Sitt ner! Vi är inte hemma! sa Peter lugnt.
Men det ringer ju på dörren! Märta stannade till, halvvägs upp från soffan.
Låt dem ringa, svarade Peter.
Men tänk om det är någon viktig? viskade Märta. Eller om det är något riktigt viktigt?
Det är lördag, klockan är tolv, svarade Peter. Du har inte bjudit någon, jag väntar inte på någon! Slutsats?
Jag vill bara kika i titthålet! viskade Märta.
Sitt ner! sa Peter med bestämd ton. Vi är INTE hemma! Vem det än är, får gå igen!
Vet du ens vem det är? frågade Märta.
Har en aning, och därför säger jag till dig att hålla dig undan från fönstren!
Men om det är som jag tror då ger de sig inte i första taget! suckade Märta och ryckte på axlarna.
Det beror helt på hur länge vi låter bli att öppna dörren, sa Peter lugnt. Förr eller senare går de.
De lär ju knappast sova i trapphuset heller. Så vi har all tid i världen sätt på dig hörlurarna, ta mobilen och kolla en film istället.
Peter, det är mamma som ringer nu, sa Märta och visade displayen.
Då står din faster utanför med hennes hopplösa son, konstaterade Peter.
Hur vet du det? undrade Märta förvånat.
Om det var min kusin, och Peter drog ut på ordet med extra y då hade min mamma ringt först!
Funderar du inte ens på andra alternativ? sa Märta.
Om det är grannarna vill jag ändå inte prata med dem. Om det varit våra vänner hade de ringt på nån gång, men gått direkt om vi inte öppnat. Fina folk hör av sig innan och undrar om vi kan ta emot. Inte står och trycker på ringklockan i trettio minuter! Enda som kan vara så fräcka är våra släktiga klängväxter!
Det är faster Anita sa Märta uppgivet. Mamma har skickat sms. Frågar vart vi har tagit vägen. Faster ska visst övernatta hos oss ett par dagar, hon har ärenden i stan.
Skriv att det finns gott om hotell i Stockholm, log Peter.
Men Peter! utbrast Märta, det kan jag ju inte skriva!
Nä, jag vet, funderade Peter. Skriv då istället att vi inte är hemma, att vi bor på hotell själva för att de har sanerat bort kackerlackor från lägenheten!
Genialt! skrev Märta snabbt iväg ett sms.
Peter nu svarar hon att vi ska boka två rum till henne och Kalle, sa Märta och såg perplex ut.
Säg att vi inte har pengar. Och att vi själva fått boka två sängar på hostel, delar rum med femton utländska byggjobbare, flinade Peter nöjt åt sin klurighet.
Mamma undrar när vi kommer hem igen, Märta sneglade på sin make.
Säg om en vecka, svarade Peter nonchalant.
Plötsligt blev det tyst från ytterdörren. De drog båda en lättnadens suck.
Peter mamma skriver att faster Anita kommer om en vecka istället, sa Märta uppgivet.
Då är vi inte hemma då heller, svarade Peter snabbt.
Peter, vi kan ju inte springa och gömma oss såhär i all evighet! Tänk om de dyker upp mitt i veckan, eller står och väntar utanför efter jobbet! Både min faster och din kusin är verkligen kapabla till vad som helst!
Jo, du har rätt Peter såg dyster ut. Vad fick oss att köpa en så stor trea egentligen?
Det var ju för att bygga vår stora framtida familj, sa Märta.
Vi borde skaffa barn! sa Peter med emfas. Helst två på en gång!
Som om jag motsätter mig? muttrade Märta. Du vet ju, vi måste undersökas. Det händer liksom inget
Ta bort all stress, så ordnar det sig, sa Peter bestämt. Men vi får ju aldrig vara i fred! Ena stunden dina släktingar, sen mina så får vi inget gjort!
Märta höll med och sa inget mer. Hon visste att Peter hade rätt.
***
När de precis hade gift sig, gjorde de omfattande undersökningar hos fertilitetskliniken. Allt såg toppen ut, men efter bröllopet fick barnfrågan vänta de behövde spara till en egen lägenhet.
Det där med arv var bara att glömma. Fram tills dess hade både Peter och Märta bott kvar hos sina mammor, i varsin liten etta. De kunde bara förlita sig på varandra.
Fem år av slit och sparande gav dem till slut en stor trea. Visst, huset var från sjuttiotalet och allt behövde rustas upp, men känslan när de till slut hade flyttat in var obeskrivlig! Man gick liksom runt och nynnade på gamla folkhemsvisor om miljonprogrammet.
Det dröjde inte länge förrän Märta stod där med sin faster i hallen och kusinen Kalle på släp.
Såklart hade faster Anita tagit med sig Peters svärmor också, för att liksom demonstrera enad front.
Här har ni då plats så det räcker! Inte som vi som satt trångt förr i en enda liten skrubb, konstaterade svärmor högt.
Perfekt, höll faster Anita med. Då tar jag och Kalle ett varsitt rum också.
Det är inte övernattning i vardagsrummet, protesterade Peter. Det är ett rum för avkoppling!
Oroa dig inte, ska inte precis jobba där, fnissade faster Anita. Märta, förklara för honom att Kalle snarkar, vi kan inte dela sovrum!
Dessutom, vi är gäster, och ni har inte ens dukat fram!
Ehh vi hade inte väntat oss er, sa Märta oroligt.
Och kylskåpet är tomt, lade Peter till.
Okej då, faster Anita log snällt. Peter, iväg till ICA. Märta, till köket det blir middag!
Varsågoda, mumlade svärmor strängare. Är det så ni tar emot gäster?
Fånigt det här började Peter men Märta drog snabbt in honom i sovrummet.
När Märta släppte hans hand viskade Peter:
Märta, är det här ett skämt? Ska jag slänga ut dem allesammans? Din mamma får ta sitt ansvar!
Men Peter, hon är från landet De gör så bara. Det är normen där.
Jag kommer också från landet, men sådant här oförskämt beteende har jag då aldrig varit med om!
Låt oss försöka, snälla, bad Märta. Annars blir det ett mindre familjeuppror. Då blir vi helt utstötta, och jag har bara mamma kvar
Där tog det slut för Peter; han svalde irritationen och gick iväg till Coop.
Tanken var att faster Anita och Kalle skulle stanna i tre dagar det slutade med fjorton. Redan kväll två fick Peter börja med valeriana för att stilla nerverna.
När till slut faster och kusinen hade åkt, firade de med städning i dagarna tre, skrubbade varje skrymsle.
Men förstås, det dröjde inte länge innan samma visa från andra hållet.
Tjena brorsan, jag stannar bara ett par nätter! ropade Daniel, Peters kusin, och kramade honom så benen vek sig. Fixar ett par grejer, sen drar vi igen.
Kan du inte fixa grejerna själv? undrade Peter.
Hur skulle det se ut? Får väl inte lämna familjen ensam ute på landsbygden! skrattade Daniel. Och man vet ju aldrig, kanske hittar man lite äventyr? Sofia gillar att ha koll på mig!
Så du tog med dig barnen också? suckade Peter.
Klart jag gjorde var annars skulle de vara? Daniel klappade Peter på ryggen. Och nu kör vi, gamla tider style!
Daniel! tjöt Sofia från köket. Om du röjer nu är det sista gången!
Efter en och en halv timme med Peter och Daniels familj i lägenheten fick Märta migrän.
Ungarna sprang som galningar och skrek. Sofia kunde bara gapa, det var liksom hennes enda samtalston. Och Daniel var redan på väg ut på nya upptåg, vilket gjorde Sofia ännu mer högljudd.
Peter, du är väl morsans enda barn? viskade Märta lutad mot kudden.
Jo, men Daniel är kusin på mammas sida, muttrade Peter. Jag kallar honom kusse ändå.
Spelar ingen roll, kan du inte be honom åka hem?
Hade gärna gjort, Peter la handen på hjärtat, men då bryter min mamma ihop på riktigt, och skäller ut mig efter noter!
Knappast hade de hunnit andas ut efter ett besök förrän nästa påhälsning kom. Faster Anita och Kalle kom på nya ärenden till Stockholm. Daniel med familj likaså. Inget slut på föräldrarna heller svärmor och Peters egen mamma tjatade och gnatade konstant.
Den ständiga pressen höll på att knäcka dem. Inga barn blev det heller under den här karusellen när skulle det ha funkat, ens i teorin?
***
Ska vi byta lägenhet? föreslog Märta.
Till ett dårhus? flinade Peter. Det är väl ändå där vi snart hamnar!
Nej, log Märta. Men varför inte byta till precis likadan, fast i ett annat område? Det är ju folk som vill bo här. Vi flyttar, säger inget, så märker ingen något!
Det köper de aldrig, skakade Peter på huvudet. Din faster, min kusin, de gräver reda på de nya grannarna och tar reda på exakt var vi flyttat. Sen får vi höra för det i åratal.
Hinner vi kanske få till det där barnet åtminstone? säg det med en gnutta hopp.
Vi måste inte bara få till det, vi måste hinna föda också, svarade Peter trött. Det stoppar knappast våra släktingar.
Ska vi flytta in hos vännerna ett tag och gömma oss där? föreslog Märta stillsamt.
Du menar Erik och Karin? Peter log.
Ja, de har ju ett extra rum.
Där bor ju Tera, skrattade Peter. Du har väl inte glömt?
Hellre bor jag med en schäfer än mina släktingar! suckade Märta hopplöst.
Vänta! ropade Peter och greppade mobilen. Erik, kan vi låna Tera?
Åh brorsan! Du är min räddare i nöden! Vi ska till Gotland och ingen vill passa henne! Hon gillar ju er och respekterar er! jublade Erik i luren. Jag tar med mat, bädd, leksaker, skålar jag kan till och med ge er en slant!
Kör på, svarade Peter leende.
Och till Märta sa han med solsken i rösten:
Ring mamma, säg till faster att hon kan komma redan i morgon! Jag ringer Daniel direkt så han kommer i veckan!
Du är säker? undrade Märta.
Alltid! sa Peter glädjestrålande. Kan ju inte rå för att de inte gillar vår lilla älskling.
Kusin Daniel och hela hans gäng behövde bara ett enda morr från Tera för att vilja flytta in på hotell istället.
Kan ni stänga in det där monstret? tjöt Sofia och gömde sig bakom sin pojke.
Skojar ni? log Peter vänligt. Hon väger fyrtiofem kilo muskler, det där är en äkta schäfer ingen liten knähund direkt. Ingen dörr stoppar henne.
Varför blänger hon så där på mig? nervöst rös faster Anita.
Hon gillar inte främlingar, ryckte Märta på axlarna.
Gör er av med henne! Jag kan inte bo här så länge monstret är kvar!
Ursäkta, protesterade Peter. Det där är vår lilla älskling! Vi har inga barn, men vi har Tera och hon betyder allt för oss!
Kommer aldrig någonsin överge henne! fyllde Märta snabbt i.
Båda mammorna ringde och ville veta varför släkten helt plötsligt inte fick bo.
De ville själva inte stanna! svarade Märta lugnt. Porten är alltid öppen för dem.
Men hunden då?
Mamma, vi nekar ingen! Det är ju de själva som backar ur.
Men mammorna slutade plötsligt hälsa på också.
En månad senare flyttade Tera hem till Erik och Karin igen men var beredd att komma tillbaka direkt, om det skulle behövas.
Det behövdes inte. Märta var gravid med tvillingar.
Det gäller bara att våga säga nej.
