Riktig kvinna
Elin! Var är du?! Kom med gurkorna nu! Ska jag vänta hela dagen?!
Maken lät sådär lagom otålig, sådär vi alla låter när vi känner oss försummade, men Elin var upptagen. Hon var försjunken i det högra ögats mysterier, testade en ny, hysteriskt dyr mascara och beundrade sitt mästerverk i badrumsspegeln. Det vänstra ögat, redan förvandlat av lager på lager av skuggor och eyeliner såna som hennes kompis Maja påstått passar bäst på Nobelmiddagen hade blivit dubbelt så stort och såg nästan lite skrämmande ut nu. Inte skulle Elin ge sig efter bara ett öga!
Och gurkorna, som låg och slappade i badkaret och väntade på att bli inlagda, fick helt enkelt vänta lite till.
Allt detta på grund av att Elins make, Jesper han som nu härjade runt i köket och konserverade för kung och fosterland för en vecka sen överraskat henne med följande:
Jag skulle vilja att du blev en riktig kvinna!
Sedan langade han över sitt bankkort, proppfullt med sparade slantar från årets gömmor.
Att säga att Elin tappade hakan vore en grov underdrift.
Första tanken var ju såklart: nu smäller jag av en scen. Typiskt! Om Jesper lyckats fiffla undan massor med pengar utan att hon märkt, vad skulle han mer smyga med? Man kan ju få paranoida grubblerier för mindre! Det där bådar inte gott!
Men innan hon hann explodera hann Elin tänka en gång till. Med gapande mun sjönk hon ner på pallen i köket och tappade helt fokus på den halvbrända fisksoppan som överkokade på spisen.
Vadå, riktig kvinna?!
Ja, vadå! Mådde hennes nerver plötsligt jättebra av Jespers filosofi? Knappast! Elin ville vråla och kasta den splitternya, svindyra servisen (särskilt älskad då svärmor gett den i gåva) rätt ner i golvet. Hon hade drömt om den servisen ända sedan hon såg första reklambilden, och nu när den stod där i vitrinskåpet ville hon nästan inte använda den. Svärmor hade bara skrattat när Elin fått tårar i ögonen över tallrikarna.
Elin, snälla, du är så tokig! Jag gör allt för dig, bara ni har det bra!
Hon passade på att krama både Elin, sonen och alla barnbarn, för att sedan sticka hem igen. Hon gillade inte att vara borta länge hemma väntade hushållet hon vaktade som en hök.
Elin brukade inte bråka med svärmor. Hon åkte dit med barnen så ofta hon kunde, betedde sig som man bör, och tänkte ut små saker att glädja henne med. Allt för att visa uppskattning. För hon visste också att det egentligen inte vore lätt att ta emot henne i familjen, så där hur som helst särskilt eftersom hennes egen historia varit lite omtalad.
Elin födde sin son tidigt. Hon var knappt arton och hela byn visste vad som hänt och viskade hejvilt: Ska verkligen Anton Lindholm gifta sig med Elin Nilsson eller ska han bara roa sig ett tag som vanligt?. Anton hade taskig rykte och Elin visste så klart att han inte var någon att lita på, så hon höll sig undan.
Men sådan där räv som Anton, de hittar alltid sätt. Han visste precis vad han skulle säga för att krypa under skinnet på en. Och där det inte gick med smicker, tja manipulation. Elin var den första som sa ifrån, när hon en gång sent skulle hem efter att ha hälsat på sin moster. Bussen gick inte ända hem, så hon fick promenera långa vägen över åkrarna. Då dök Anton upp med sin rostiga Volvo.
Ska du gå hem alldeles ensam så här sent, Elin? Hoppa in, jag skjutsar!
Tack, men nej tack, Anton, jag går, svarade Elin och sneddade bort mot diket… men det var redan för sent.
Hon kom hem med trasiga kläder och tårar rullandes nerför kinderna. Hon smög in i badrummet, ville inte väcka sin sjuka mamma, och försökte tvätta bort både skammen och minnet. Hon grät, förbannade sig själv för att hon varit godtrogen, och oroade sig över hur mamman skulle reagera om hon fick veta.
Mamman fick aldrig veta. När Elin var fem månader gravid somnade mamman in för gott, lugnt och stilla, och Elin blev ensam kvar i världen.
Mostern kom ner från Uppsala för att hjälpa, men ställde sig omedelbart utanför:
Du får klara dig själv. Gå till polisen istället, du borde berättat direkt! Men räkna inte med mig, jag har egna bekymmer!
Elin, skakig som ett asplöv, fattade knappt vad som sades. Men några dagar efteråt insåg hon att ingen hjälp skulle komma. Så hon tog mod till sig och gick till den lokale polisen.
Elina, varför sa du inget? fy vad synd! Jag ska se till att den där idioten får betala! utbrast konstapeln.
Anton åkte in bakom lås och bom.
Det visade sig att han hade flera barn i byn, hela sju stycken faktiskt, men mammorna hade tigit fram till nu.
Hans mor, däremot, förbannade Elin mitt på bytorget, spottade bokstavligen framför hennes fötter och önskade att barnet skulle födas sjukt eller inte alls.
Men byborna höll Elin om ryggen. Samma natt målade de tjära på Antons familjs grind, och snart hade de fått så mycket dåligt rykte att de tvingades sälja gården och dra.
Elin födde på utsatt dag en frisk och stark liten pojke, till allas förvåning utan minsta drag från Anton. Han var en Nilsson från topp till tå, med lockar och mörka ögon precis som Elins farfar som hon knappt mindes.
Grannarna hjälpte till: med vagn, kläder, lite pengar. Elin försökte vara ekonomisk, visste att livet som ensamstående skulle bli tufft, men åtminstone behövde hon inte vara rädd för att stå utan hjälp.
Så när Elin nyss börjat hämta andan, klev förstås mostern in igen denna gång med sina bröder, Elins morbröder:
Du behöver flytta. Huset är vårt! När din mamma levde fick hon bo, men nu måste vi sälja för att få loss pengar.
Elin frågade vad som skulle hända med henne.
Det är upp till dig, du får din mors del, resten får du skaffa själv.
Med den lilla summan de lovade henne kunde hon inte ens köpa en friggebod i trakten så stadslivet hägrade, om än mot hennes vilja. Ingen hon kände, ingen hjälp. Mostern såg ut som att hon helst ville slippa ens titta åt barnvagnen.
Men det hjälpte inte Elin skulle inte låta någon köra över henne eller hennes son. Släkten for, Elin grät. Hur lämnar man sitt hem utan att något går sönder inuti?
Då, mitt i grubbleriet, knackade det på dörren. Polisen hade hört ryktet.
Elin, det finns en kvinna i nästa by som vill sälja halva sitt hus. Bra kvinna, ordentlig. Jag känner henne väl. Stor stuga, behöver sällskap och hjälp med att hålla ordning. Vill du titta, så kan vi åka i helgen?
Jatack! jublade Elin och kramade nästan ihjäl honom.
Förresten, hur mår lille Viktor?
Växer så det knakar!
Polisen gjorde en fårskalle till babyn och gick, Elin pustade ut.
Vi klarar oss, mamma. Oroa dig inte! Allt ordnar sig, pratade hon med sin mammas porträtt.
Med Tove, den snälla damen med halva huset till salu, kom Elin snabbt överens.
Var inte rädd för mig, Elin. Jag är en lugn tant, bara det är ordning och reda hemma. Skulle du behöva barnvakt inför jobb, så hjälper jag gärna. Men behöver du sticka ut och roa dig på kvällarna, får du lösa det själv.
Finns det jobb här? Det vore toppen.
Javisst! Min kompis söker butikspersonal. Hon har öppnat ny matbutik i byn. Vill du, kan jag rekommendera dig?
Ja!
Elin fick jobbet, och det var där hon stötte på Jesper han som snart skulle bli hennes make. Jesper var på besök för att hjälpa sin mamma, skickad att handla. Elin packade varor åt honom, glömde sig själv och berättade om Viktor, om Tove-tanten, och om livet. Konstigt, eftersom Elin vanligtvis inte alls var någon pratkvarn.
Jesper avbröt henne aldrig. Han lyssnade, och när han gick ut ur butiken visste han att de där mörka ögonen och den stilla rösten var fastkrokade i själen på honom för alltid.
Han vågade inte gå tillbaka direkt, hans liv var rätt stökigt. Hans exfru hade stuckit under mystiska omständigheter, lämnat honom ensam med två pojkar, ett spädbarn på armen. Modern kunde inte hjälpa pga sjukt gubbe. Barnen glömde mamman mer och mer, ibland grät de ändå sent på nätterna.
Hur berättar man allt det för någon man börjat tycka om? Så han gick och snurrade runt butiken utan att våga gå in.
Men Elin hade redan listat ut det mesta via Tove. Så när Jesper till sist klev in, pep Elin:
Hur gammal är din äldste?
Han blir tre i veckan.
Och yngste?
Ett år fyllde han nyss.
Som min Viktor.
Elin
Presentera oss för barnen. Sen får vi se.
Så blev det. De gifte sig i all enkelhet; ingen bjöds förutom närmsta familj.
Efteråt tog de med alla barnen till Västkusten Elin var vild av lycka, hon hade knappt lämnat sin by tidigare.
Och visst, lyckan var skör ibland. När äldste sonen blev sjuk blev Elin kvar två månader på sjukhus och svärmor fixade resten. När exet dök upp och hotade med vårdnadstvist, gav sig Elin inte hon tog kontakt med polisen hemifrån, slogs för pojkarna och blev till slut deras juridiska mamma på pappret också.
Exfrun stack igen innan rätten ens sagt sitt, och svärmor kramade om Elin efteråt:
Nu är jag helt lugn för grabbarnas skull!
Åren gick. Barnen växte, Elin var den samma lite försiktig, mycket vänlig, men alla i byn visste: snuddar man vid hennes familj, förvandlas hon från jamande katt till rytande tiger.
Och nu det här att hon inte skulle vara en riktig kvinna?
Elin låg sömnlös hela natten efter att Jesper gett henne kortet. Hon vred sig, stagnade framför spegeln i nattlampans sken, vände och vred på sig och letade fel. Rådgöra med Jesper? Aldrig! Hon var för stolt.
På morgonen dumpade Elin barnen i förskolan och skolan och gick raka vägen till Maja.
Maja, vad gör jag nu?!
Maja var lika vimsig som Elin. Hon drog fram en hög damtidningar visst måste det stå nåt klokt där? Efter en halvtimme var de övertygade: en riktig kvinna måste äta rätt, klä sig rätt, sminka sig rätt allt rätt! Annars var man varken hackad eller malen, möjligtvis med rosett på sidan, men ibland utan ens det!
Elin köpte ingen rosett, men följde med Maja till stan, köpte dyr mascara, ny nattlinne och skitsnygga skor som hon knappt vågade ta ur kartongen, så att grabbarna inte skulle hinna provköra dem först.
Men Jesper uppskattade inte hennes hårda ansträngning.
Just som Elin la sista touchen av ögonskugga på ögonlocket slet Jesper upp badrumsdörren, Elin siktade mascaraborsten rakt in i ögat och det sved så tårarna sprutade! Och just där och då insåg Elin att det där med att vara riktig kvinna, det var kanske inte riktigt hennes grej ändå.
Men Elin! Vad gör du?! utbrast Jesper och såg på sin fru som hoppade runt på ett ben, kvidande medan mascaran rann och sminket smetades över hela ansiktet och kaklet.
Dumma dig! röt Elin mellan tänderna medan hon förgäves försökte torka tårarna och fortfarande rädda ansiktet. Du ska ha en KVINNA?! Vad är jag då?!
Jesper fattade: han omfamnade henne försiktigt.
Vänta nu, lilla virrpanna. Låt mig hjälpa dig!
Medan han tvättade bort mascaran, viskade han:
Jag är visserligen en klant, men du är inte bättre. Du vet ju att jag aldrig kan formulera mig. Kan du inte bara fråga vad jag menade? Nu har du gått och blivit sur i onödan!
Varför sa du och varför gav du kortet, då? Skulle jag inte redan vara kvinna, menar du? fräste Elin.
För att du aldrig någonsin unnar dig nånting! Allt du köper går till barnen, mig eller min mamma. Men aldrig dig själv! Det är dåligt! Så, tänkte jag, ger jag dig pengar så får du köpa vad du vill på riktigt. Precis som de där damerna som går runt och shoppar utan att ens tänka efter.
Då var det Elins tur att skratta så hon vek sig dubbel. Barnen kom rusande, trodde mamma grät och satte igång världens oväsen så Elin fick jobba hårt för att förklara.
Sent på kvällen, efter att barnen somnat, satte Elin sig på trappen med ansiktet vänd mot stjärnhimlen, skrattade tyst åt dagens cirkus.
Allt klart, sista burken står på plats! ropade Jesper och slog sig ner bredvid henne.
Täckte du dem ordentligt?
De blir toppklass, det lovar jag!
Bra, du. Jag kommer nog behöva mycket gurka snart, sa Elin och la sin hand på magen.
Men du! Och du har hållit tyst?! stönade Jesper, fylld av glädje.
När skulle jag ha sagt det? Du har varit fullt upptagen med dina gurkor!
Hon hann inte säga mer, sen kysste Jesper henne tyst och höll henne hårt. Där, lite snett lutad mot hjärtat, där någonstans bor en riktig kvinna. Och all hennes styrka.
