Varför skriker du åt mig?! utbrast mannen upprört. Jag vårdar och matar din fru, och ändå höjer du rösten åt mig? Vad är det här för fasoner?! De skrek på varandra i en halvtimme, tills fågelns kraxande blev till hesa viskningar och mannen blev alldeles matt…
Det här står jag alltså och antecknar i min dagbok, efter en vecka som började med att jag släpade mig hem efter morgonpasset på verkstaden i Västerås. Helgen låg framför mig; själva tanken gav humöret en skjuts. Men det var något mer som värmde mig inombords: på lördagskvällen väntade äntligen en dejt med kvinnan jag lärt känna på nätet.
Vi hade messat fram och tillbaka i en månad. Surrat om våra jobb, utbytt intressen, skrivit om livet i allmänhet. Allt det där som hör till, när man lär känna någon. Så nu var vi äntligen på väg mot ett första möte. Det var bara att ringa och boka bord på den där mysiga lilla restaurangen nere vid Svartån, och se till att hitta något snyggt bland skjortorna i garderoben.
Djupt försjunken i trevliga tankar var jag nästan framme vid min port ett vanligt hyreshus, fjärde våningen, litet kök, ännu mindre vardagsrum. Det var bara ungefär femtio meter kvar. Det slog mig att ibland är det så: ett steg till, och livet kan ta en helt annan vändning. Men
Alltid detta men.
Precis framför porten, från ett träd jag aldrig ägnat någon uppmärksamhet, rasade plötsligt en kaja rakt ner vid mina fötter. Fågeln sprattlade, skrek och flaxade vilt, medan en hel flock for omkring ovanför. Skränet var så högt att det kändes som om något allvarligt hänt.
Jaha, muttrade jag för mig själv. Det var just det här jag behövde
Kajan kämpade för att resa sig, men ramlade bara omkull igen. Jag såg genast att hennes högra ben var trasigt.
Jahapp, vad gör vi med dig då? sa jag högt för mig själv.
Att bara gå förbi visade sig omöjligt. Jag drog av mig jackan, la den försiktigt över fågeln så att hon inte kunde sticka iväg, lyfte upp henne och gick trappan upp. Bakom mig hörde jag hetsiga, nästan desperationstjut från flotten ute i trädet.
Väl hemma la jag henne försiktigt på ett gammalt lakan och försökte överblicka skadan. Hon nöp mig omedelbart i fingret med sin spetsiga näbb.
Aj, din rackare! svor jag, virade en disktrasa om näbben så länge.
Samtal till veterinärkliniker gav inget ingen ville ta emot en kaja. Bekanta hade heller inga idéer. Men så slogs jag av tanken: jag är ju händig och fixar maskiner hela dagarna. Något borde jag kunna göra.
Jag bäddade ner henne i en låg kartong med handdukar, ställde den på fönsterbrädan och gav henne genast ett namn Klara.
Efter några timmar hade jag mejslat ihop en provisorisk skena: två små trälister, utskurna med fickkniv, tejpade med isoleringstejp. När jag var klar släppte jag loss näbben.
Klara gick genast till attack, men jag skakade bara på huvudet.
Ta det lugnt, sa jag. Jag vill bara hjälpa dig. Och nu är det dags för mat och vatten också.
Efter en snabb googling gick jag till fiskebutiken och apoteket. Köpte larver i den ena, pincett och spruta i den andra. Hem igen och satte igång.
Jag höll upp fågeln, bände försiktigt isär näbben och stoppade in lite protein även om det blev både flax och protester. Vattnet droppades in med sprutan. Klara sprattlade, gapade och försökte slå bort mig med vingarna. Jag muttrade och kämpade på.
Till slut var både jag och Klara helt slut. Hon åt och drack, lutade sig trött tillbaka och somnade till slut. Jag slocknade själv inom några minuter.
Nästa dag var det samma visa: mat, protester, envishet. Då såg jag plötsligt en stor kaja sitta utanför, på fönsterblecket, granskande vad jag höll på med.
Av någon anledning öppnade jag fönstret.
Är du Klaras man? Karl, kanske? Kom in och se själv! Jag försöker bara hjälpa.
Den stora kajan klev försynt in, sneglade på Klara med ena ögat och vände sig till mig. Sträckte ut vingarna och gav ifrån sig ett ljudligt krax.
Vad skriker du åt mig för?! utbrast jag. Jag sköter om din käresta och du gapar! Vad är det här?
Så höll vi på och bråkade ett tag, jag och Karl. Tills både hans kraxande och min energi tog slut.
Jag satte fram två askar en med larver och en med mask. Utan att säga så mycket mer.
Fågeln satte ut näbben, inspekterade, och började sedan äta.
Jaha, det var så det var, skrattade jag. Visst, det var ju för dig också jag köpte det här.
När han var nöjd traskade Karl ihop med Klara och började pyssla om hennes fjädrar.
Nämen rördes jag plötsligt. Familjemys ändå. Lugn bara, jag gör mitt bästa. Men snälla, försök förklara för Klara att hon ska låta bli att bitas.
På natten stack Karl ut, men var tillbaka morgonen därpå. Knackade med näbben på rutan, tog en snabb inspektion av Klara, och åt frukost i godan ro.
God morgon själv, log jag. Vi börjar kanske hitta något slags samförstånd
Medan jag matade Klara i närvaro av hennes make, fick jag plötsligt en kall kår längs ryggraden.
Åh herregud… viskade jag och slog handen mot pannan. Hon väntar! Jag har inte ringt, inte bokat bord ingenting!
Jag slängde mig på mobilen.
Förlåt mig, började jag när hon svarade… och berättade ärligt om hela fågelhistorien och varför jag försummat bokningarna.
Så en dum fågel är viktigare än att träffa mig? avbröt kvinnan, lätt sårat.
Nej, nej… du förstår fel! Men det blev så här bara.
Då får du väl leva med din kaja! replikerade hon snärtigt och la på.
Då var det slut på den dejten, mumlade jag till Karl när jag släppt ner mobilen. Vilken början på helgen…
Just då hoppade den stora kajan upp på bordet och marscherade stolt omkring, sträckte på sig och såg mig rakt i ögonen.
Jag kunde inte låta bli att le:
Vet du, jag fattar nog vinken. Du tycker jag ska sluta hänga läpp? Göra mitt bästa ändå?
Då ringde det på dörren. På tröskeln stod min granne, Maria från femte våningen alltid lika vänlig i hissen.
Ursäkta, sa hon förläget. Men din fönsterbräda har varit full av kajor i flera dagar… Är allt okej?
Det här måste nästan ses, flinade jag. Kom in.
Hon stannade tvärt och gapade när hon såg djuret i kartongen.
Men vad fint Du räddar en kaja?
Hon heter Klara, inflikade jag.
Då måste han ju heta Karl! skrattade Maria.
Hennes skratt var så ljust och härligt att jag för första gången på länge kände värme inombords igen. Den där dejten jag missade vad gjorde det egentligen?
Karl stoltserade på bordet och Maria skrattade ännu mer.
Från då blev dagarna lättare. Karl blev direkt förtjust i Maria så fort hon dök upp, började han putsa fjädrar och fluffa upp sig. Maria rodnade och log.
Klara insåg att vi ville henne väl, slutade slåss och började äta själv. Tillfrisknandet gick fortare. Jag gav Maria en extranyckel, och när jag var på jobbet hjälpte hon till med vården.
Mina känslor för henne växte. Jag planerade att bjuda ut henne då hände något nytt.
En sen kväll kom jag hem efter kvällsskiftet. Det var särskilt, för på lunchen hade jag köpt en liten present till Maria: ett silverhalsband med ett litet rött hjärta.
Jag gick hemåt i skenet av gatlyktorna, log för mig själv när jag föreställde Marias min. Då klev två män fram i mörkret.
Lämna över plånbok, mobil och klocka! väste den ene, och visade ett knivblad.
Och jackan, tillade den andre.
Jag hann inte bli rädd.
Från himlen kom en svart virvelvind. Skrik, panik, smärta! Ett dussin kajor kastade sig över rånarna, hackande vilt.
Jag rusade hem. Nästa morgon…
Maria stod på tröskeln, blek och skärrad.
Gud så skönt att se dig! sa hon och kramade mig hårt. Jag trodde du också blivit attackerad
Vad har hänt? undrade jag, samtidigt som jag smekte hennes hår.
En hel kajflock gav sig på två förövare inatt. De är på sjukhus knappt vid liv.
Jag log och mindes plötsligt presenten.
Jag har något till dig.
Åh det hade du inte behövt, rodnade hon.
Men när jag visade halsbandet med hjärtat, log hon och pussade mig på kinden.
Så vackert. Tack, sa hon och sträckte sig efter det, men
Alltid detta men!
Med ett blixtsnabbt svep flög Karl in och knep halsbandet från min hand. Han la det vid Klaras fötter i kartongen.
Vi skrattade så att tårarna rann.
Jag köper ett nytt, lovade jag.
Karl reste stolt på sig, spände ut bröstet och kraxade segerstolt. Klara tog smycket och gömde det bland handdukarna.
Och där, med skratt och kyssar vid min port, kändes hela världen annorlunda.
På något sätt spelar det ingen roll, vem man väntade på eller vad man gick miste om. Det viktiga är att värme och omtanke kan komma från oväntat håll.
Det är nog, som svenskar säger, att familjen är det viktigaste även när den är lite ovanlig.
