Det var längesedan nu, men jag minns hur hela familjen följde gamla mormor till dörren. Ingen gjorde någon hemlighet av att de tröttnat på hennes närvaro. De talade raka ord, utan någon skam alls, och log av lättnad när våren äntligen kom nu skulle hon resa till landet och inte komma tillbaka på länge.
Barnbarnen såg på henne utan vare sig värme eller känsla, svärdottern visade öppet sitt ogillande. Sonen, han var mestadels bortrest i arbetet, och när han väl var hemma var han lika kylig som de andra. För dem var mormor bara en börda till. Och hon kände det så tydligt. Hon teg och räknade dagarna till våren den enda hoppet, den lilla glädjen.
Det året kom värmen ovanligt tidigt. Mormor satt ofta nere vid porten, värmde sina händer mot vårsolen och blickade upp mot den klara blå himlen. Hon var liten och mager, i sin slitna grå kappa och nötta stövlar som en gammal blöt sparv.
Släkten sparde inte på värmen, men grannarna var vänliga. De hälsade, undrade hur hon mådde och hjälpte henne upp till femte våningen. Pojkspolingar från gården brukade ibland bära hem matkassarna åt henne när de mötte henne efter en tur till Konsum.
Trots att hon var gammal, satt hon aldrig sysslolös. Hon lagade mat, tvättade och städade höll ordning på allt. Men varje gång svärdottern kom hem från jobbet slängde hon ur sig samma kommentar:
Du går ju bara hemma, gör då allting själv!
Barnbarnen talade knappt till henne, och när de hade med sig vänner hem, satt mormor tyst på sitt rum. En gång hade hon hört de där orden som gick rakt i hjärtat:
Mormor, vi skäms för dig.
Hon blev aldrig arg eller sade något elakt. Hon bara teg. Men om nätterna, då alla sov, grät hon tyst av ensamhet och sorg.
Den dagen hon skulle resa, for de med henne till Centralen i taxi. Hon hade inte mycket packning en gammal väska och ett litet knyte med trasor. Långsamt, med käppen som stöd, gick hon ut på perrongen. Hon satte sig en stund på en bänk, vilade, och när tåget kom reste hon sig försiktigt och klev på vagnen.
Där satt hon vid fönstret och såg ut, med sina goda, milda ögon. När tåget började rulla, tog hon fram ett skrynkligt fotografi ur väskan. På det log hennes son, svärdottern och barnbarnen. På senare tid hade hon bara sett deras leenden på detta foto. Försiktigt kysste hon bilden och lade tillbaka den.
Vid sin station klev hon av och började långsamt gå grusvägen mot byn. Någon skjutsade henne sista biten till gården. Den gamla grinden gnisslade när hon gled in på den välbekanta stigen fram till huset. Allt var sig likt, allt var hemvant. Här var hon behövd om inte av människor, så av väggarna, det gamla staketet och den sneda trappan.
Den här platsen betydde allt för henne. Här var hon född, här växte barnen upp, och här begravde hon sin make. Nästan hela livet hade gått här med glädje och sorg.
Mormor öppnade fönsterluckorna, tände en brasa i vedspisen och slog sig ned på bänken vid köksfönstret. Hon såg ut och mindes tiden som var. Här satt hennes barn på bänken, här åt de vid bordet, över det slitna trägolvet sprang deras bara fötter. I minnet hörde hon deras klara, glada röster. Då var hon mamma den viktigaste, den käraste.
Solen lyste in, precis som förr. Våren var lika mild och nära hjärtat. Och mormor log försynt för sig själv.
Men nästa morgon vaknade hon inte mer. Hon blev kvar där hon alltid velat vara i sitt hem, på sin jord.
På bordet låg gamla fotografier. Överst en ny, lite skrynklig den med de leende, kära ansiktena.
Så länge vi lever har vi tid. Att säga tack. Att be om förlåtelse. Att tala om för våra nära att vi älskar dem. För när någon går bort, kommer de inte åter. Och i hjärtat kan det finnas en smärta som är svår att bära.
Så lev med tillit. Var ärlig. Gör gott av hjärtat. Älska och uppskatta de som finns omkring dig.
Vänta inte till imorgon med dina varma ord morgondagen kanske aldrig kommer.
