2018
Jag, Rickard Lindström, 34 år gammal från Borlänge, drömde om att lämna vardagsbekymren bakom mig och skapa något eget. Tanken var att föda upp grisar och sälja vidare, så jag hyrde en bit bergssluttning utanför Rättvik där marken låg orörd och förvildad.
Allt mitt sparade kapital gick åt. Till och med ett lån på 120000 kronor från Swedbank tog jag för att få ihop till skjul, ett borrat brunnshål för vatten och till inköpet av trettio smågrisar.
När första lastet grisar släpptes upp på berget, stod jag och min fru Jannike, 31, där uppe och såg oss omkring. Jag sa:
Bara vänta, älskling. Om ett år bygger vi vårt eget hus.
Men livet blev inte sådant som de lyckade berättelserna på tv drömmen om att följa en enkel väg till framgång.
Redan inom tre månader bröt svinpesten ut i Dalarna. Smittan spred sig, och grisuppfödare i närheten såg sina besättningar falla. Några tvingades elda upp hela grisstallet för att hejda viruset; rök låg tung över landskapet i veckor.
Jannike blev allt oroligare.
Vi säljer dem nu, medan vi har något kvar, bad hon.
Men jag vägrade ge upp så lätt.
Det blåser över snart. Vi håller ut lite till.
Av oro och sömnbrist blev jag svag och utmattad. Jag hamnade till och med på lasarettet i Falun, nedbruten av stress. Hela månaden låg jag hemma hos svärföräldrarna i Leksand och försökte återhämta mig.
När jag återvände till berget hade hälften av grisarna slocknat. Fodret hade blivit dubbelt så dyrt och banken hörde av sig om lånet.
De regntunga nätterna då det smattrade på plåttaket kändes det som att allt slit höll på att rasa samman.
En natt efter ännu ett samtal från inkassot satte jag mig ner på golvet.
Nu är det nog, viskade jag.
Dagen efter låste jag grishägnet och överlämnade nyckeln till markägaren, gamle Karl-Erik. Sedan gick jag hela stigen hem. Jag klarade inte att se mitt livsverk falla sönder. I huvudet var allt redan förlorat.
Fem år gick utan att jag satte min fot på berget.
Jag och Jannike bosatte oss i Uppsala, började om som lagerarbetare. Enkel vardag, inte rikt men fridfullt.
Ofta skämtade jag bittert om mina grisar.
Jag matade bara bergen med mina pengar.
Så, tidigare i år, ringde Karl-Erik med darrande röst.
Rickard du måste komma hit. Det har hänt något speciellt med ditt gamla grishägn.
Nästa dag körde jag de dryga fyra milen norrut. Den gamla vägen var övervuxen, helt igenbommad av sly och björkar. Det kändes som om tio år passerat.
Hjärtat slog i bröstet medan jag gick sista biten.
Var allt förstört?
Eller fanns det inget alls kvar av min dröm?
Men när jag vände kring sista kröken stannade jag tvärt.
Platsen levde.
Gamla grishägnet var helt dolt av snår och murgröna. Plåttaket var överdraget av grönska. Sörjan i hagarna hade blivit en del av skogen. Träden var höga, stigen närmast utraderad.
Men det var ljudet som fick mig att fastna.
Grynt grynt
Jag blev helt stel.
Försiktigt gick jag fram till stängslet, som knappt syntes i högt gräs. Tittade in genom öppningen och tog ett steg tillbaka av chock.
Grisar.
Inte bara ett par stycken ett helt gäng.
Stora, kraftiga suggor. Små knorrar sprang runt mellan benen.
De trettio grisar jag lämnat för fem år sen hade blivit en flock.
Nej det är inte möjligt mumlade jag.
Karl-Erik närmade sig.
Jag sa ju det, log han. De försvann inte.
Men hur klarade de sig? frågade jag, förvirrad.
Han slog sig ner på en stor sten och pustade.
När du lämnade, var några kvar i hägnet. Jag tror de knäckte stängslet och tog sig ut. Jag trodde de skulle gå under i skogen men de blev kvar.
Jag såg mig omkring.
Bakom gamla hängnet ringlade nu en liten bäck jag aldrig lagt märke till. Runtom växte björnbär, vildväxande potatis och till och med rabarber.
De lärde sig leva på berget, sa Karl-Erik. Och de har förökat sig.
Jag blickade ut över flocken. Några tittade upp, nästan som om de minns mig.
En gammal sugga kom närmare stängslet. Huden var rödgul med ett gammalt jack i örat märket på en av de första smågrisar jag köpte.
Den där viskade jag.
Det var min allra första.
Det knep till i bröstet.
Allt jag trott var borta levde och hade vuxit.
Vad tänker du göra nu? frågade Karl-Erik.
Jag stod tyst.
Så såg jag ut över berget igen. Grishägnet. Grisarna som strosade i gräset, som om de fem åren inte spelade någon roll.
Sakta började jag le för första gången på åratal.
Kanske, sa jag tyst,
kanske är drömmen inte död ändå.
Just där och då förstod jag:
Ibland, även när du ger upp drömmen
finns det stunder då den ändå väntar på att du ska återvända.
