OTROLIGT LIV
På bröllopet av min väninna Linneas dansade och skrattade vi i två dagar det var frodigt, festligt och drömlikt. Brudgummen såg ut som en ung Mikael Persbrandt och var överraskande blyg för sin ofattbara skönhet. Alla gäster smygtittade på Håkan: ögon blå som midnattens snö, fånigt långa och mörka ögonfransar, vilken märklig gåva ändå, naturen! Käklinje som en viking, rak näsa och len hud med en ton av björnbär. Som ett slag i magen var han nästan två meter hög och lika bred över axlar som en älg i brunst. Hade vi inte älskat Linnea, så hade vi slagits på bröllopsbordet om den fantastiska mannen.
Hur lyckades du lägga beslag på en sådan karl! började vi genast pika Linnea. Var och en försökte se lika bedrövad ut, som om vi faktiskt nästan grät över att våra egna friare inte var lika blonda och ståtliga som Håkan.
Men tjejer, snälla nån! Jag föll för Håkans enkelhet. Han är uppväxt på en liten gård utanför Mora, uppfostrad av sin farmor, kan allt om djur och maskiner och är så händig. Vi möttes av en slump när mamma och pappa köpte sommarhus. Han är inkännande, snäll och trygg. Gården var prydlig som ett dockhus. Det tog ett tiotal kvällar att övertala honom att flytta till stan, skrattade Linnea.
Håkan visade sig vara lika skicklig på att charma släkten, som att snabbt lära sig städernas seder: efter ett par år förstod han sig på både god whisky, sport, aktier på Stockholmsbörsen, resor, parfym, politik och konstens inre väsen. Han lade till sin dialekt och tog plats bakom ratten på svärfars Volvo, och fick bekvämt nog ett utmärkt jobb på svärfars företag. Vem som gav nyckeln till lägenheten i Hammarby sjöstad gissar ni själva.
Efter två år avslöjades det att Håkan hade en besatthet: kritvita strumpor. Han gick runt hemma och på besök bara i vita strumpor, till och med inuti gummistövlar, ställde sig orädd barfota på grusigt golv i provhytt. Linnea delade inte förälskelsen till dessa vita plagg, men hon tvättade golven flera gånger om dagen, och inhandlade blekmedel. Därav smeknamnet Strumpan.
Det var på åttonde graviditetsmånaden Linnea fick veta att Håkan hade en älskarinna med barn, lika långt gången i tiden. Strumpan kastades ut, blev avskedad, förbannad och sörjd inom ett dygn. Och hösten drog in som en grå filt. Linnea låg orörlig på sin gigantiskt skrämmande säng och stirrade på taket med torra ögon.
Jag gråter sen. Det är skadligt för bebisen nu.
Som Lenin i sitt mausoleum låg hon tyst, och vi turades om som tysta väktare bredvid henne.
Man ville helst riva i boken om öden och slita ut förädiska sidor, men vi behövde vara tysta och vänta.
På BB:s utskrivning tjoade vi, viftade med ballonger, bad barnmorskorna dela ett glas te och rymma med oss bort mot björnar och romer, och önskade all lycka till alla och envar. Nyblivne morfar var allra ivrigast: dagen innan, styrkt av känslor och whisky, kritade han ett enormt, snett “Tack för barnbarnet!” på gatan utanför Linneas fönster och försökte sjunga, blev stoppad av vakten som vänligt bjöd in honom att avsluta sin repertoar under lite konjak, utan större fara för ordningen.
Utskrivningsdagen var morfar pigg, blank i ögonen och nästan självlysande av stolthet och glädje. Han grät, lagom mycket och med själen. Och vi hulkade hela skaran, log, kramade Linnea, sneglade försiktigt på det blå kuvertet och höll tyst om pojkens lilla grekiska näsa. Bara Linnea grät inte, ens av lycka.
Sen. Tänk om mjölken sinar?
Linnea var tyst i två månader, men sen tog hon ett beslut och gick för att möta Håkan. Utan tändstickor och syra, men med stor lust att bråka, skrika, slå nävarna mot väggen, skämmas, svida och försöka bli av med smärtan som band henne vid sängen och nu fick falla rakt ner på förrädaren. Han som krossat hennes värld med sonen, hennes bild av sena kvällar stickandes sockor åt sina män, den klingande glada Igor, som höll pappa Håkan i handen, och Håkan själv; den här hemma-mannen hon en gång valde.
Hon ville också se rakt i ögonen på den skamliga kreaturen som sovit med någon annans man. De ögonen skulle förstås vara fräcka, kanske vackra. Där, tänkte Linnea, ska jag spotta. Om det behövs, river jag dem. Ristat.
Hon fick adressen av pratsamma gamla tanter på gården när hon gick med vagnen. De påminde henne om Håkans svek, ritade ut vägen och möjliga scenarier för hämnd. Linnea ville nästan avbryta och springa därifrån, men benen bar henne vidare.
Och där stod hon, Linnea, framför porten till den slitna tegelkåken. Det var bara att gå upp till femte våningen och skrika eller spotta.
På första våningen kände hon att självklart skulle ingen vara hemma och tiden var förslösad. På andra våningen hoppades hon att det kanske ändå vore bäst om ingen var hemma. På tredje våningen hörde hon ett barn skrika på femte.
En gänglig, gråtande tjej öppnade dörren. Hennes utseende matchade inte bilden av den lockfågelskan Linnea föreställt sig.
Medan Linnea häpet iakttog denna snoriga 40-kilos rival, vrålade ett barn i lägenheten.
Hej, Linnea. Håkan är inte här, han lämnade oss för två veckor sedan. Och jag vet faktiskt inte var han är, viskade tjejen och satte sig gråtande på golvet.
Linnea tappade all lust till dramatiska scener. Ville gå in, trösta barnet, och kanske fräsa: “Den som är med på leken får leken tåla, din dumma tjej!” Jo, det ska jag säga. Med blicken döma. Det har hon rätt till, Linnea, som den bedragna.
Bebisen var torr men utsvulten, rösten hes, huden blank av svett, ville bara ha mat. Mamman grät på hallgolvet, utan ork att göra något.
Hur hon letade tomma skåp efter välling, och famlade i det tomma kylskåpet mindes Linnea knappt i efterhand.
På köksbordet låg en lapp med frusen text: “Förlåt för allt, Linnea, om jag inte finns kvar.”
Flickan låg intrasslad i tårar på golvet och berättade för Linnea, som om de var nära vänner, att hon snart måste lämna den här lägenheten. Mjölken var borta, Håkan likaså, pengar hade de aldrig ens sett. Hon bad om ursäkt för allt, sa att Linnea gärna fick slå henne om det skulle hjälpa, och att pojken hette Malte bara så Linnea skulle veta, i fall hon behövde det. Malte var nio dagar äldre än Igor.
Linnea måste skynda hem Igor krävde snart amning. Det gick tungt: Olles två stora påsar drog i hennes armar, och samtidigt sprang Olle själv vid sidan och bar en nu tyst, mätt Malte. Linnea sprang och tänkte: var ska man trycka in två sängar till?
Efter tre år var vi på Olles bröllop, efter fyra på Linneas. Linneas nya man uthärdar inte vita strumpor, tycker att livet är till för att färgläggas, och älskar sin fru och sina barn en son och två döttrar. Olle har fyra grabbar och hennes man hoppas fortfarande på en liten flicka.
