Flicka lilla, ge mig åtminstone en fjärdedel av ett bröd, så betalar jag dig imorgon. Jag är så yr av hunger…
Så kan du inte göra, svarade man mig, det här är ju ett bageri. Vi tar inte emot tomflaskor här. Kan du läsa? Det står tydligt: man måste lämna flaskor till pantstationen, sen får du pengarna att köpa bröd för. Vad är det du vill?
Jag visste inte att pantstationen bara var öppen till klockan tolv. Jag hade kommit för sent. Aldrig tidigare hade jag samlat flaskor så här. Modlösa tankar greppade tag om mig, så jag vandrade vidare utan att veta var jag skulle få tag på pengar.
Jo du, sa expediten, du får sova mindre. Imorgon lämnar du in flaskorna tidigt och kommer hit.
Flicka lilla, ge mig åtminstone en fjärdedel av ett bröd, så betalar jag dig imorgon. Jag är yr av hunger.
Det syntes att den äldre kvinnan skämdes över sitt tiggeri, men hon behöll stoltheten.
Nej, svarade bagerskans, jag pysslar inte med välgörenhet, själv har jag knappt råd att gå runt. Det finns så många tiggare här, stå inte kvar.
God dag, vände sig expediten till mannen som stod vid bageriet. Ditt favoritbröd har kommit. Aprikosbullarna är färska, men körsbärsbullarna är från igår.
God dag, svarade mannen, försjunken i sina egna tankar. Jag tar gärna ett nöt- och fruktbröd. Och sex körsbärsbullar.
Så aprikos då, sa expediten. Fint, då blir det aprikos.
Mannen stod tankspridd och såg ut genom fönstret, utan att lägga märke till den gamla damen som stod i närheten och såg på honom.
Ur luckan räckte expediten över hans varor. Mannen tog fram sin tjocka plånbok och betalade med en femhundrakronorssedel. Hans blick gled över till damens ansikte och fastnade på en stor brosch på hennes kavaj.
Den äldre kvinnan såg alls inte ut som en tiggare hon bar sig värdigt och var klädd i gamla men välvårdade kläder. Hon hade en intellektuell utstrålning och bar sin ålder med stolthet.
Per satte sig i sin bil, la varorna på passagerarsätet och körde iväg.
Hans företags kontor låg i närheten.
När han kom in möttes han av sekreteraren Malin.
Per Andersson, din fru har bett dig ringa tillbaka.
Oj, Malin, är det något som hänt? undrade han oroligt.
Per Andersson var ägare till ett företag som sålde hemelektronik. Han hade startat sitt företag i början av 90-talet. Tack vare sin klipskhet och sitt driv hade företaget vuxit snabbt.
Pers kontor låg i utkanten av staden. Han hade kunnat hyra sig ett kontor i centrum, men han var för klok för att kasta bort pengar på sådant.
Han hade byggt sig en vacker villa utanför staden, där han levde med sin hustru och sina två söner.
Om två veckor skulle han bli pappa igen, så samtalet från hustrun gjorde honom nervös.
Linnea, vad har hänt? frågade han.
Per, de ringer från skolan. Arvid har varit i slagsmål igen.
Älskling, jag vet inte om jag hinner gå. Jag har jättemycket jobb just nu. Försöker förhandla med en stor leverantör.
Per, du förstår ju att det blir svårt för mig att gå själv.
Nej, nej, du ska inte behöva gå någonstans. Ta det lugnt och vila. Jag hittar en stund, jag lovar.
Arvid kommer få en ordentlig tillsägelse av mig om han inte lyssnar. Förlåt, älskling. Jag måste jobba nu. Vänta inte på mig till middag.
Men älskling, du är aldrig hemma. Barnen ser dig knappt, du kommer när de redan lagt sig, och du går innan de vaknat. Jag oroar mig för dig. Du verkar aldrig vila.
Vad ska jag göra, sån är jobbet. Jag hoppas att det är bara en vecka till i det här tempot, sedan blir det bättre igen. Och när det är dags för förlossning, vem ska vi lämna barnen till?
Jag hittar någon lösning. Oroa dig inte, vi får väl hyra en barnflicka.
Jag vill egentligen inte lämna bort barnen heldagar till någon okänd…
Linnea, vi pratar mer sen. Nu har jag så mycket på gång, och det har du säkert också.
Det känns bara som du inte bryr dig om mig eller barnen.
Älskade, säg inte så. Allt jag gör är för vår familjs skull för dig, Arvid, Emil och för vår lilla dotter som snart kommer.
Förlåt, jag skulle inte ha sagt så där. Jag saknar dig bara, jag vill se dig mer.
Per stannade kvar på kontoret till sent på kvällen. Barnen sov redan när han kom hem, och hans fru satt kvar i vardagsrummet och väntade på honom.
Förlåt mig, älskling, jag sa kanske för mycket idag.
Det är lugnt, du behöver ju ta hand om dig, inte sitta upp och vänta på mig. Kom, jag värmer mat åt dig.
Nej tack, jag är inte hungrig. Jag åt lite på kontoret, förresten tog jag hem färska aprikosbullar. De är bäst i stan, och nöt- och fruktbrödet…
Jo bullarna var goda, men brödet var inget för oss och barnen.
Per började tänka på den äldre kvinnan han sett vid bageriet.
Älskade, gå och lägg dig nu. Du ska ju upp tidigt igen imorgon, till kontoret. Du Per, försökte hustrun. Är det problem på firman?
Nej, det är det inte. Men om förhandlingarna med leverantören går i lås, så ordnar det sig fint.
Du ser utmattad ut, somnar nästan stående.
Nej, jag försöker bara komma ihåg. Vet du, idag såg jag en äldre kvinna vid bageriet. Jag var så inne i mina egna funderingar så jag hörde inte riktigt vad hon och expediten pratade om, bara fragment. Men hennes ansikte känns bekant, men kan inte placera henne. Den där stora broschen på hennes jacka…
Per var en man med varmt hjärta och hjälpsam själ.
Den äldre kvinnan vid bageriet satt fast i hans tankar. Han klandrade sig själv för att han inte hjälpt henne då hon behövde det. Och ansiktet var så välbekant. Men varifrån?
Nästa morgon var Per första på kontoret och försökte sysselsätta sig med lite räkneuppgifter.
Kanske är jag bara trött eller har jag blivit dålig på siffror? log han för sig själv.
Plötsligt sa han högt: Men det kan inte vara… är det fröken Sonja Andersson? Broschen och kavajen! Han hade inte sett henne på sjutton år, och tiden hade förändrat henne mycket.
Sonja Andersson hade varit matematiklärare älskad av alla på skolan. Även föräldrarna rådgjorde ofta med henne.
Hon gifte sig sent, vid trettioåtta. Hennes dotter föddes svag och sjuklig, och dog tragiskt innan hon hunnit fylla fyra.
Efter dotterns död gick Sonja och mannen skilda vägar.
Sonja gav istället all sin kärlek till sina elever.
Pers barndom var svår. Hans farmor uppfostrade honom; föräldrarna dog i en bilolycka när han var liten. De var på väg till skördearbete och körde av vägen med lastbilen.
Per var ambitiös och arbetsam. Han visste att hårt arbete behövdes för att lyckas. Han fick beröm av lärarna, och särskilt av fröken Sonja.
Som tonåring brukade Per ofta hjälpa Sonja hemma i hennes trädgård. Hon bodde i ett litet hus och kallade gärna in honom för att pyssla med småsaker.
Hon visste att han levde sparsamt med farmor, ibland med för lite mat. Sonja bjöd honom på lunch ett par gånger, men han tackade blygt nej.
Så hon erbjöd honom småsysslor mot betalning. Det var inte mycket jobb, men alltid väntade en rejäl middag efteråt.
Sonja Andersson bakade själv sitt bröd i vedeldad ugn. Hon var stolt över bakformen som hon ärvt från sin egen mormor.
Brödet hon bakade var luftigt och mjukt; Per sa att inget kunde mäta sig med det.
Om du tycker det är så gott, så måste du bjuda din farmor också, sa Sonja och skar av halva limpan.
Per drömde sig så djupt in i minnena att han glömde jobbet. Han märkte knappt när de andra på kontoret kom in.
Han visste att Sonjas hus numer låg under stora hyreshus. Så han hörde av sig till en gammal bekant på polisen, och redan en timme senare hade han Sonjas nya adress.
Dock, jobbet kom emellan, så han fick skjuta upp sitt besök.
Senare på kvällen berättade han för Linnea om fröken Sonja.
Du vet, Sonja Andersson en fantastisk och klok kvinna. Du har varit så orolig för hur vi ska göra med barnen när du är på BB. Kanske kan vi bjuda hit henne? Hon har hjälpt mig mycket i livet. Jag hade säkert inte varit där jag är idag utan hennes visdom. Jag kan inte låta henne kämpa ensam, sa Per.
Självklart, älskling. Åk till henne och hämta henne. Hon får gärna bo här hos oss. Vem vet, hon kanske kan tala förstånd med Arvid så han slutar slåss i skolan, svarade Linnea.
Du förstår inte, fröken Sonja har en särskild kraft hon kan verkligen övertyga, log Per.
De förstod varandras hjärtan utan ord, han och Linnea.
Först på söndagen fick Per lite tid. Han köpte en bukett tulpaner och for till Sonjas hem.
Med fjärilar i magen ringde han på. Dörren öppnades av Sonja själv, märkbart tärd av åren, blickens färg urvattnad.
God dag, fröken Sonja, det är Per Andersson. Minns du mig? Jag gick ut nian för sjutton år sen.
Men Per… klart jag minns dig. Jag kände igen dig där vid bageriet.
Förlåt att jag inte hälsade genast. Jag var så försjunken i tankar… Tänkte du att jag vände bort blicken?
Den gamla lärarinnan blev rörd till tårar.
Nej, nej, inte alls, jag har letat efter dig och är så glad att jag hittade dig.
Per räckte fram blommorna generat.
Åh, tack. Det var längesen någon gav mig blommor, inte sen sista första september fyra år sen. Jag jobbade sista året då sen gick jag i pension. Eller, gick och gick de bad mig sluta.
Ursäkta att jag inte kan bjuda på kaffe. Pensionen kommer inte förrän om två dagar.
Jag har kommit hit för att ta med dig hem. Vi har stort hus, jag är gift och vi har två pojkar, om två veckor får vi en dotter.
Nej Per, jag kan inte ligga dig till last. Din familj vill säkert inte ha en främling hos sig.
Fröken Sonja, jag bjuder in dig som barnflicka och lärare. Jag har pratat med Linnea, hon tycker bara det är bra. Våra barn behöver en vis och god pedagog ingen kan vara bättre än du.
Arvid, min äldste, är rätt vild. Vi fick samtal från skolan nu i veckan.
Tror du att du klarar det, Sonja?
Nästa år fyller jag sjuttio, men jag ska allt klara att hålla ordning på dem.
Packa nu, fröken Sonja! Du följer med hem till oss nu.
Sedan dess bodde Sonja Andersson i familjen Anderssons villa, och för gott släppte deras oro taget om henne.
Linnea trivdes otroligt bra med den kloka, lugna kvinnan. Sonja blev som en riktig skatt för hela familjen.
En och en halv vecka senare kom det efterlängtade: en dotter föddes och fick heta Saga. Under Linneas tid på BB stannade pojkarna gärna hemma med Sonja, som lagade god mat och hjälpte till med läxorna.
Per och Linnea kände sig trygga barnen var i de bästa händer.
Arvid, som varit rätt bråkig, förändrades snabbt. Trots att Sonja aldrig höjt rösten var det som om hennes auktoritet pratade direkt till hans hjärta. Slagsmålen i skolan slutade.
Till slut kom den dag då Per hämtade hem sin fru och lilla dotter.
Jag har saknat er så, mina älsklingar! Linnea kramade sönerna.
Det har varit jättebra! log lille Emil.
Mamma, vi bakade bröd med fröken Sonja! utbrast Arvid stolt.
Det var gott, men Sonja säger att brödet blir inte alls lika gott i vanlig ugn som i vedeldad. Det var mycket godare i vedugnen, tillade han.
Så insåg jag att det största är att ge tillbaka. Alla kan hamna i situationer man inte valt. Och min gamla lärare lärde mig inte bara matematik hon lärde mig att se varje människa, att vi behöver varandra. Det är något jag hoppas både mina barn och jag själv aldrig glömmer.
