Min hemlighet
Att ligga på det kalla, stumma snötäcket, som dagen innan smultit men nu frusit till igen, kändes på ett märkligt sätt behagligt. Inombords brann det, blodet bultade i tinningarna, bröstet värkte, ansiktet var hett och munnen snustorr.
Jag skopade upp en näve snö med handen, förde långsamt, nästan förlamad, in en klump av den vita fukten i munnen. Det kändes skönt mot tungan, även om smaken förstördes av metall. Blod rann från spruckna tandkött och tvingade mig att hosta och svälja. Att vända mig och spotta ut det fanns det inte kraft till.
Snön dämpade smärtan, och för det var jag oändligt tacksam. Gratis bedövning, tack gode Gud! Men kylan tog inte bort smärtan helt, den gled istället bort mot horisonten där solen sjönk i röd eld. Att titta mot solnedgången gjorde ont, ögonen sved i överjordiskt ljus.
Jag blundade hårt; den runda skivan blev nu en oklar grågul fläck.
Om jag ändå orkade ta mig ur detta, krypa undan i en svacka eller vid vägkanten, dra ihop mig, kurra ihop mig och hålla värmen, smågnälla och skaka som en slagen hund, men krafterna fanns inte. Benen låg som två stockar i snön, med kramp som ibland ilade genom dem.
Jag försökte rulla över på sidan, stödde mig mot höger hand, men den vek sig, och en vass smärta stack i axeln.
Äsch… då får jag försöka på ett annat sätt, viskade jag genom sammanbitna tänder. Mitt eget kraxiga, trasiga röstframträdande skrämde mig.
På vänster sida var kroppen hel, jag lyckades så småningom häva mig upp i sittande ställning, men handen försvann ner i drivan och jag lutade åter mot snön.
Dö, här och nu det borde jag bara göra. Så skulle allt vara slut. Vad som händer med mig sen spelar ingen roll. Jag tog mig vatten över huvudet, trasslade till allt, fick skylla mig själv. Nu finns ingen räddning.
Imorgon kommer de leta efter min kropp. De lovade. Eller… kanske hinner rävarna först? De måste ju också äta. Då får fienderna bara benen kvar att hitta…
Det blev snabbt mörkt. Jag drevs av en översvallande trötthet. Jag sjönk in i svarthet och flöt som en fisk i klor, och det var nästan behagligt. Sedan kom smärtan tillbaka som röda lågor, spred sig genom blodkärlen, fick musklerna att krampa, tänderna att gnissla. En vild, destruktiv vrede tändes i mig maktlös, ihålig, men ändå våldsam. Den liknande att kasta sig på en fiende med skrik och utsträckta armar; man är obeväpnad och svag, men skrämmer just därför. Hämnd, ville jag ha. Men jag kan inte slå kvinnor, det går bara inte. Så den hämnden kan jag aldrig få…
Vreden pressade min hjärna att fortsätta arbeta, om än gnisslande och hackande, men ändå arbeta.
Och ur magen steg fruktan, uråldrig, rå dödsfruktan. Den lät mig heller inte försvinna.
Från skogsbrynet hördes ylandet av rävar. Jag knep ihop ögonen: Inte dåd! Jag låter mig inte tas så lätt, varken av tvåbenta eller fyrbenta!” Ingen får mina ben!
Röra på mig. Vart? Spelar ingen roll. Bara röra sig, om så krälandes, från denna plats där jag är en ingenting.
Mamma… Henne tycker jag synd om. Hon väntar på mig, är orolig, hur har hon det? Hon vet inte var jag är, kommer inte få veta hur det gick… Fast någon lär väl berätta. Hon kommer gråta. Och det blir mitt fel. Pappa kommer förbanna mig. Med rätta…
Illamåendet vällde upp och tårar samlades i ögonvrån, men frös till is mot kinderna innan de nådde min trasiga jacka.
Jag kravlade vidare. Slarvigt satte jag i handen under mig, sparkade med benen i snön, lämnade blodiga spår, men rörde mig långsamt bort från skriket i mörkret.
Sen sjönk jag in i tomhet. Det var skönt, så lätt. Inget kände jag, inget tänkte jag. Absolut nollpunkt. Om detta är helvete så behåller jag det gärna. Demoner, jag är er ta mig, för min kropp är sönderslagen och inget värd längre, tänkte jag…
Men inte ens i helvetet fick jag plats. Ett fruktansvärt starkt gult ljus slog mot ansiktet och kallt, brännande vatten dränkte min mun.
Nå? Du måste hosta, hosta ut bara, så blir det bra! Någon slog mig hårt på kinderna, grovt, så att smärtan strålade ut i tandköttet.
Uuuhhh jämrade jag och vände bort huvudet, spottade röd vätska i snön.
Du lever! Då drar vi hem till mig. Det är nära. Lägg dig på fårskinnspälsen, så släpar jag dig. Kom igen, kan du inte? Då fixar jag det själv Någons starka händer la mig på ett varmt, fårdoftande skinn. De har gett dig vad du förtjänar, det hörde jag! Såg lampor genom fönstret, de kommer alltid ut hit till fältet, för dem är det som kyrkogård. Dumma människor, alltid Men nu ska vi lappa ihop dig, sen ser vi.
Jag mumlade något om rävarna, om mina fiender, men slöt ögonen när värme och trygghet kom över mig, och förlorade medvetandet
…Vilken fin och mjuk du är! skrattade Ingela, och lät mig kyssa hennes ljusa, släta axlar. Du är som en kalv, eller hur? En liten kalv? Hon höll mina kinder, rörde sina läppar mot mina, och stod stilla en stund, fångade mitt heta andetag. Plötsligt sköt hon undan mig, hoppade upp, snörde snabbt morgonrocken. Iväg nu. Det är dags.
Ingela sträckte jag på mig i de stärkta lakanen. Jag vill sova det är tidigt ännu, titta på klockan! Måste du köra ut mig igen?
Nu stannade jag ofta över hos Ingela om nätterna. Hon lagade middag, skickade mig i duschen, bäddade rent och väntade sedan på mig i mörkret. Nätterna försvann blixtsnabbt. Jag, nyss hemkommen från lumpen, utsvulten på kvinnokropp, gick direkt från duschen till paradiset. Ingela var vacker och mjuk, vackrare än alla andra tjejer som flirtade med mig.
Jag brukade beundra hur Ingela drog på sig de ljusa strumporna över sina släta ben, hur hon klädde sig bakom skärmen. I spegeln kunde jag se henne helt och hållet solig, strålande, ouppnåelig, och så hett åtråvärd.
Jag sa gå nu, viskade hon. Hjälp mig med blixtlåset och gå. Det blir bara värre för dig annars, Simon, förstår du? Kom imorgon i stället
Vi kysstes ännu en gång, sen kastade Ingela åt mig kläderna och försvann.
Jag hörde henne sätta på plattan i köket, mala kaffe. Doften flög genom lägenheten bränd, skarp. Hennes man Per-Arne älskade kaffe, alltid starkt och ofta med en nypa cayenne. Ingela brukade sitta mittemot honom på en pall, le mot honom, samtidigt som hon såg till att aldrig råka säga fel namn
Jag stod kvar och hörde det, smög sen till badrummet, duschade länge, skrattade och tog god tid på mig innan jag klädde mig och gick ut i köket. Ingela stod med ryggen mot mig. Solen lyste igenom hennes tunna morgonrock, avslöjade hennes vackra silhuett.
Hon var femton år äldre än mig, men det bekymrade mig aldrig, tvärtom gladdes jag åt att en mogen, så vacker kvinna valt mig istället för kavaljererna som trängdes kring henne.
Ingela Hon förlät mina tafatta närmanden, skrattade melodiskt och kysstes så världen snurrade. Hon lät mig sova över i hennes påkostade lägenhet, med högt i tak och kristallkronor, nybonat golv och fint porslin. Hon matade mig, såg på mig när jag glupsk åt hennes rårakor direkt ur pannan, rörde köttbullarna med gaffeln, välte snapsen över kinden Vi drack brorskål och skrattade tills hon lät mig kyssa hennes bleka och lena hals.
Egentligen ville hon inte att vi ens skulle känna varandra, men jag gav inte upp.
Första gången i tunnelbanan, besluten att få prata med henne, trängde jag fram genom folkmassan, berusad och vågad. Min vän Krister försvann i vimlet. Jag ville följa Ingela hem, bjöd fram mig, men hon väjde undan, generad, vägrade.
Jag följde henne ändå hem. Vid porten sa hon åt mig att gå, och jag nickade, smög istället iväg och väntade i skuggan, iakttog vilket fönster som snart skulle tändas.
Första våningen. Hennes lägenhetsfönster låg perfekt för att jag skulle se in. Jag såg hennes silhuett där inne när hon bytte om. Jag stod tyst, nästan ylande av beundran, innan vaktmästaren jagade bort mig…
Jag återkom varje kväll, det blev som ett beroende. Hemma sa jag att jag gick en runda, men jag stod alltid under Ingelas fönster.
Jag såg henne och hennes man. Köksfönstret vette ut mot gården. Per-Arne gick omkring hemma i linne och bylsiga byxor. Smal och lite krum var han, nervös i huvudrörelserna. Varför gifte hon sig med honom? undrade jag. Var hon förälskad?
Han åt stillsamt middag, bläddrade i DN, och Ingela hällde upp te och kakor åt honom. Jag såg på. En gång mötte han min blick, drog genast för gardinen. Två silhuetter smälte samman där inne så motbjudande. Hur kunde min Ingela kyssa honom?
Vi höll på så ett tag, men till slut tröttnade jag och klättrade över in genom hennes sovrumsfönster en natt Per-Arne reste iväg jag såg ju själv när han åkte med resväskorna, det fanns inget att frukta. Jag var redo.
När hon såg mig sittandes vid bordet blev hon först rädd, ville skrika, men jag stängde munnen på henne och kysste henne istället.
Vilken doft hon hade håret, läpparna, hennes tunna sommarsärk allt handlade om henne.
Min egen mamma hade aldrig parfym. Hon luktade alltid starkt av fabriken eller cigaretter. Hon rökte mycket, starkt, och var därför fläckig på tänderna. Hon log aldrig med öppen mun, hon skämdes för leendet. Ingelas tänder var raka, vita, som ett magasinomslag. Min mamma klädde sig sällan vackert. Jag tänkte inte på det förrän nu, plötsligt fick jag dåligt samvete. Jag ville köpa henne något fint, men snålade. Istället köpte jag blommor till Ingela. Hennes man gav henne aldrig blommor, han var i mina ögon en förlorare. De bodde visserligen flott, med massiva möbler, tavlor hos oss satt urklipp från Allers på väggen. Ingelas porslin kunde passa en drottning, smyckena likaså, men allt var ärvt från släktingarna. Mannen levde på hennes arv, den luringen…
Jag var inte som honom. Jag ville ha Ingela sig själv, utan allt! Maten och lakanen var bara bonus, jag hade trivts med henne även i ett skjul.
Ingelas doft var fin, kanske fransk eller italiensk det spelade ingen roll vad, bara det handlade om henne. På hennes hår, hud, nyckelbensgrop…
Jag såg alltid på henne som min kvinna. Ja! Hon var min! Jag hade erövrat henne, tagit mig in och fått henne att kapitulera.
Allt hon gjorde var vackert åt, klädde om, rökte. Allt i henne var harmoniskt, elegant, som en gitarr vars linjer anades i höfterna. En gudinna! Min!
Den där första natten stannar för alltid i minnet. Hon var så varsam, så äkta inget spel. Hon smälte i min famn och jag kände mig så stark. På morgonen visste jag att hon älskade mig, att hon bara uthärdade Per-Arne men levde med mig, pulserade av blod och lust med mig.
Tyvärr var jag ibland tvungen att gå tidigt om morgnarna.
Upp nu, min älskade! Dags att gå, kysste hon mig efter tredje natten. Han kommer snart hem från tjänsteresa. Snälla du får inte komma på en vecka.
Kanske ska jag prata med honom? skämtade jag retsamt. Jag vill att du bara ska vara min, Ingela! Jag vill bli din man!
Hon skrattade högt, kastade sitt mörka hår bakåt. Jag höll om henne och kysste.
Du är min! Hör du, bara min! Tror du verkligen jag inte klarar av din Per-Arne? Han är svagare än jag!
Jag vill att allt ska vara som nu, Simon, svarade hon och krängde sig loss. Du är min hemlighet, och jag din. Det finns saker du inte bör fråga om. Nu måste du gå, jag behöver städa lite.
Jag blev sårad. Ville hon inte vara min fru? Hur kunde hon?
Men när jag skulle gå drog hon mig intill sig och kysste mig djupt. Det räckte. Om än bara till natten, så var hon min. Om dagen tänkte hon på mig, jämförde oss, och jag visste att jag vann varje gång. Hon var min, och Per-Arne bara en harmlös narr…
När Simon lämnat blev Ingela hetsig och började städa. Mannen hade ringt i natten, sa han skulle komma tidigare än planerat. Han var så korrekt, ville inte sätta henne i obekväm sits. Ingela blev nervös, öppnade fönstret för att vädra ut främmande dofter. Men han märkte ändå…
Det luktar, Ingela, slängde han sin väska på golvet.
Luktar vad? låtsades hon undrande och svepte morgonrocken tätare.
Något ruttet. Har du varit otrogen här, Ingela? Han betraktade henne medan han slet av sig skorna. Hon log spänt, fast hon knappt kunde andas av rädsla.
Åh, det var bara en kyckling som blev dålig i ugnen! Tokigt va? Gå och tvätta av dig, så ordnar jag frukost. Kaffe finns, köttbullar också. Sitt, Per!
Han drog henne till sig i håret, såg henne djupt i ögonen innan han släppte och log.
Jag har en present till dig, sa han och tog fram ett par örhängen med rubinröda stenar, tunga och med början till missfärgning på låset. Ta på dem! Nu! Kom igen!
Hon granskade dem nervöst och la dem på hyllan.
Nå, på med dem och kom och ät! befallde Per-Arne.
Hon lydde, bytte ut sin mammas gamla ringar mot dessa nya, vände sig om så han såg. Han nickade nöjt han älskade att klä henne, som en docka. Ofta fick hon sova i tunga guldkedjor, så att det blev märken på huden. Han tyckte det var kul…
Jag blir här fem dagar, sen reser jag igen, långbort. Han torkade tallriken med en brödskiva. Hur var det med kycklingen egentligen? Han smalnade blicken misstänksamt.
Ingelas hand skakade, hon välte ut kaffe över duken. Per-Arne avskydde smuts alltsedan mamman, en alkoholist, lämnat honom åt sitt öde i den fallfärdiga barndomshyddan. Cirkel av brist, tjuvaktigt extraknäck för att kunna drömma om ett liv som detta vackert och smakfullt, där till och med tårarna var lyckliga. Han fick Ingela bara för att hon var bäst, höll fast henne, krossade allt motstånd på vägen.
Hon täckte kaffefläcken diskret med en servett.
Men kycklingen då? pressade han.
Jag tog ut den, den luktade så!
Han hade förstått. En gammal räv.
När han åkt ringde Ingela mig till jobbet på frysverket där jag skruvade med glassmaskiner. Hon älskade vaniljglass i strut, och jag brukade ta hem det, mata henne och kyssa hennes söta smulmun.
Den gången sa jag att jag inte mådde bra, stack från jobbet direkt efter lunch, längtade så vilt efter henne.
Jag sov inte hemma på tre dygn, ringde inte ens till föräldrarna. Jag var borta, på vift. Jag var ung, det behövde jag.
Att mamma var i sjukhus fick jag veta när pappa stod vid grindarna till fabriken. Han såg mer ut som en skugga än en människa.
Pappa, vad gör du här? frågade jag irriterat.
Mamma skjutsades in i natt. Magen igen. Kan du inte hälsa på? viskade han, knådade sin gamla keps han alltid bar.
Vilket sjukhus? frågade jag irriterat.
Han gav adressen. Jag lovade att titta förbi. Han nickade. Jag såg att han grät men det brydde jag mig inte om. Mamma låg på lasarett jämt, ingen stor sak…
Ingela släppte motvilligt iväg mig, packade till och med lite mat. Hon var verkligen godhjärtad, min Ingela, min ängel.
Mamma låg i korridoren, på en hård bår. Det fanns inga platser kvar på rummet. Hon mådde illa, och sköterskan skrek att jag borde ta hem henne.
Vart skulle jag ta henne då? Hon behöver vård! röt jag. Och ge fan i att öppna munnen om mamma igen, fattar du?!
Mamma höll min hand, försökte få mig att lugna mig. Jag kunde inte. Vad var det för sjukhus där man inte tog hand om sjuka? Varför skulle jag lägga min tid på sånt trams? Jag hade mitt liv, mamma kände redan sjukhusen utan och innan.
Hon smuttade långsamt på soppan som Ingela skickat, sa att den var god. Jag satt bredvid, blev påkörd av förbipasserande läkare, och ilskan växte. Tiden… Om två veckor skulle Per-Arne vara hemma igen.
Mamma, klarar du resten själv? till slut orkade jag inte mer, lämnade matkassen vid hennes fötter.
Skynda dig du, Simon. Okej, jag klarar mig. Pappa kommer imorgon. Kom inte hit, Simon. Vila du. sa hon, smekte min hand.
Jag vet inte att maten senare slängdes, att mamma låg kvar i korridoren där draget var bitande. Jag brydde mig inte, jag tänkte bara på Ingela.
Hemma satt hon på golvet och grät när jag kom tillbaka.
Vad har hänt? stannade jag i dörröppningen.
Hon darrade och pekade på smyckena på mattan.
Per gav mig dessa örhängen förra gången han var hemma. Jag ville putsa dem, de har blivit så svarta. Men på dem… det är… De är smutsiga, Simon! Ta ut dem ur huset! Jag är rädd för dem!
Hon slängde smyckena i en tygbit åt mig.
Gå! Kasta bort dem, Simon! Jag är livrädd!
Jag försökte lugna henne.
Lugn, jag diskar dem. Din Per kommer fråga annars. Vad är det på dem egentligen?
Jag förstod. Hennes man tvekade inte att ta med stölder hem. Kanske brukade han det alltid. De där svarta fläckarna liknade spår av sår. Av dödliga sår.
Jag svalde och mådde illa.
Ingela, borde vi inte ringa polisen? Men… nej, du kommer aldrig anmäla honom.
Jag lydde, gick ut och kastade paketet vid tryckeriets vägg, alldeles bredvid Ingelas hus. Jag märkte inte mannen i buskarna, den kutryggige. Men borde ha gjort det. Han hade span på oss länge…
Per-Arne med två torpeder kom om natten. Vi hade precis slocknat, var berusade, och hörde inte hur låset knäppte upp, hur tre par skor travade mot parkettgolvet.
Jag vaknade av slag. Någon slog mig hårt, Ingela skrek tills hon tystnade.
Jag försökte försvara mig, men huvudet värkte, smaken av blod överallt. Jag slog vilt, men träffade ingen jag hade förlorat all ork på vin och kärleksstunder…
Plötsligt tändes lampan. Per-Arne satt i fåtöljen och såg på oss. Ingela stod bredvid, ögonen slutna.
Ursäkta stöket, sa han lågt. Men jag har lite att hämta. Kyss mig nu, älskling! Din man är hemma!
Han drog henne i armen tills hon böjde sig. Hans läppar bet sig in i hennes kind.
Per… Du ska veta att han… försökte Ingela förklara.
Jag är ointresserad, sa Per-Arne, nickade och någon slog mig igen. Jag försökte värja mig, men kunde inte. All energi var bortblåst.
Samla ihop smyckena du, älskling. Jag behöver dem.
Han närmade sig mig.
Och du, snorvalp, kryp fram, kom igen! sa han.
Per… Låt honom vara… Du har ju själv tillåtit det. Han kom själv, jag har inget med det här, han är vuxen.
Han har tagit vad som inte är hans. Ingen tjuv får gå fri! Hans mamma ligger på sjukhus och han ligger här och snuskar sig. Man ska hedra sin mor. Jag hatade min egen, men vi begravde henne som en drottning. Den här killen sviker sin, han sparkade mig hårt. Han flyr, fast han borde ta hand om henne.
Hur vet du… viskade jag.
Jag vet allt här i stan, Simon. Blev du inte varnad av Ingela? Stackars henne, lurar du henne som alla andra!
Jag lyfte huvudet, såg på Ingela med ett öga jag fortfarande kunde öppna. I mitt inre snurrade tankarna kring min mamma, de karga korridorerna, soppan, natten med Ingela… Sen blev allt blått av Per-Arnes isiga blick. Han lutade sig fram till mitt öra.
Du övergav din mamma. Nu får du betala för det. Ni ses aldrig mer! viskade han. Jag snyftade, livrädd. Jag var ingenting, vidrig, och snart skulle jag dö…
Men han kom själv, jag är oskyldig… Ingela packade smycken i en väska. Här är allt, Per-Arne.
Han tog emot, kollade igenom, nickade nöjt.
Ta på dig de sista örhängena också, befallde han.
De passar inte min morgonrock! protesterade hon.
Gör som jag säger! Han sköt i min riktning, kulan splittras i parketten framför min fot.
Ingela letade efter smycket, vände lådorna. Hon hittar väl på något! Hon måste rädda oss! dunkade det i huvudet. Hon räddar oss nog, min goda Ingela…!
De är inte här, Per! Jag la dem här sist, nu är de borta! Hon sparkade på mig. Du stal dem! Hur kunde du?!
Eg. Hon hade istället gett sin ärvda klocka till läkaren som gjorde hennes abort Per-Arne ville ha barn, men kunde inte, och hade tvingat henne behålla även om barnet inte var hans… Hon betalade för sin hemlighet, nu skyllde hon på mig…
Han drog upp mig på benen, men mer minns jag inte. Bara bilden av min älskade Ingela bakom sin man, medan han bröt ned mig bit för bit.
Jag hatar tjuvar, Simon… Mycket kan man förlåta kärlek, ungdomligt övermod, ja t.o.m. otrohet, jag gör det själv överallt. Men tjuveri nej! Mitt är mitt…
Jag låg i snön, hörde bilen köra, kände bara blodets dunk. Och att min älskade förrått mig. Mitt hjärta kallnade. Kanske blev det rent.
Vad som hände sedan vet ni…
Hos jägaren låg jag i många dagar. Han kallade in landsbygdsläkaren, de fixade revbenen och benen, som tur var inte brutna. Två främlingar lagade ihop mig. Jag tackade halvhjärtat, medan de skrattade åt mig.
Det blir folk av dig igen, Simon! sa jägaren.
Tre veckor senare stapplade jag själv ut i solskenet. Marken var bländande, snön reflekterade ljuset hårt. Jägaren satte mörka glasögon på mig.
Nu går du. Ta aldrig mer någon annans saker, pojk. Nästa gång kanske du inte har tur
Medan jag drog på mig kängorna hörde jag de två prata om vad Per-Arne betalat för att rädda mitt liv. Jag stannade, tappade skon, lutade mig mot väggen.
Vad sa ni?
Inget speciellt. Per-Arne från socialnämnden är snäll men snål. Hans fru är värre, säljer guldet åt sidan, tror hon kan lämna honom en dag. Fast om han tar henne på bar gärning, då lämnar hon killar som dig åt vargarna. Du är inte den första här. Men ta nu bara vad du klarar av, Simon. Dags att gå De klappade mig vänligt på axeln.
Jag kom hem till staden sent. Gick direkt till sjukhuset. Kanske fanns mamma där än..?
Finns ingen sådan inskriven. Ursäkta, slog expediten igen luckan. Jag måste ha skrämt henne.
Men snälla, kolla en gång till! bönade jag, sen vände jag och gick hem.
Solnedgången var åter blodröd över taken. Jag blev rädd.
I våra fönster lyste lampor. Jag pustade ut, haltade snabbt upp och ringde på. Mamma stod i dörren liten, mager, rädd. Jag slängde mig om halsen på henne, såg pappa och brast i gråt.
Vi har varit så oroliga, Simon, sa mamma och fyllde min tallrik med stekt potatis. Men sen ringde Per-Arne, han sa att du råkat ut för något, men snart skulle bli frisk och komma hem, men bäst att hålla sig borta från stan så länge…
Per-Arne? tappade jag gaffeln.
Ja, en kille från kommunen. Han hälsade på mig på sjukhuset, fixade dessutom ett enkelrum. Simon, tack för att du bad honom hjälpa oss! snyftade mamma. Utan honom hade jag inte överlevt
Hon pratade på, smekte mitt huvud, medan pappa satt tyst och såg på mig. Jag klarade inte av hans blick.
Många år senare gick jag med min fru Agnes på torget. Vi letade efter en fin julgran, för Agnes älskar doften, barr på golvet, kåda i blanka droppar.
Vi hade varit på varenda saluplats, men hittade inte rätt.
Ska vi stanna här? frågade Agnes och pekade på ett tält under några lampor. Där stod granarna hopträngda, kvistar på hög i ett hörn.
Jag nickade. Agnes undersökte dem, men ur mörkret hördes en sträv, rökig stämma: Köp först, klappa sen! Ta bort tassarna!
Fram ur skuggan kom en kvinna i slitna stövlar, yllekofta och sjal. Ansiktet, osminkat, var bittert och ögonen stängda av ilska och grämelse.
Jag kände igen henne. Det var min Ingela. Hon som lämnat märken över min hud. Agnes hade frågat om dem och jag hittade på historier, för jag ville skydda henne. Agnes var min klippa, min källa till kärlek, den enda sanning jag kände att jag var värd.
Ingela såg på mig, spottade i marken. Hon mindes.
Per-Arne hade tvingat ut henne till isande torgstånd, medan han satt på krogen och drack sprit. Han slog henne inte, han vann alltid ändå. Till slut fanns inga nya killar att förföra, ingen skönhet kvar att locka dem.
Vi går, Agnes, sa jag och tog henne försiktigt i handen. De här granarna är inte bra. Jag tar dig ut till skogen istället, så hugger vi en egen.
Agnes log. Hon litade på mig. Hon älskade mig. Och ibland kände jag att det var mer än jag förtjänade.
Kan det vara så, att jag ska tacka Per-Arne för mitt lyckliga liv? Tacka för att han befallde sina killar att låta mig leva? Den kutryggige Per-Arne vann över mig, gjorde mig till hans evige gäldenär. Det tjänar mig rätt.
