Styvdottern
När jag och Karin träffades och blev kära var lilla Linnéa sex år. Hon hade växt upp utan pappa och längtade så intensivt efter kärlek, att vi aldrig hade ens minsta problem att komma överens. Vi levde verkligen i harmoni, tills det berömda tonåren kom!
Du är inte min pappa! utbrister Linnéa plötsligt en kväll.
Inte din pappa? Jaha, och vem har då under alla dessa år lyssnat på klagomål om klasskompisar, varit med på utvecklingssamtal och försvarat dig? Vem har gömt de sista kexchoklad-bitarna för att räcka över dem när du varit ledsen? Vem delade din hemlighet när du tog Maja Svenssons docka från gården, och vem smög sedan ut i natten och la tillbaka den i buskarna, som om inget hänt? Och, om jag inte minns fel, så bestämde vi för flera år sedan att man står för vad man säger, så hur kommer det sig att du gått ifrån att kalla mig “pappa” till “inte pappa”?
Hennes ord sårar, men jag kan inte visa det. Dels för att jag är man, dels för att ilska mot Linnéa inte skulle lösa något, utan bara göra det värre.
Argumentet är förstått, sa jag och hälsade militäriskt för att lätta på stämningen. Ska vi diskutera våra nya roller, då? Rättigheter och skyldigheter för icke-pappa och icke-dotter, så att säga.
Hjärtat värker, men jag känner att det här är rätt väg. Hon behöver frihet, inom rimliga gränser, särskilt sådana hon fått sätta själv. Men Linnéa överraskar mig hon muttrar “Vill inte”, smäller igen dörren. Så där har hon aldrig gjort ens som liten, då var hon alltid tydlig med vad hon ville, och sen diskuterade vi om det gick att genomföra eller ej.
Vill hon något som att hoppa från taket på förrådet? Då förklarar jag utförligt med pedagogiska bilder från nätet varför det inte går. Men när hon i ettan bestämde sig för att kalla Axel Johansson sin man och flytta in hos honom, sa jag genast okej, och att vi skulle fixa flytten så snart lagen tillät det. Det där gick dock över på någon månad.
Vi brukade alltid prata oss igenom saker, lugnt och sansat. Men nu: “Vill inte” och “inte pappa”. Förr kunde hon resonerande berätta även varför hon inte ville äta havregrynsgröt.
Äckligt! klagade hon.
Varför då?
För lite socker och det ligger skinn ovanpå.
Klart och tydligt! Då får man antingen laga något annat eller bara låta henne ta den där drömrullen ändå.
Jag står kvar utanför hennes dörr, stirrar på träådringen och letar svar. Inget kommer. Jag rycker på axlarna. Vi får se hur det utvecklar sig.
Karin tar allt med ro. Hon säger att hon själv betedde sig värre i tonåren, att hennes pappa förmodligen önskade hon skulle försvinna till Norrland bara hon stack någonstans. Hon menar att snart när stormen med hormonerna lagt sig, vänder allt tillbaka igen. Sådant tar bara olika lång tid. Men om jag ska vara ärlig börjar jag sakna Linnéa. Vem ska jag titta på fotboll med på kvällen eller småskratta åt Karins kompis Siv, som byter hårfärg fler gånger än det regnar över Stockholm?
Snart börjar Linnéa sticka ut näsan ur sitt rum ibland. Dock, när hon är inne på sitt vanliga humör, är hon aggressivare än tidigare och man vågar helst inte störa. Det är omöjligt att förutse dessa ljusa stunder, men när de kommer är jag lika glad varje gång.
Ska vi ut i naturen på helgen, tjejer? föreslår jag. Ta med Abu Garcia-spöna, kanske ett tält?
Linnéa, det vore väl kul? Karin ser på dottern med hopp.
Jag åker ingenstans med er! Ni får bära era egna spön, fiskegubbar! Linnéa slår igen dörren, och vi stirrar frågande på varandra. För en minut sedan var allt frid och fröjd
Hon har nog tröttnat på fiske också, säger jag och lyfter händerna.
Senare en dag kommer Linnéa inte hem från skolan. Hon svarar inte på mobilen. Vi ringer alla hennes vänner, men ingen vet var hon är. Jag blir stressad, hoppar in i Volvon och letar över hela stan.
Först åker jag till Emil, hennes gamla vän som nyligen hamnat ute i kylan.
Jag vet inte var hon är, muttrar Emil.
Några idéer?
Vi har inte pratat på länge. Hon sa jag var tråkig.
Hon kallade mig inte pappa, men jag letar ändå. Så mycket för gammal vänskap.
Jag är på väg ut men Emil stoppar mig plötsligt:
Hon kanske är med Viktor.
Vem är Viktor?
En snubbe från parallellklassen. Eliten i plugget är han inte direkt.
Då åker vi dit.
Jag följer inte med.
Emil, ibland måste man hjälpa till även om man inte vill. Jag har alltid trott att du är stark nog att inte bry dig om om någon säger tråkig.
Okej, suckar han och följer med.
Vi kör till några sunkiga garage utanför Södermalm, där det hörs musik genom väggarna.
Du kan stanna i bilen om du är nervös, säger jag.
Jag är inte rädd!
Utanför ett av garagen står några killar och en tjej. Ingen Linnéa. Vi går närmare.
Letar du efter Linnéa? Är du från Missing People? säger någon drygt.
Då dyker Linnéa själv upp ur garaget.
Vad gör du här? ropar hon nästan.
Hämtar dig.
Jag hittar hem själv.
Tiden är sen, jag vill helst inte hämta dig på polisstationen. Kom, Volvon väntar, prinsessan.
Förrädare! fräser hon åt Emil, men sätter sig ändå i bilen.
Det blir rutin att hämta Linnéa sent om kvällarna. Snart vägrar hon åka med mig.
Vad vill du? Skärp dig, jag är vuxen! Jag gör som jag vill!
Ta det med socialstyrelsen, svarar jag. Lag och ordning gäller även för folk under 18, du vet.
Dra dit pepparn växer! fräser hon och vänder ryggen.
Jag går ingenstans utan dig. Inte ens dit du tycker jag ska dra.
Jag önskar du aldrig träffat mamma. Allt vore bättre om du inte fanns!
Hon sätter sig i alla fall till slut i bilen.
Det är ett slag i magen, och jag känner tårarna bränna under hemfärden. Varför bryr jag mig? Till slut är jag ju bara mammans man, en utböling! Ändå kan jag inte lämna henne åt ödet tänk om hon ramlar och jag inte är där för att hjälpa? Hon får skrika, slänga ur sig elakheter, vad som men lämna henne, det gör jag aldrig.
Så ändrade gänget träffpunkt. Garaget står tomt, ingen musik, jag vet inte längre var Linnéa håller hus. Emil kommer motvilligt med några tips, men hon är inte på någon av dessa platser. Hon kommer hem när hon vill ibland mitt i natten.
Jag ser hur Karin oroar sig. Hennes yttre lugn är bara en fasad, hon håller ihop för familjens skull. Vi ligger båda vakna och räknar sekunder tills dörren äntligen smäller igen.
En natt ringer mobilen. Jag flyger upp ur sängen med hjärtat i halsgropen.
Martin, det är Emil. Linnéa ringde. Hon är i en lägenhet på Hornsgatan men vet inte hur hon ska ta sig därifrån.
Vet du var exakt?
Hon beskrev huset, jag fattar var.
Då åker vi tillsammans.
Jag hinner se att Karins underläpp darrar.
Oroa dig inte, jag fixar allt! Stanna hemma och baka några pannkakor. Vi lär vara hungriga när vi är tillbaka. Jag kysser hennes näsa, känner smaken av salt.
Jag plockar upp Emil och kör i ilfart genom natten. Utanför city är det lugnt, men innerstan lever även klockan två. Jag svär för mig själv när jag måste tvärnita för några killar som står mitt i gatan och dricker folköl.
Vi hittar huset. Jag säger till Emil att vänta i bilen Om vi vill hitta den här gamla Volvon där vi lämnade den… Han ska säga emot, men min blick stoppar alla protester.
Jag smyger in i trapphuset. Jag söker igenom våning efter våning många öppnar inte, vissa är mest otrevliga, men på tredje våningen hittar jag en dam som gärna vill prata mitt i natten.
Vi har tre skumma lägenheter här, förklarar hon. Och ja, där bor knarkare!
Riktiga? ler jag snett.
Riktiga! Jag har sett dem själv!
Oavsett om hon överdriver eller inte är känslan olustig. Hon ger mig numren på de “skumma” lägenheterna. I första hittar jag bara en standardfyllo, en sliten kvinna och en ovanligt klok labrador. Den andra lägenheten är tyst som graven.
Hjärtat slår dubbelslag när jag närmar mig den tredje lägenheten. Plötsligt öppnas dörren och en ung tjej kliver ut. För ett ögonblick tror jag det är Linnéa, så lika är de, men hennes glasartade blick får kalla kårar att krypa längs ryggraden.
Jag tvingar mig in i lägenheten, rädd för vad jag ska hitta. Jag ropar desperat:
Linnéa! Var är du?
Folk tittar förvånat på mig, jag snubblar över någon och ser plötsligt dörren till badrummet, därifrån hörs:
Pappa! Pappa! hennes röst darrar. Jag rusar dit, sliter upp dörren. Hon kastar sig i min famn, ensam och rädd.
När vi kommer ut tar polisen trapporna två steg i taget. Tydligen har någon ringt från huset.
Har din dotter hållits kvar här mot sin vilja? frågar en polis.
Jag är faktiskt hennes styvpappa, förklarar jag.
Nej, han är min pappa! säger Linnéa högt och tydligt.
Senare den natten sitter vi kring köksbordet med pannkakor och vispgrädde, säkert kryddade med Karins tårar, men ändå underbart goda. Jag pratar länge med Linnéa, min dotter, för hon har äntligen slutat fräsa åt mig. Jag säger att hon får försöka köra ut mig ur sitt liv hur mycket hon vill, jag lämnar henne ändå aldrig. För jag älskar dem båda, och utan dem är livet tomt. Jag pratar om att livet är klurigt, att det gäller att lära sig hantera det som cirkusens bästa jonglör, om att falla och att resa sig igen. De sitter där, mina tjejer lyssnar, lutar kinden mot handen och ler. Så nära, så älskade. Mina.
