Katten, som nästan redan hade slutit fred med tanken att han skulle gå ensam under frysa ihjäl, dö av hunger, svek och förtvivlan, kände plötsligt något litet och varmt bredvid sig
Han blev utkastad. Bara så där. Efter tio år i samma familj.
Allt på grund av ett läkarråd: spädbarnet kunde kanske vara allergisk mot päls. Just det där otydliga kanske blev slutet på kattens öde.
Ingen ville ta hand om en äldre, tioårig katt. Mannen i familjen, utan större eftertanke eller dåligt samvete, bar bort honom inte bara ut, utan rakt till innergården. I snön, den bitande vinterkylan. Han visste att katten inte skulle hitta tillbaka. Och förmodligen inte skulle överleva natten ens SMHI hade utfärdat klass 2-varning och minusgrader.
Kallt kalkylerat. Torr logik.
Om inte ödet lagt sig i hade allt blivit så. Men något blev annorlunda. Katten, beredd att ge upp, kände plötsligt något livfullt under magen. Något varmt.
Med möda rörde han på sig. Vände på huvudet och blev stel.
Framför honom kurade två små bollar, med ögon lika stora som femkronor. De tittade på honom med tillit och hopp.
Typiskt tänkte han irriterat och trött. Inte ens dö i fred får man. Vad har jag gjort för att förtjäna det här?
Kattungar. Utkastade de också. Två ungar i samma kyla, samma obarmhärtiga vinter. Varför? Ingen aning. Men nu var det hans ansvar: gav han upp, skulle de inte överleva. De hade tinat bredvid hans redan kalla kropp.
Han började försiktigt röra på benen, stela av kyla. Drog kattungarna intill sig, värmde och slickade dem. De tryckte sig mot honom som om han var inte bara en mamma, utan hela deras räddning.
Ja, nu sitter jag i klistret suckade han tyst.
Magen knorrade av hunger. Och kattungarna måste haft det ännu värre. Han stapplade iväg mot soptunnorna där en svag doft av mat fortfarande fanns kvar.
Med möda grävde han fram några genomfrusna köttbullsbitar och lite kycklingrens. Han tog med sig till kattungarna, lät dem äta först och åt själv resterna. Mätta la ungarna sig under honom, spann och somnade med nosarna tryckta mot hans mage.
Sömnen kom över honom oväntat.
En röst väckte honom:
Mamma! Pappa! Se! Här är en kisse med sina ungar!
Han måste ha lett för sig själv. Självklart kisse
Men flickan var inte en sån som gick förbi.
Tio minuter senare kom hon tillbaka. I ena handen hade hon en påse med doftande mat, i andra en gammal men varm pläd. Nu låg de inte längre direkt på marken, utan på mjuk filt.
Och en timme senare kom flickan och pappan tillbaka. Han släpade på ett litet hemmabygge av spillvirke. På dess framsida ett papper med text i röd tuschpenna: RÖR EJ. FÅR INTE JAGAS BORT. MATAS, LÄGENHET 22.
Resten av kvällen bar grannar ut mat burkar med blötmat, matrester, små paket barnmat. Medkänsla och omtanke spred sig i hela trapphuset.
Nästa dag kom pappan och dottern igen till kattmamman och ungarna. Ungarna, mätta och nöjda, somnade halvvägs till honom.
Senare, när familjen gick förbi, sprang ungarna yrvaket fram till flickan och pep av glädje.
Själv låg jag i boden, gäspade och hade ingen tanke på att komma fram. Jag hade blivit sviken en gång. Ville inte lita på någon igen.
Mamma, sa flickan. Du har ju inte matat kattmamman. Hon behöver ju också äta
Men, det klarar hon, avfärdade kvinnan. Hon är vuxen, klarar sig nog själv.
Mamma? förvånade pappan sig. Det där är ju en hankatt.
Vad snackar du om? rynkade kvinnan pannan. Han pysslar med ungarna, slickar och värmer klart det är kattmamma!
Titta noga, flinade mannen. Han har inga drag av hona, inget tecken på att vara amma.
Kvinnan böjde sig ner, klappade försiktigt katten vid buken. Han ryckte till och såg på henne, irriterad.
Herregud mumlade hon. Det är faktiskt en hankatt
Jaha, det var inte igår ni såg rätt, va, tänkte han.
Så du hela den här kalla natten har varit ensam med ungarna? Värmt dem, matat dem?
Jag låg kvar. Vad spelade hennes ord för roll? Huvudsaken var ungarna, att de skulle klara sig. Sen kunde jag försvinna igen. Lugn och ro, utan publik.
Men ödet ville annorlunda.
Kvinnan gick inte. Hon grät.
Mamma, viskade flickan och höll ungarna intill sig. Titta på honom, han är tam. De måste ha kastat ut honom nyss
Ja, sa pappan. Någon bestämde att han var överflödig. Men istället för att ge upp blev han mamma för deras skull. Sköt upp döden för att rädda dem.
Ska du göra mig tårögd nu? snyftade mamman.
Säger bara sanningen, svarade pappan lugnt.
Kvinnan närmade sig och tog försiktigt upp honom i famnen.
Han spände sig, redo att sprätta till men istället jamade han lågt och började spinna. Visste knappt varför.
Han trodde: de ger mat, tvättar mig sen ut igen. Men
Jag hamnade i badrummet. Schamponerad. Protesterade högljutt, men dottern och mamman lugnade mig.
Sen: varm handduk, mjuk soffa, doftande mat. Ungarna låg som vanligt trygga under min mage och somnade.
Vilken hjälte, viskade kvinnan och smekte min rygg. Inte ens alla människor klarar det där.
Nu smörar hon, gäspade jag. Nåja. Kanske river jag henne imorgon.
Men istället för rivsår kom ett nytt spinnande. Flickan skrattade.
Nej, för all del. Kanske de här faktiskt är snälla på riktigt.
Han tryckte ungarna mot sig, började tvätta dem. Kvinnan grät igen.
Konstiga är de, dessa kvinnor, tänkte han. Först tvättar, sen gråter. Måste vara något med samvetet.
Jag somnade med ungarna i famnen. Visste inte att mamman egentligen sagt nej till huskatt. Därför byggde pappa och dottern kojan.
Nu sov vi alla tre jag, Bosse, och ungarna som en mjuk boll.
Familjen stod tysta och såg på den gamla katten alla tyckte om.
Men vi gick i alla fall inte förbi? viskade flickan.
Och både pappa och mamma nickade bara tyst.
Kanske, tänker jag, var det här deras finaste handling på länge.
