På äldre dar kom barnen på att de har en mamma, men jag kommer aldrig glömma hur de behandlade mig
När min man lämnade mig för en yngre kvinna ställde sig barnen direkt på hans sida han var ju en respekterad person, chef på ett stort företag här i Göteborg. Under många år hörde jag knappt ett ord från dem, och kvar blev bara ensamheten. Nyligen gick min före detta man bort, och det visade sig då att allt han ägde gått till hans unga fru.
Det var då barnen plötsligt kom att tänka på sin mamma igen. Nu hälsar de på ofta, men jag vet ju varför För en tid sedan började min dotter nämna diskret att det nog är dags att tänka på framtiden, på testamentet. Ingen av dem har den blekaste aning om vilken överraskning jag har förberett till dem. Allt avslöjas först när jag är borta.
På äldre dar har mina barn kommit på att jag finns, men jag kommer aldrig glömma hur de behandlade mig
Åren gick och jag kände mig som om jag glömts bort längst ute i världens utkant. Mina barn såg alltid på mig som en främling det var som om vi talade olika språk.
När jag skilde mig från min man brast den sista lilla tråden mellan oss. De stod på hans sida han var ju en betydelsefull man, chef under många år.
Att vara med honom var givetvis mer bekvämt. Och jag? Jag blev ensam kvar. En bortglömd maka, och övergiven mor.
Barnen glömde mig snabbt, och via gemensamma bekanta nåddes jag ibland av skvaller om deras lycka tillsammans med sin far och hans unga fru. De reste på solsemestrar, åt middagar på fina restauranger och gjorde framtidsplaner.
Själv satt jag ensam kvar i min tomma bostadsrätt vid Linnégatan. Varje nyhet stack till i hjärtat som skärvor av is.
Till slut insåg jag: nu skall jag leva för mig själv. Jag flyttade utomlands och började arbeta på nytt. För första gången på många år kände jag mig fri.
När åren hade gått och jag jobbat klart, hade jag råd att förändra mitt liv. Jag flyttade hem igen, renoverade lägenheten, köpte nya möbler och modern teknik och sparade undan lite pengar inför ålderdomen.
Barnen hade då redan skaffat egna familjer. Jag hörde att de hade det bra: stora bröllop, egna barn, många fester. Men så plötsligt kom nyheten min ex-man hade gått bort, hjärtinfarkt. Allt han ägde gick till hans unga fru.
Min son och dotter stod kvar med tomma händer. Deras besvikelse fick dem att plötsligt minnas sin gamla mamma.
Först började de besöka mig med små presenter. Chokladaskar, någon fin ost från Saluhallen, ibland en påse frukt och frågade hur jag mådde. Jag tog emot dem med ett leende, men innerst inne visste jag: de har sin baktanke.
Nu är jag 72 år. Jag är frisk, klar i huvudet och nöjd med livet. Men nyligen har dottern börjat lägga in små hintar det skulle ju vara tryggt att veta vad som händer sen, och “det är ju bra att prata om testamentet i god tid”. Några veckor senare dök mitt barnbarn upp hon som gifte sig förra året.
Mormor, blir du aldrig ensam här? undrade hon nyfiket.
Nej, här trivs jag utmärkt, svarade jag lugnt.
Men lägenheten är så stor. Det måste vara tungt att städa allt själv? Om jag och min man flyttar in kanske vi kan hjälpa dig och dessutom slipper vi betala hyra någon annanstans, sa hon och log lite oskyldigt.
Jag log tillbaka. Jag såg direkt vad de var ute efter.
Vem har sagt att det blir gratis? Jag kan ge er ett schysst hyrespris, svarade jag vänligt.
Mitt barnbarn såg förvirrad ut. Hon hade nog trott att jag skulle öppna dörren och utropa: “Ta allt, jag är bara glad att ni vill bo här!” Men jag har planerat annorlunda.
För flera år sedan skrev jag mitt testamente: min lägenhet ska säljas och pengarna skänkas till Barncancerfonden.
När dottern fick höra detta brast hon ut i raseri. Hon ringde och skrek att jag var orättvis, att jag berövar hennes barnbarn sin framtid. Sen dök sonen upp och försökte försiktigt antyda att han gärna tar hand om sin gamla mamma.
Men deras plötsliga omsorger rör mig inte längre.
Hade du släppt in barnbarnet i din lägenhet?
