I skolan blev jag ständigt utplockad till olika tävlingar och prov. En gång blev jag skickad på kemiolympiaden. Då tolkade jag det som ett erkännande av mina intellektuella resurser. När min mamma, som är kemist och innan hon gifte sig bar ett gammalt adelsnamn, fick höra om det, betedde hon sig nästan som en upprymd småstadskramare. Vanligtvis skrattar hon mjukt, nästan som ur en Strindberg-roman, men den här gången spillde hon ut sitt te och brast ut i ett gapflabb.
Det var första och sista gången jag såg mamma skratta så. Efter kemin skickades jag till distriktsolympiaden i fysik, och sedan till nästa och nästa. Snart började jag misstänka att skolledningen bara skickade iväg mig så att andra elever skulle kunna plugga i lugn och ro att bli borttransporterad till olika tävlingar blev min vardag.
Till biologiolympiaden blev jag inte ensam. Med skickades Torgny Kruse han hade ungefär samma koll på biologi som jag, vi kunde båda urskilja en älg från en gråsäl på håll. När biologiläraren fick höra vilka hon skulle skicka, var hon nära att utlysa lärarstrejk. Men de är ju borta från skolan nästan hela dagen, lockade troligtvis rektorn och biträdande rektor henne med. Så jag och Torgny placerades i en jättelik sal tillsammans med sextio andra unga biologer okända ansikten överallt.
En kvinna höll ett inspirerande tal där framme. På hennes bröst glimmade en glasbrosch stor som en kaffekopp. Talet var engagerande: vi var där av en anledning och livet låg framför oss. Fuska nu, och du får lasta containrar resten av livet även om det också, betonade hon, är ett hedervärt jobb.
Jag sneglade omkring och rörde vid axeln på flickan bredvid. Hon rodnade och sänkte sitt mascaratäckta ögonpar. Plötsligt började alla skriva frenetiskt i sina häften. Det gjorde Torgny nervös:
Vad är det vi ska göra? undrade han oroligt.
Torgny trodde nog att vi blivit ditkörda för att bli bjudna på läsk. När jag kollade på pappret förstod jag: man skulle skriva svar på tomrummen i texten. Jag förklarade detta för Torgny. Kvinnan med broschen bad mig lugnt att sätta mig.
Var hittar man svaren då? viskade Torgny till mig.
Kvinnan med broschen frågade intresserat vilken skola vi två helhjärtade forskningsintresserade killar kom ifrån. Jag sa Skola 172. Hon antecknade detta noggrant även för Torgny. Skolans namn blev noggrant markerat och även i hennes anteckningsblock.
Vi går ju på 175:an, protesterade Torgny.
Håll tyst, sa jag.
Torgny sparkade till mig, men det blev istället stolen framför, där en fräknig flicka satt. Hon vände sig om och konstaterade snabbt att vi var ofarliga och sa snäsigt till att vi skulle sakta ner, hennes fräknar etsade sig fast.
Vad vill du? fräste Torgny åt henne. Låt oss vara ifred.
Då gav kvinnan med broschen flickan en sista tillsägelse, och flickan började gråta. För att trösta henne sa kvinnan moderligt att hon måste lita på sina egna krafter, och då skulle det lyckas. Lärarna förr kunde övertyga, för snart torkade flickan tårarna och sedan såg allt ut att fungera för henne.
Jag hamnade i en existentiell kris. Att minnas Carl von Linnés födelseår och samtidigt smygtitta på flickans ögonfransar det gick inte båda samtidigt. Antingen Linné, eller ögonfransarna. Försökte jag båda såg jag Carl von Linné med långa lösögonfransar, och det var en skrämmande syn, vem han än var.
Vet du hur många fiskarter det finns i Göta älv? frågade Torgny i förbifarten.
912, svarade jag.
Är du säker?
Med sånt skämtar man inte.
Mitt svar om Linné kunde nästan platsa i en diktsamling av Elsa Beskow i sin oskyldiga precision. Sedan skrev jag en papperslapp, vek den noga och slängde mot flickan med de långa fransarna: Bio på lördag? Svaret dröjde bara en minut. Jag är redan ihop med någon, stod det med prydlig handstil. Det är märkligt hur svårt det är att säga ja rakt ut. Jag ville ju inte förstöra något! Ville bara föreslå ytterligare en vänskap. Jag var redan kompis med två tjejer som var ihop med killar, de killarna sov gott ändå. Det enda krångliga var att pappa ofta fick ge mig extra fickpengar, nu i kronor.
Är han bättre än jag? skrev jag.
Ja, svarade hon.
Men varför är han inte på olympiaden då? Flickan blev fundersam. Jag förstår henne.
Har du blandat ihop Göta älv med Atlanten? viskade kvinnan med broschen till Torgny tredje gången hon gick förbi. Hon letade fuskpapper men vi var fel gäng för sådant man måste ju ana vad ett ämne handlar om då.
Torgny såg ut som ett barn med ADHD men det var hans vanliga uttryck, bara att kvinnan inte visste det.
Vad tjatar hon om? Det finns ju inga frågor om oceaner här.
Vem är vem med Persbrandt, skrev jag och skickade. Nej! fick jag som svar, plus en ritad smiley med flätor och utstående öron den bilden satt länge i huvudet. Dagens emojis har inte samma charm. Jag hann nästan få känslor, men då kom Torgny och förstörde:
En sista grej: vilken konforma… nivå har hårproteinet keratin? Är keratin svaret? Någon från Malung måste ha skrivit. Ekorren har väl rött hår?
Jag bekräftade.
Och på vintern är ekorren grå.
Det skrev Torgny: Röd, på vintern är ekorren grå. Han kunde anpassa sig till alla sorters samtal.
Den fräkniga flickan vände sig mot mig och viskade: Alfa-spiral.
Var? Jag såg mig omkring.
Keratinets konformation, det är alfa-spiral, förklarade hon och vände bort huvudet.
Jag sneglade på hennes öron. Även de var förtrollande. Snabbt skrev jag svaret, rev av en pappersbit och skrev: Bio på fredag? Någon gång måste det ju lyckas
Gå i bio, damp det ned på mitt bord. Några sekunder senare: Okej, vi går. Då var det som att stå vid ett vägskäl.
Samtidigt fick jag frågan: Vad kallas en ung noshörning?
Hur svarar man på sånt när två tjejer på en och samma gång kräver full koncentration? Noshörningskid? Kalv? Nosh-Torgny? Till höger fransar, framför mig fräknig. Det är då man bara skriver: Ung noshörning.
Jag och fräkniga flickan hängde ihop ända tills ekorrarna blev grå till vintern. Hon med fransarna dök aldrig upp vid bion. Kvinnors mysterier.
Medan allt detta pågick kom jag tvåa i biologiolympiaden. Diplom fick jag först två månader senare de letade halvt ihjäl sig. Den enda på vår skola 172 med mitt efternamn visade sig gå i första klass. På rektorns fråga om hur han kunnat delta i en olympiad brast han i gråt och lovade att aldrig göra om det igen. Till sist hittade de rätt person.
Jag blev den enda från hela samlingen unga forskare som visste vad en liten noshörning heter. Forskare vet nog ännu inte själva vad man egentligen ska kalla dem, det är det roliga. Så klev jag in i forskarvärlden och blev en av dem. Och när jag väl lämnat den, insåg jag: ibland förvirrar stora ambitioner dig så att du missar det fina precis framför dig men det är ändå när du vågar försöka som du verkligen lär dig något.
