Sitt still! Vi är inte hemma! säger Peter lugnt.
Men det ringer ju på! Viola stelnar till, halvvägs upp från soffan.
Låt dom, svarar Peter.
Men tänk om det är någon viktig? viskar Viola. Eller något ärende?
Det är lördag, klockan är tolv, säger Peter. Du har inte bjudit någon och jag väntar inte heller på någon! Slutsats?
Jag vill bara kika i titthålet! svarar Viola tyst.
Sitt ner! säger Peter med en ton som inte går att trotsa. Vi är inte hemma! Vem det än är, kan de vända i trappan!
Men vet du ens vem det är? undrar Viola.
Jag kan gissa, därför säger jag att du inte ska visa dig vid fönstret!
Om det är vad jag tror, så ger dom sig ändå inte iväg så lätt suckar Viola och rycker på axlarna.
Det beror på hur länge vi orkar låtsas vara borta, konstaterar Peter lugnt. Förr eller senare ger dom upp. De lär knappast övernatta i trappuppgången. Och vi har ju ingenstans vi måste vara. Så sitt, ta dina hörlurar och telefonen och kolla på film.
Peter, mamma ringer, säger Viola och visar skärmen på mobilen.
Då gissar jag att det är din moster med hennes hopplösa son som står utanför, konstaterar Peter.
Hur vet du det? frågar Viola förvånat.
Hade det varit min kusin och Peter säger det på ett sådant där äckligt sätt då hade min mamma ringt istället!
Finns det inga andra alternativ? frågar Viola.
Om det är grannarna, vill jag ändå inte prata med dem. Är det vänner, hade de ringt nån gång och gett upp vid det här laget, eller ännu troligare ringt i förväg och frågat om det passar att komma! Det är bara våra släktingar som kan stå så länge och plinga på utan att skämmas.
Peter, det är min moster, ropar Viola plågat. Mamma har messat. Frågar vad i hela friden vi gör. Moster Anita tänkte bo hos oss några dagar när hon har ärenden i stan!
Skriv att det finns fullt av hotell i Stockholm, ler Peter.
Peter! säger Viola förebrående. Så kan jag inte skriva.
Jag vet, säger Peter fundersamt. Skriv att vi inte är hemma, att vi bor på hotell själva eftersom vi sanerar mot vägglöss just nu!
Smart! säger Viola och skickar iväg ett sms.
Peter, nu undrar hon om vi kan boka två hotellrum till henne och Oskar, utbrister Viola bestört.
Skriv att vi inte har pengar. Och så kan du säga att vi själva har hyrt två sängplatser på ett vandrarhem, och där bor vi med femton byggjobbare, fnissar Peter.
Mamma frågar när vi kommer hem, säger Viola och tittar på sin man.
Skriv att vi är borta en vecka, avvisar Peter med en viftning.
Det slutar ringa på dörren. De pustar ut.
Peter, mamma skriver att moster kommer om en vecka istället, säger Viola med uppgiven röst.
Då råkar vi inte vara hemma då heller, säger Peter.
Peter, du fattar att det inte är en lösning va? Vi kan inte fly från dem för alltid. Tänk om de kommer en vardag? Eller står och väntar efter jobbet? Min moster eller din kusin, inget förvånar mig längre
Nej, det har du rätt i, säger Peter med en suck. Vad fick oss att köpa en trea egentligen?
Vi köpte ju för att vi ville ha en stor familj, säger Viola.
Vi måste skaffa barn! säger Peter allvarligt. Helst två på en gång!
Tror du jag motsätter mig? protesterar Viola. Men vi måste ju utredas! Det har ju inte gått.
Får vi bort allt detta slit och stress blir det nog, säger Peter. Vi har varken dina eller mina släktingar ur vägen! De stressar oss i omgångar och inget blir av!
Viola säger inget. Hon vet att Peter har rätt.
***
När de skulle gifta sig gjorde de ett dyrt utredning på Sophiahemmet, för att kolla om allt var okej. Fertilitetsproverna visade fint resultat. Men efter bröllopet fick de skjuta på barnplanerna för att spara ihop till en egen lägenhet.
Något arv var det ingen idé att räkna med. Innan bröllopet bodde både Peter och Viola hos sina mammor i varsin etta. De fick klara sig själva.
Fem års sparande och hård snålhet gav dem till sist möjlighet att köpa en stor lägenhet i Stockholm.
Det var en andrahandslägenhet i ett äldre hus allt behövde renoveras, och möbler inköptes från grunden. Men vad lyckliga de var!
I huvudet nynnade Viola ständigt på den gamla schlagerlåten om miljonprogramshus.
De hann knappt fira inflyttningen innan moster Anita stod i hallen med sin son Oskar i släptåg.
För att ingen av de unga makarna skulle våga protestera, hade Viola dessutom sin mamma med sig som “stöd”.
Här får ni verkligen plats, det märks! Inte som vi slet i en etta när Viola var liten!
Jättebra, nickar moster Anita. Då kan jag och Oskar få varsitt rum!
Vi har ingen som sover i vardagsrummet, säger Peter. Det är ett rum för att umgås i.
Jag tänkte inte jobba här heller precis! skrattar moster Anita. Viola, förklara för din man att Oskar snarkar, vi kan inte dela!
Och förresten, gäster i huset och ni har inte ens dukat fram fika!
Vi väntade inte besök, säger Viola generat.
Och kylen är tom, fyller Peter i.
Nåväl då, säger moster Anita nådigt. Peter, spring till affären, och Viola genast till köket!
Vad står ni där för? undrar svärmor. Såhär tar man emot gäster?
Är ni… väser Peter, men Viola drar snabbt med honom till ett annat rum.
När Peter fått loss Violas hand från sin mun frågar han:
Viola, vad är detta? Jag kör ut dem till din mamma! Allihopa!
Kommer man på besök får man ju bete sig! Vad är det här för fasoner?
Peter, hon är från landet där är det såhär, säger Viola urskuldande.
Jag känner lantisar sånt här är bara oförskämt. Det handlar inte om var man kommer ifrån.
Snälla älskling, bråka inte med mamma och moster! ber Viola. Då förstör de mitt liv efteråt! Och du blir deras fiende nummer ett!
Struntar helt i om de ser mig som fienden! Bemöts jag såhär, kan de lika gärna låtsas om jag inte finns.
Snälla, Peter! Tänk på mig! Om vi kör ut moster Anita, förbannar mamma mig! Och jag har ingen annan än henne!
Det argumentet biter. Peter biter ihop och går till ICA.
Moster Anita och Oskar blir inte tre dagar utan stannar två veckor. Redan andra kvällen ligger Peter på valeriana.
När de till slut reser firar Viola och Peter det med storstädning i tre dagar.
Snart är det dock dags igen men nu från hans håll.
Brorsan, vi sover här några nätter, ropar Niklas och kramar brodern så det knakar. Har ärenden i stan, sen drar vi hem igen!
Kan du inte fixa dina ärenden själv? undrar Peter.
Jag har ju familj! Kan ju inte lämna dem själva i byn! Vad tror du händer? flinar Niklas. Och hittar jag på bus, behöver ändå frugan hålla koll!
Därför släpade du med ungarna också? frågar Peter.
Vem ska jag annars lämna dem med? säger Niklas och daskar honom i ryggen. Och de vill ju ha kul i stan! Nu kör vi!
Niklas! gällskriker Malin. Om du festar like förut, har du inget kvar att festa med sen!
En och en halv timme efter Niklas ankomst ligger Viola på soffan med sprängande huvudvärk. Barnen stormar genom hela lägenheten. Malin kan bara prata genom att gasta. Niklas vill ut och leka ungkarlsliv, vilket triggar Malin att skrika ännu mer.
Peter, du är väl enda barnet va? viskar Viola tryckt mot kudden.
Det är kusinen på mammas sida, muttrar Peter. Men jag kallar honom kusin ändå.
Jag bryr mig inte vad du kallar honom. Kan vi inte bara säga åt dem att dra?
Jag skulle gärna, säger Peter uppriktigt, men det är samma historia som med din moster. Mamma gräver ur min hjärna med tesked efteråt.
Knapp hinner de andas ut efter ett besök, förrän nästa påhälsning kommer. Moster Anita och Oskar får hela tiden “ärenden” i stockholm. Kusin Niklas med familj dyker upp så ofta han kan. Och förstås, båda mammorna ringer och gnäller.
Hela tiden är någon släkting och gräver på deras nerver, och ingen ork eller lust till barnalstring finns kvar. Hur skulle de ens göra?
***
Ska vi byta lägenhet? undrar Viola.
Till vadå, mentalsjukhus? flinar Peter. Snart får vi ändå ett rum där!
Nej, ler Viola svagt. Byta till en likadan i en annan stadsdel. Folk brukar ju vilja byta ibland! Och sen säger vi inte ett ord till någon!
Fördröjning bara, fnys Peter. Min kusin eller din moster får ändå tag i de nya, så får de reda på vår adress tillslut. Då blir vi korsfästa för kuppen.
Men kanske hinner vi hinna få barn? säger Viola hoppfullt.
Vi måste både bli gravida och föda annars hjälper det inte, skakar Peter på huvudet. Din graviditet stoppar inte dem!
Man vill ju flytta hemifrån, suckar Viola. Ska vi hitta nån vän och tälta på soffan ett tag? Bara slippa allt några veckor.
Tänker du på Håkan och Karin? Peter höjer på ögonbrynet.
Precis, nickar Viola. De har ju ett extrarum!
Där bor ju Tara, ler Peter. Det har du glömt?
Jag delar hellre med en schäfer än med våra släktingar! sjunker Viola ihop.
Vänta! ropar Peter och tar telefonen. Håkan, lånar du ut hunden?
Oj vännen, du är min hjälte! Jag och Karin ska till Kanarieöarna och vet inte vart vi gör av Tara! Hon älskar er, ni är de enda hon gillar! Mat, bädd, leksaker och skålar tar jag med! Jag betalar också!
Perfekt! säger Peter glatt.
Han vänder sig mot Viola, glänsande som solen:
Ring mamma och säg att moster gärna får komma imorgon! Jag ringer kusin och bjuder hit dom nästa vecka!
Du menar allvar? undrar Viola.
Vi välkomnar dem! säger Peter hjärtligt. Ingen kan ju hjälpa att gäster inte trivs med vårt husdjur
Kusin Niklas och familj nöjer sig med ett “voff” innan de snabbt bokar hotell.
Lås in odjuret! tjuter Malin, bakom sonens smala rygg.
Skämtar du moster Anita? ler Peter. Tara väger fyrtiofem kilo ren muskel! Hon öppnar vilken dörr som helst!
Varför visar hon tänderna mot mig? darrar moster Anita.
Hon gillar faktiskt inte främlingar, säger Viola.
Skicka ut henne! Jag kan inte bo här då!
Hur då, skicka ut? protesterar Peter. Vår älskade vovve är vårt enda barn så länge, man måste ju ha någon att bry sig om! Vi älskar Tara!
Och vi tänker aldrig göra oss av med henne! säger Viola.
Båda mammorna ringer och undrar varför de vägrat emotta sina egna släktingar.
Vi har inte kastat ut någon, svarar båda makarna, de ville av någon anledning inte stanna! Klart de får komma! Vi är jätteglada!
Och hunden?
Mamma, vi nekar inte någon!
Men av någon anledning får de inga fler påhälsningar på ett tag.
En månad senare lämnar Tara tillbaka till Håkan och Karin, beredda att rycka ut igen om det behövs.
Det blev inte aktuellt. Viola är gravid med tvillingar.
Det viktigaste är att inte säga nejPå ultraljudet håller Viola Peters hand hårt. Skärmen flimrar med två pyttesmå hjärtan, rytmiskt blinkande. Tårarna rinner tyst längs hennes kinder; Peter pressar sina läppar mot hennes panna. Ingen säger något, men i rummet bubbla skratt och lättnad samtidigt.
När de kommer hem den dagen, möts de inte av någon släkting i trappan, inget ringande på dörren, inget sms om påträngande besök. Bara doften av kaffe och Tara som väntar i hallen, viftande på svansen en sista kväll innan avfärd till Håkan och Karin.
I soffan, med händer vilande varandra, ser de på varandra och börjar plötsligt skratta. Ett lätt skratt, nästan förvånat, som rullar genom hela lägenheten. Alla besvär, alla kompromisser, alla kreativa lögner allt bleknar bort, nu när det finns något som verkligen är deras eget. Deras familj ska växa. Och plötsligt känns lägenheten och framtiden alldeles lagom stor.
Kanske vågar vi bjuda hem släkten till dopet, viskar Viola försiktigt.
Javisst, ler Peter, men bara om Tara får sitta bredvid mig i kyrkbänken.
Viola fnissar. Utanför rullar Stockholm vidare, men bakom deras dörr är det tyst, varmt och fullt av nya hjärtan som väntar på att få slå.
