Igen en flicka? Är det något slags skämt? I vår släkt har fyra generationer män arbetat för SJ! Och vad kommer du med hem?
Är jag är jag verkligen så dålig? Som pappa?..
Vad tycker du själv?
Elvira svärmor drog ut på namnet. Nåväl, åtminstone ett riktigt namn. Men vad ska det bli av henne? Vem behöver din Elvira?
Mattias satt tyst, blicken fastnaglad i mobilen. När hans fru frågade vad han tyckte log han bara snett:
Det är som det är. Nästa gång kanske det blir en pojke.
Astrid kände hur något drog ihop sig djupt inom henne. Nästa gång? Men den här lilla, vad är hon då generalrepetition?
Elvira föddes i januari. Pytteliten, med stora ögon och massor av mörkt hår. Mattias dök upp först när de skulle åka hem från BB, med en bukett nejlikor och en Ica-kasse med barnkläder.
Fin är hon, sa han, försiktigt tittandes ner i vagnen. Lik dig.
Men med din näsa, log Astrid. Och envisa haka.
Äsch, avfärdade Mattias. Alla barn ser likadana ut i början.
Solveig, Mattias mamma, satt hemma och såg ut som om hon just ätit inlagd sill utan bröd.
Grannen Gunilla frågade, blev det ett barnbarn eller ett barnbarnsbarn Jag skämdes att säga det! muttrade hon. I min ålder, leka med dockor
Astrid stängde in sig på barnrummet och grät tyst, tryckte Elvira tätt intill sig.
Mattias började jobba mer och mer. Tog extrapass, hjälpte till hos grannarna på deras tomter. Han sa att familjen blivit dyr, framför allt med barn. Hemma var han sent, trött och tyst.
Hon väntar på dig, sade Astrid, på väg förbi barnrummet. Elvira lyser upp varje gång hon hör dina steg.
Jag är trött, Astrid. Måste upp tidigt imorgon.
Men du hälsade ju inte ens
Hon är för liten. Hon fattar inget.
Men Elvira förstod. Astrid såg hur hennes dotter vred huvudet mot dörren när pappans steg hördes i hallen. Och hur hon länge stirrade ut i tomrummet efteråt. Fönster och dörrar.
När Elvira var åtta månader blev hon sjuk. Först steg febern till trettioåtta, sen trettionio. Astrid ringde 1177, de sa att det nog gick, men vid fyrtio grader ställdes allt på ända.
Mattias, vakna! Astrid ruskade honom. Elvira är riktigt dålig nu!
Vad klockan är? Mattias öppnade ögonen.
Sju. Jag har inte sovit på hela natten. Vi måste in till sjukhuset!
Redan? Kan du inte vänta till ikväll? Jag har ett viktigt pass
Astrid såg på honom som om han vore en total främling.
Din dotter brinner av feber. Och du
Men hon dör ju inte! Barn blir sjuka hela tiden!
Astrid beställde taxi själv.
På sjukhuset togs Elvira omedelbart in på infektionsavdelningen. Läkarna misstänkte allvarlig hjärnhinneinflammation lumbalpunktion behövdes.
Var är barnets far? frågade läkaren. Vi behöver samtycke från båda föräldrarna.
Han arbetar. Snart här.
Hela dagen ringde Astrid till Mattias. Mobilen var avstängd. Klockan sju på kvällen svarade han äntligen.
Astrid, jag är på verkstan, fullt upp
Mattias, Elvira har misstänkt hjärnhinneinflammation. De behöver ditt samtycke till lumbalpunktion! Läkarna väntar!
Va? Vadå punktion? Jag fattar ingenting
Kom! Nu!
Kan inte, går inte, slutar elva. Skulle träffa killarna efteråt.
Astrid la på.
Hon skrev på själv hade rätt som mor. Punktionen gjordes under narkos. Elvira såg så liten ut ovanpå den stora britsen i operationssalen.
Svar imorgon, sa läkaren. Om det är hjärnhinneinflammation väntar lång vård. Minst sex veckor inne.
Astrid sov kvar på sjukhuset. Elvira låg med dropp, blek, orörlig. Bara bröstkorgen rörde sig sakta upp och ner.
Mattias kom dagen efter till lunch. Obarberad, skrynklig.
Hur hur är det? frågade han, stannande vid dörren.
Dåligt, svarade Astrid kort. Provsvaren dröjer.
Vad har de gjort? Den där
Lumbalpunktion. Tappat vätska från ryggraden.
Mattias blev blek.
Gjorde det ont?
Hon sov. Märkte inget.
Han gick fram och stod vid sängen. Elvira sov, liten hand över filten, en kanyl på handleden.
Hon är så liten mumlade Mattias. Jag visste inte
Astrid sa ingenting.
Svaret kom och det var gott ingen hjärnhinneinflammation. En vanlig virusinfektion, men med komplikationer. Vård hemma under uppsikt gick bra.
Ni hade tur, sade läkaren. Bara en dag till hade kunnat vara katastrof.
På vägen hem sa Mattias ingenting. Precis utanför dörren frågade han tyst:
Är jag verkligen så hemsk? Som pappa?
Astrid lade Elvira bekvämare i famnen och såg på honom.
Vad tycker du själv?
Tänkte att tiden var oändlig. Att hon var för liten för att fatta. Men när jag såg henne där, alla slangarna, förstod jag att jag kan förlora henne. Och att det finns nåt att förlora.
Mattias, hon behöver en pappa. Inte nån som bara drar in pengar och bygger altan. En pappa som vet vad hon heter, som kan hennes favoritleksaker.
Vilka då? viskade han.
Gummiigelkotten och skallran med bjällra. När du kommer hem kryper hon alltid till dörren. Tror att du ska lyfta henne. Fönster och dörrar.
Mattias slokade.
Det visste jag inte
Nu vet du.
Hemma vaknade Elvira och började gråta, tunt och sorgset. Instinktivt räckte Mattias armarna åt henne men hejdade sig.
Får jag? frågade han Astrid.
Hon är din dotter.
Försiktigt tog han Elvira i famnen. Hon snörvlade till men blev tyst, betraktade honom med stora allvarliga ögon.
Hej lilla gumman, viskade Mattias. Förlåt att jag inte var där när du var rädd.
Elvira sträckte ut handen och rörde vid hans kind. En okänd känsla snörpte till i halsen.
Pappa, sa Elvira, alldeles tydligt.
Det var hennes första ord.
Mattias stirrade förskräckt på Astrid.
Hon hon sa
Sagt det i en vecka, log Astrid. Men bara när du inte är hemma. Kanske väntade hon på rätt stund.
På kvällen somnade Elvira i pappas famn. Mattias bar henne försiktigt till sängen. Hon vaknade inte, klamrade sig bara hårdare fast runt hans finger i sömnen.
Hon släpper mig inte, förundrades han.
Hon är rädd att du ska försvinna igen, sa Astrid.
Han satt en halvtimme vid sängen, vågade inte dra undan fingret.
Jag tar ledigt imorgon, sa han. Och i övermorgon. Vill lära känna min dotter.
Men jobbet? Extrajobben?
Vi hittar ett annat sätt. Eller lever snålare. Viktigast är att inte missa när hon växer.
Astrid lade armarna om honom.
Bättre sent än aldrig.
Hade aldrig förlåtit mig om nåt hänt och jag ens inte visste hennes älsklingsleksaker, viskade Mattias och tittade på Elvira. Eller att hon kunde säga pappa.
En vecka senare var Elvira frisk och de gick ut alla tre. Elvira uppe på Mattias axlar, skrattande bland prasslande höstlöv.
Ser du vad vackert, Elvira! sa Mattias, pekade på gyllene lönnar. Och där är ett ekorrspår!
Astrid gick bredvid och tänkte: ibland måste man nästan förlora det dyrbaraste, för att förstå hur mycket det betyder.
Solveig tog emot dem med rynkad panna.
Mattias, Gunilla berättade att hennes barnbarn redan spelar fotboll. Och din bara leker med dockor!
Min dotter är bäst i världen, sa Mattias rofyllt och räckte Elvira gummiigelkotten. Och dockor är ju fantastiska.
Men släkten då? Blir det ingen fortsättning
Visst blir det. Den fortsätter på sitt eget sätt.
Solveig började invända men Elvira kröp fram och räckte upp händerna.
Mormor! sa hon och log stort.
Svärmor blev tagen, lyfte upp henne.
Men hon pratar! utbrast hon.
Vår Elvira är väldigt smart, sa Mattias stolt. Eller hur, lilla vän?
Pappa! ropade Elvira och klappade händer.
Astrid såg på bilden framför sig och tänkte att ibland kommer lycka efter prövningar. Och att riktig kärlek inte föds i ett ögonblick utan växer långsamt, genom oro och rädslan att förlora.
På natten, när Astrid lade Elvira, sjöng Mattias en vaggvisa. Rösten var mjuk men hes, Elvira lyssnade med stora ögon.
Du har aldrig sjungit förut, sa Astrid milt.
Mycket jag aldrig gjort förr, svarade Mattias. Men nu har jag tid att ta ikapp.
Elvira somnade, hårt omfamnande hans finger. Och Mattias lossade det inte utan satt kvar i mörkret, lyssnade på hennes andetag och tänkte på hur mycket man kan missa, om man aldrig stannar och ser på det som verkligen är viktigt.
Och Elvira sov, med ett leende, för nu visste hon: pappa skulle aldrig försvinna mer.
Denna dröm skänktes till oss av en av våra läsare. Ibland krävs mer än bara ett val ett stort prov för att väcka det bästa i en människa. Vad tror du? Kan vi förändras, när vi inser att vi kanske förlorar det vi håller allra kärast?
