli av i mars. Lägenheten skulle stå tom. Jag nickade i luren.
Februari försvann nästan. Det blev mest handla, laga mat, se på TV, ibland Maj-Lis. En dag klippte jag luggen, men knuten i nacken satt ändå kvar.
I början av mars ringde jag Elin. Jag mindes hennes nummer minnet är fortfarande skarpt på siffror.
Signalerna blev långa. Jag tänkte lägga på. Då svarade hon.
Hej, Elina. Det är Birgitta.
Paus.
God kväll, Birgitta.
Jag undrar om vi kan ses? Bara prata lite?
Ny paus. Jag stod i fönstret och såg ut över gatan, där snön smälte.
Varför? Inte otrevligt, bara rakt på sak.
Jag vill säga några saker. Det blir enklast så.
En så lång paus att jag trodde hon skulle säga nej, med full rätt.
Visst, sa hon till slut. Lördag, samma café vid Stora Gatan?
Jag hittar. Tolv passar?
Tolv.
Tack, Elina.
Javisst.
Jag satt redan där en kvart innan. Tog ett bord vid fönstret, beställde te. Ute såg folk ut som om vintern nästan gett upp.
Elin kom prick tolv, i samma blå kappa. Håret lite lockigt av fukten. Hon satte sig.
Hej.
Hej, Elina. Tack för att du kom.
Vad ville du?
Jag tog min kopp, ställde ner den, tog den igen.
Jag hade fel om mycket, sa jag. Inte allt, men mycket.
Elin såg rakt på mig.
Jag tänkte illa om dig redan från början, innan du gjorde något. Det var orättvist.
Hon sa inget.
Jag trodde du ville åt lägenheten. Att du inte älskade Peter, bara utnyttjade. Jag trodde det var uträknat.
Och nu?
Nej, sa jag tyst och långsamt. Nej. Jag såg dig i september vid kontoret. Du var glad. Då förstod jag du var bara en människa som ville ha familj. Som alla andra.
Elin tittade ut genom fönstret, en duva traskade i pölen.
Det är bra att du säger det, Birgitta. Jag vet bara inte vad jag ska göra med det.
Du behöver inte göra något med det. Jag sa det mest för min egen skull.
Hon såg på mig igen. Varken medlidsamt eller triumferande. Något annat.
Hur är det med Peter? frågade hon.
De ska flytta till Stockholm. Hans fru jobbar där nu.
Jag förstår.
Hon är annorlunda, sa jag. Inte som du.
Bättre eller sämre?
Jag ställde ifrån mig koppen.
Jag vet inte, svarade jag ärligt. Det var väl första gången på flera år.
Elin log, snabbt och utan ironi.
Vill du ha något särskilt av mig, eller hjälpa till med något?
Nej. Det var bara det.
Då går jag nog. Jag har ett kundmöte om en timme.
Självklart.
Hon tog på kappan, letade fram plånboken.
Jag bjuder, sa jag.
Behövs inte.
Låt mig, Elina.
Hon tvekade, la bort plånboken.
Okej.
Hon stannade till.
Birgitta, det gör inte ont längre. Länge sen faktiskt. Ville bara att du skulle veta det.
Jag är glad för din skull.
Inte för dig, för mig själv. Jag bär ingen bitterhet, inte för att du hade rätt. För att det är bättre så. För min egen skull.
Jag nickade, för första gången på länge utan rätt ord på tungan.
Ha det bra, sa Elin.
Detsamma, flicka lilla.
Hon gick ut, och genom fönstret såg jag henne gå över gatan, lugn, upprätt. Stannade vid hörnet, tog upp telefonen. Sen försvann hon.
Jag betalade, tog på jackan och gick ut. Kände marsdoften av smält snö, den doft jag alltid älskat. Mars luktar möjligheter, brukade jag tänka som barn.
Jag tänkte på den där dagen för tre år sen när Elin drog sin lilla grå väska mot taxin och jag stod i fönstret, övertygad om att jag vunnit.
Men Elin såg aldrig ut som en förlorare. Hon gick bara rakt, utan att se bakåt.
Hemma öppnade jag dörren, möttes som alltid av tystnad. Vardags-tystnad. Min egen.
Tog fram tevatten, drack en kopp i lugn och ro.
Ja, här har jag segern. Lägenheten är kvar. Sonen på väg till Stockholm. Nya frun bytte lås och tog med sig traditionerna. Elin har egen lägenhet, företag, skrattar i telefon på gatan.
Jag har aldrig varit dum. Tvärtom fyrtio år med siffror har lärt mig att summera.
Totalsumman: jag sitter ensam på mitt kök. Inte för att det saknas vänner, men för att det är en vana nu. Ingen kommer bara förbi längre.
Elin brukade göra det. Komma utan anledning och lämna bullar från bageriet som sedan slog igen. Bara för att. Och jag såg alltid beräkningen i det.
Jag drack klart. Diskade, torkade händerna på en broderad kökshandduk från en marknad i Dalarna.
Sedan ringde jag Peter, inte för något särskilt, bara så.
Mamma? Allt okej?
Allt bra, Peter. Hur går det?
Okej. Vi packar för fullt. Och du?
Bara ringde lite.
Okej. Jag ringer senare, nu har vi lite fullt upp.
Självklart. Jobba på.
Du mår säkert bra?
Det gör jag, mitt hjärta.
Bra. Hej då, mamma.
Hej då.
Lade på. Mars ute. Kvasten i snöhögen utanför låg kvar.
Jag plockade fram fotoalbumet. Bläddrade bland bilder. Peter på åtta, på landet, fiskespöet i handen. Jag bredvid, ung och skrattande. Då kunde jag skratta på riktigt.
Bläddrade vidare. Peter vuxen, med Elin. De håller varandra i handen, bara för att. Jag mindes: jag tog bilden själv, och tänkte att hon klamrade sig fast. Nu såg jag bara två personer som stod nära varann.
Jag stängde albumet. Lade undan det.
I rummet var det redan skumt, solen försvann bakom huset. Jag tände aldrig lampan.
Elin hade sagt: Det gör inte ont. Länge sen. Hon bär ingen bitterhet, inte för att jag hade rätt. För att hon själv mår bättre så.
Det är där skillnaden ligger. Elin gjorde saker för sin egen skull. Jag för min sons. Så blev det att han hamnade i Stockholm och jag sitter här i tystnaden.
Jag gråter aldrig. Gjorde inte ens det när Peters pappa drog. Bara tre dagar, sen gick jag vidare.
Nu reste jag mig, tände, tog fram den sista biten äppelkaka. Lade på en tallrik.
Ute satte gatlyktan sitt orangea sken över marsgatorna. Snön nästan borta nu.
Jag åt, såg på fönstret. Tänkte att på lördag kanske jag ringer Maj-Lis. Kanske går vi ut någonstans. I café eller park.
Tänkte att till våren borde jag till torpet. Ordna efter vintern. Tomaterna där blir alltid bäst.
Och så blev tankarna tystare.
Telefonen låg stilla på bordet. Peter ringde aldrig tillbaka. De har väl händerna fulla. Kanske ringer han imorgon.
Grannens katt jamade högt i väggen. Sen blev det tyst. Elementet knäppte.
Kanske åker jag till torget i morgon, köper nåt till våren. Kanske inte.
Diskade undan. Släckte i köket. Gick till sovrummet.
Läste som alltid innan jag somnade. En deckare, redan halvvägs. Läste om samma sida tre gånger, men mindes inget.
La boken på nattduksbordet, släckte. Låg i mörkret.
Tänkte på Elin som går på gatan, rakryggad i sin blå kappa. Rakt fram.
Tre år sedan gick hon lika lugnt med sin lilla väska. Då trodde jag det var förlorarens hållning.
Nu undrar jag om det snarare var någon som redan visste vart hon skulle. Tänkte kanske mer på det hon skulle till, än det hon lämnade.
Jag har alltid sett bakåt: vad jag räddat, vad jag försvarat. Resultatraden.
Resultatet: bo kvar, ha sonen kvar, men med en märklig tystnad över allt.
Jag vände mig om i sängen. Slöt ögonen.
Utanför blev marsnatten tystare. Snart smälter sista snön. Våren kommer vare sig man vill eller inte.
Kanske går jag förbi hennes kontor nästa gång. Inte för att leta efter henne, bara för att.
Elin är en sån som slutför det hon börjar.
Jag låg och lyssnade på tystnaden i min lägenhet, bara min. Trettiosju års tystnad.
Grannens katt jamade en gång till. Sen blev allt tyst.
Imorgon köper jag kanske frön till tomater. Imorgon ringer jag Maj-Lis.
Peter kommer flytta i mars, och ibland får jag väl åka till Stockholm. Två och en halv timma är inte långt.
Nästa gång jag träffar Elin, om så sker, ska jag säga något annat. Något som är på riktigt.
Eller vi ses aldrig mer. Västerås är inte stort, men ändå.
Tankarna snurrade långsamt, som ett kvällståg före sin slutstation. I den tystnaden fanns ett sorts lugn. Varken bra eller dåligt. Bara det som blir när allt redan skett och inget kan ändras, och man måste leva vidare.
Och det har jag alltid kunnat.
I morgon kliver jag upp vid sju. Sätter på tevatten. Tänker att mars töar.
Någonstans på andra sidan stan kliver Elin också upp. Kanske tidigare, kanske senare. Gör sitt te, ser ut genom sitt eget fönster.
Och båda tittar på samma mars, samma smältande snö, samma ljusnande himmel.
Bara genom olika rutor.
Jag klarar nog det här. Livet går vidare, även om det är tystare nu.
